Hej!
Sitter och skriver i väntan på att ströbrödet jag lagt i vatten ska svälla, sen ska jag börja göra älgfärsbiffar med svamprisotto. Lite ironiskt att jag lagar den maten då jag inte ens äter svamp, men familjen gillar det så so be it.
Jag har haft en otrolig rush de senaste veckorna. Inte manisk med rejält hypoman. Jag har fortfarande väldigt mycket energi, rastlös energi och har svårt att sitta still. Går upp tidigt på mornarna och börjar dagen med en sväng på motionscykeln medans barnen fortfarande sover. Det är skönt att köra ur kroppen ordentligt sådär på morronen. Idag är det lördag och jag hade cyklat, rastat Jemma och städat hela huset innan klockan var tio. Skickade ut barnen att leka i snön som kommit över natten (som nu tyvärr håller på att regna bort) och dom byggde en snögubbe medan jag fixade deras rum.
De senaste veckorna har jag dessutom varit på väldigt bra humör, positiv hela tiden. Men nu känner jag hur irritationen börjar växa i mig och jag tappar tålamodet när saker och ting inte sker så snabbt som jag vill. Jag är extremt rastlös och kan inte vänta på saker. Som att veta att nån ska ringa men sedan få vänta på samtalet, det driver mig till vansinne.
I morgon ska jag till frisören, och det ska bli intressant hur jag klarar att sitta still där. Sen på måndag är det äntligen dags för Jemmas biopsi. Det har varit jobbigt att vänta på den, eftersom vi alla är så nervösa över vad den ska visa.
Nu är det dags för älgfärsbiffar!
/Marit
lördag 14 november 2009
tisdag 3 november 2009
Long time, no see
Hej på alla!
Lång tid har gått sedan jag skrev här, och sååå mycket har hänt. Naturligtvis pendlar livet upp och ner, så är det när man är bipolär som jag, men på det hela taget så mår jag mycket, mycket bättre nu än jag gjorde sist jag skrev.
Just nu är jag inne i en hypoman period, och jag har så otroligt mycket energi! Energisk är mitt förnamn just nu, haha! Vaknar innan ringklockan på morgonen och är PIGG, sen kör jag hårt hela dagarna, non stop. Går powerwalks, flera mil, städar, fixar, donar, lämnar och hämtar barn, har alltid nåt projekt igång och allt är så himla KUL!!!
Det enda negativa i mitt liv just nu är Jemma, min älskade hund. Hon mår inte bra och har varit dålig till och från hela sommaren. Det senaste ultraljudet visade en mjälte som är täckt i tumörer. Immunförsvaret är starkt nedsatt så hon åker på det ena efter det andra. Hon har precis avslutat en kur antibiotika för en bakterieinfektion i huden, och igår fick hon akut öroninflammation.... Lilla gumman. Nästa steg blir i alla fall att ta bort mjälten, samt upptäcka om det finns fler tumörer.
Barnen mår bra i alla fall. Elin har börjat med glutenfri kost och verkar må bra på det, Egon är iofs KONSTANT hungrig, men han växer ju som en dåre just nu så det är kanske inte så konstigt. Egon har börjat med innebandy nu och han tycker det är hur kul som helst. Elin kör på med ju-jutsi och har börjat spela Valthorn av alla saker. Fantastiskt vad duktig hon har blivit på väldigt kort tid.
Nä, nu ska jag hjälpa sambon med maten, och jag lovar att det inte ska dröja lika länge innan jag skriver igen! Hedersord=)
Lång tid har gått sedan jag skrev här, och sååå mycket har hänt. Naturligtvis pendlar livet upp och ner, så är det när man är bipolär som jag, men på det hela taget så mår jag mycket, mycket bättre nu än jag gjorde sist jag skrev.
Just nu är jag inne i en hypoman period, och jag har så otroligt mycket energi! Energisk är mitt förnamn just nu, haha! Vaknar innan ringklockan på morgonen och är PIGG, sen kör jag hårt hela dagarna, non stop. Går powerwalks, flera mil, städar, fixar, donar, lämnar och hämtar barn, har alltid nåt projekt igång och allt är så himla KUL!!!
Det enda negativa i mitt liv just nu är Jemma, min älskade hund. Hon mår inte bra och har varit dålig till och från hela sommaren. Det senaste ultraljudet visade en mjälte som är täckt i tumörer. Immunförsvaret är starkt nedsatt så hon åker på det ena efter det andra. Hon har precis avslutat en kur antibiotika för en bakterieinfektion i huden, och igår fick hon akut öroninflammation.... Lilla gumman. Nästa steg blir i alla fall att ta bort mjälten, samt upptäcka om det finns fler tumörer.
Barnen mår bra i alla fall. Elin har börjat med glutenfri kost och verkar må bra på det, Egon är iofs KONSTANT hungrig, men han växer ju som en dåre just nu så det är kanske inte så konstigt. Egon har börjat med innebandy nu och han tycker det är hur kul som helst. Elin kör på med ju-jutsi och har börjat spela Valthorn av alla saker. Fantastiskt vad duktig hon har blivit på väldigt kort tid.
Nä, nu ska jag hjälpa sambon med maten, och jag lovar att det inte ska dröja lika länge innan jag skriver igen! Hedersord=)
måndag 18 maj 2009
Hot överallt!
Jag är i en nedåtgående spiral... När saker borde bli bättre så blir dom istället sämre, och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det.
Sambon och jag har pratat ut och jag får mer stöd än nånsin av honom. Barnen har det bra och verkar lyckliga. Men VARFÖR mår jag då SKIT?!
Jag ser hot överallt. Är rädd och nervös hela tiden. Börjar till och med känna mig hotad av Jemma och det gör mig såklart ÄNNU mer nervös. Jag ser bilder i mitt huvud hur hon går till attack, jag är rädd när jag är ute med henne, rädd för att jag ska tappa kontrollen, att det ska hända något hemskt.
Jag klarar inte att gå med hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag tar så mycket lugnande jag får men det verkar inte räcka. Ansikten förvrids framför mina ögon och blir till otäcka masker av ondska. Håller jag på att tappa förståndet en gång för alla? Håller jag på att bli galen? Synerna skrämmer mig och jag är så rädd för att tappa kontrollen och vara borta för alltid.
Minsta ljud får mig att hoppa högt för jag har nerverna på utsidan. Hur länge orkar jag hålla emot? Hur länge orkar jag kämpa för att vara "normal"? ALLT är farligt, allt ger mig pannikkänslor, allt trycker mig längre och längre ner. Vardagliga saker. Kylskåp, spis, micro, tvättmaskin, bil, diskmaskin... Jag är rädd för allt.
När jag åker bil sitter jag på helspänn och mår illa av nervositet. Kör jag själv så kör jag snabbt, bara för att det ska bli över fortare. Sitter jag bredvid så är det en ännu värre pina, för då har jag ingen kontroll.
Jag är rädd att något hemskt ska hända.
Sambon och jag har pratat ut och jag får mer stöd än nånsin av honom. Barnen har det bra och verkar lyckliga. Men VARFÖR mår jag då SKIT?!
Jag ser hot överallt. Är rädd och nervös hela tiden. Börjar till och med känna mig hotad av Jemma och det gör mig såklart ÄNNU mer nervös. Jag ser bilder i mitt huvud hur hon går till attack, jag är rädd när jag är ute med henne, rädd för att jag ska tappa kontrollen, att det ska hända något hemskt.
Jag klarar inte att gå med hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag tar så mycket lugnande jag får men det verkar inte räcka. Ansikten förvrids framför mina ögon och blir till otäcka masker av ondska. Håller jag på att tappa förståndet en gång för alla? Håller jag på att bli galen? Synerna skrämmer mig och jag är så rädd för att tappa kontrollen och vara borta för alltid.
Minsta ljud får mig att hoppa högt för jag har nerverna på utsidan. Hur länge orkar jag hålla emot? Hur länge orkar jag kämpa för att vara "normal"? ALLT är farligt, allt ger mig pannikkänslor, allt trycker mig längre och längre ner. Vardagliga saker. Kylskåp, spis, micro, tvättmaskin, bil, diskmaskin... Jag är rädd för allt.
När jag åker bil sitter jag på helspänn och mår illa av nervositet. Kör jag själv så kör jag snabbt, bara för att det ska bli över fortare. Sitter jag bredvid så är det en ännu värre pina, för då har jag ingen kontroll.
Jag är rädd att något hemskt ska hända.
onsdag 6 maj 2009
Talangjakt och annat
Hej!Igår gick skolans talangjakt av stapeln. Elin och kompisen Sara var med och sjöng Sarek's låt "Genom eld och vatten" och det gjorde dom bra, för dom vann! På kvällen var det show för föräldrar och andra och jag måste säga att alla 22 bidragen var SUVERÄNA! Vilket jobb dom har lagt ner. Men känslan av att se Elin där på scenen, med ett leende på läpparna, showandes för fulla muggar; det var inte utan att man fällde en tår eller två... Flickorna hade skött allting själv, till och med gjort koreografin själva och dom hade ett fint samarbete sig emellan.
Idag har jag varit på min andra ECT-behandling och jag har lika ont i huvudet idag. Jag var ruggit nervös innan dom sövde mig och inte blev det bättre av att dom hade svårt att sätta nål, så det blev några stick innan den satt. Den underbare doktor P var med idag, och så fick jag träffa den läkaren jag ska ha när han är borta över sommaren, också doktor P. Skönt att ha en fast läkare och slippa stafettläkare och ha olika varje gång. Han verkar trevlig, den nye.
Måendet då? Ptja... Jag vet inte. Jag skulle ju inte kalla det stabilt direkt. Jag tänker mörka tankar hela tiden, och ångesten är ständigt närvarande. Rädslan för eld och brand växer och även om jag vet att den är irrationell så kan jag inte påverka den. Jag ler, jag skrattar, jag skämtar men allt är en fasad. När nån frågar hur jag mår svarar jag så oärligt jag kan, men bara på ren automatik, jag vill inte ljuga. Jag säger att allt är bra, fast INGET är bra. Det finns några få personer som ser igenom mig, som ser hur jag egentligen mår. Dom personerna frågar dessutom bara om dom verkligen vill höra svaret.
/Marit
måndag 4 maj 2009
ECT nr 1
Ja, så var det kväll igen. Sitter med en sjujäkla huvudvärk och har just ätit middag.
Dagen började tidigt, för Jemma väckte mig halv sex och ville ut, och det dög inte att bara gå ut på baksidan för det regnade. Det var bara att dra på sig kläderna och ge sig ut på promenad med damen. När hon hade gjort sitt så vände hon och visade tydligt att hon ville gå hem, regn är inte hennes favorit-väder.
Vid det här laget var jag så pigg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan jag satt och läste tidningen i väntan på att alarmet skulle ringa. Höll på att törsta ihjäl, men jag var ju fastande och fick inte dricka nånting.
Mamma gav mig lift till lasarettet och så fick jag en säng och en sån där vacker sjukhusrock som jag fick svida om till. Jag var nervös och lite illa till mods. Blev nerskjutsad till avdelningen där behandlingen skulle äga rum och väl inne i rummet surrade det av människor överallt tyckte jag. Jag blev bara mer och mer nervös. Tillslut var dom redo att söva mig, och det brände rejält när sovmedicinen rann in i min arm. Det sista jag tänkte innan jag somnade var "tänk om jag inte vaknar upp nåt mer?"
Det gjorde jag som ni märker, med huvudvärk och kramp i käkarna. Jag var orolig när jag vaknade, och försökte sätta mig upp flera gånger långt innan drogerna gått ur kroppen. Jag vet att jag stönade. Dom bad mig: "sätt ord på vad du känner" och jag fick bara fram ett ord: "panik".
När jag kvicknat till fick jag gå upp, klä på mig och äta en macka med ett glas juice till, sen efter ett tag fick jag åka hem.
Ont i huvudet har jag haft hela dagen, men det onda i käkarna har släppt till viss del. Men OJ, så trött jag har varit!
Det var det hela/Marit
Dagen började tidigt, för Jemma väckte mig halv sex och ville ut, och det dög inte att bara gå ut på baksidan för det regnade. Det var bara att dra på sig kläderna och ge sig ut på promenad med damen. När hon hade gjort sitt så vände hon och visade tydligt att hon ville gå hem, regn är inte hennes favorit-väder.
Vid det här laget var jag så pigg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan jag satt och läste tidningen i väntan på att alarmet skulle ringa. Höll på att törsta ihjäl, men jag var ju fastande och fick inte dricka nånting.
Mamma gav mig lift till lasarettet och så fick jag en säng och en sån där vacker sjukhusrock som jag fick svida om till. Jag var nervös och lite illa till mods. Blev nerskjutsad till avdelningen där behandlingen skulle äga rum och väl inne i rummet surrade det av människor överallt tyckte jag. Jag blev bara mer och mer nervös. Tillslut var dom redo att söva mig, och det brände rejält när sovmedicinen rann in i min arm. Det sista jag tänkte innan jag somnade var "tänk om jag inte vaknar upp nåt mer?"
Det gjorde jag som ni märker, med huvudvärk och kramp i käkarna. Jag var orolig när jag vaknade, och försökte sätta mig upp flera gånger långt innan drogerna gått ur kroppen. Jag vet att jag stönade. Dom bad mig: "sätt ord på vad du känner" och jag fick bara fram ett ord: "panik".
När jag kvicknat till fick jag gå upp, klä på mig och äta en macka med ett glas juice till, sen efter ett tag fick jag åka hem.
Ont i huvudet har jag haft hela dagen, men det onda i käkarna har släppt till viss del. Men OJ, så trött jag har varit!
Det var det hela/Marit
torsdag 30 april 2009
Valborg
Hej...
Är hos mamma med familjen för att grilla och fira Valborg. Barnen är ute och röjer och senare ska vi åka och titta på kase som traditionen bjuder. Vädret är soligt men det blåser lite kallt, inte värre än att barnen kan vara ute i shorts och klänning i alla fall.
Idag på morgonen och förmiddagen var jag till lasarettet igen, och gjorde dom fysundersökningar som behövdes inför ECT-behandlingen. Allt såg bra ut, så på måndag blir första behandlingen klockan åtta på morgonen. Jag har avtalat med mamma och Uffe att dom kör mig dit eftersom att jag inte får köra bil efteråt.
Kände mig lite bättre mitt på dagen idag, men nu på eftermiddagen har jag blivit sämre och sämre och just nu mår jag piss. Stog och klyftade potatis och allt jag kunde tänka på var att jag ville ta kniven och köra den in i mig själv. Såna tankar skrämmer livet ur mig! Är så spänd att ryggen och nacken värker och vill hela tiden fly, från vad vet jag inte, antagligen mig själv.
Jag önskar att jag kunde bli någon annan, få andas ett tag. Jag vet att livet inte leker för alla andra, jag är inte dum nog att tro att alla andra har det bra och det bara är "stackars mig" det är synd om. Jag menar bara att jag någon gång, för en lite längre period skulle vilja LEVA! MED vardagliga bekymmer och problem... Men att kunna andas fritt, att kunna umgås, att slippa vara rädd, att slippa pendla upp och ner, upp och ner HELA tiden utan platåer där emellan...
Idag har jag bara sån ångest. Var till och med rädd för grillen för att inte tala om ugnen... Och det är så svårt att känna att andra människor måste ta hänsyn till mig hela tiden. Samtidigt som man ju VILL att dom gör det, för man är så rädd så STÄNG AV DEN DÄR JÄVLA GRILLEN!!! Jag skiter i om det inte blir nån mat... Jag vill bara springa iväg. Kunde inte vara ute, för där var grillen, kunde inte vara inne för där var ugnen på.
Jag är hela tiden på min vakt. Hela tiden. Non stop. Är det nåt som luktar? Är det nåt konstigt ljud? Ser jag nåt konstigt eller är det normalt? Har jag glömt nån platta på? Är kaffebryggaren avstängd? Låter inte bilen illa? Luktar det inte rök i affär'n? HELA TIDEN! Och det tar på krafterna nåt enormt...
Nåt av det värsta som finns är min nojja för polisen... Är på min vakt mot dom hela tiden, som om jag gjort nåt fel, fast jag inte har det. Så fort jag hör en bil stanna på vår parkeringsplats så tror jag att det är polisen och att dom ska komma och ta mig/ta barnen ifrån mig/ta sambon. Plingar det på dörren och jag inte väntar besök så åker hjärtat upp i halsgropen och dunkar som besatt för jag tror det är dom. När jag kör bil så undviker jag platser där jag vet att dom brukar ha kontroller, inte för att jag kör olagligt eller så utan för att jag är livrädd. Ja... Jag har aldrig påstått att jag är normal...
/Marit
Är hos mamma med familjen för att grilla och fira Valborg. Barnen är ute och röjer och senare ska vi åka och titta på kase som traditionen bjuder. Vädret är soligt men det blåser lite kallt, inte värre än att barnen kan vara ute i shorts och klänning i alla fall.
Idag på morgonen och förmiddagen var jag till lasarettet igen, och gjorde dom fysundersökningar som behövdes inför ECT-behandlingen. Allt såg bra ut, så på måndag blir första behandlingen klockan åtta på morgonen. Jag har avtalat med mamma och Uffe att dom kör mig dit eftersom att jag inte får köra bil efteråt.
Kände mig lite bättre mitt på dagen idag, men nu på eftermiddagen har jag blivit sämre och sämre och just nu mår jag piss. Stog och klyftade potatis och allt jag kunde tänka på var att jag ville ta kniven och köra den in i mig själv. Såna tankar skrämmer livet ur mig! Är så spänd att ryggen och nacken värker och vill hela tiden fly, från vad vet jag inte, antagligen mig själv.
Jag önskar att jag kunde bli någon annan, få andas ett tag. Jag vet att livet inte leker för alla andra, jag är inte dum nog att tro att alla andra har det bra och det bara är "stackars mig" det är synd om. Jag menar bara att jag någon gång, för en lite längre period skulle vilja LEVA! MED vardagliga bekymmer och problem... Men att kunna andas fritt, att kunna umgås, att slippa vara rädd, att slippa pendla upp och ner, upp och ner HELA tiden utan platåer där emellan...
Idag har jag bara sån ångest. Var till och med rädd för grillen för att inte tala om ugnen... Och det är så svårt att känna att andra människor måste ta hänsyn till mig hela tiden. Samtidigt som man ju VILL att dom gör det, för man är så rädd så STÄNG AV DEN DÄR JÄVLA GRILLEN!!! Jag skiter i om det inte blir nån mat... Jag vill bara springa iväg. Kunde inte vara ute, för där var grillen, kunde inte vara inne för där var ugnen på.
Jag är hela tiden på min vakt. Hela tiden. Non stop. Är det nåt som luktar? Är det nåt konstigt ljud? Ser jag nåt konstigt eller är det normalt? Har jag glömt nån platta på? Är kaffebryggaren avstängd? Låter inte bilen illa? Luktar det inte rök i affär'n? HELA TIDEN! Och det tar på krafterna nåt enormt...
Nåt av det värsta som finns är min nojja för polisen... Är på min vakt mot dom hela tiden, som om jag gjort nåt fel, fast jag inte har det. Så fort jag hör en bil stanna på vår parkeringsplats så tror jag att det är polisen och att dom ska komma och ta mig/ta barnen ifrån mig/ta sambon. Plingar det på dörren och jag inte väntar besök så åker hjärtat upp i halsgropen och dunkar som besatt för jag tror det är dom. När jag kör bil så undviker jag platser där jag vet att dom brukar ha kontroller, inte för att jag kör olagligt eller så utan för att jag är livrädd. Ja... Jag har aldrig påstått att jag är normal...
/Marit
onsdag 29 april 2009
En liten ljusning...
Det känns lite, lite ljusare idag, och anledningen till det är att jag får HJÄLP!
Den underbare doktor P har varit i kontakt med mig, dels har vi bytt en medicin, ska börja med en ny ikväll (kommer inte ihåg vad den heter för mitt minne är som ett såll just nu), och dels har jag varit uppe på lasarettet i dag och tagit prover som är förberedande för ECT-behandling. På måndag eller senast på onsdag ska jag börja med ECT och förhoppningen är att det ska vända mitt mående SNABBT.
I morgon ska jag till lasarettet igen och göra en fysundersökning, också den inför ECT-behandlingen. Där kollar dom att allt står rätt till med lungor och hjärta och så eftersom jag blir sövd under behandlingen.
Jag har blivit behandlat med ECT förut och det funkade bra, så jag hoppas på en snabb vändnning den här gången. Efter att det blev bestämt fick jag ett litet energi-ryck, fixade köket och tog hand om lite tvätt och aktiverade Jemma med godis-sök och lite trix.
Jag mår inte bra, men det känns lite lättare nu när jag vet att jag ska få hjälp. Jag ska bara ta mig igenom helgen och hoppas att det blir behandling på måndag redan.
/Marit
Den underbare doktor P har varit i kontakt med mig, dels har vi bytt en medicin, ska börja med en ny ikväll (kommer inte ihåg vad den heter för mitt minne är som ett såll just nu), och dels har jag varit uppe på lasarettet i dag och tagit prover som är förberedande för ECT-behandling. På måndag eller senast på onsdag ska jag börja med ECT och förhoppningen är att det ska vända mitt mående SNABBT.
I morgon ska jag till lasarettet igen och göra en fysundersökning, också den inför ECT-behandlingen. Där kollar dom att allt står rätt till med lungor och hjärta och så eftersom jag blir sövd under behandlingen.
Jag har blivit behandlat med ECT förut och det funkade bra, så jag hoppas på en snabb vändnning den här gången. Efter att det blev bestämt fick jag ett litet energi-ryck, fixade köket och tog hand om lite tvätt och aktiverade Jemma med godis-sök och lite trix.
Jag mår inte bra, men det känns lite lättare nu när jag vet att jag ska få hjälp. Jag ska bara ta mig igenom helgen och hoppas att det blir behandling på måndag redan.
/Marit
tisdag 28 april 2009
Tisdag idag
Jag är så trött, så trött... Saknar helt energi. Det finns så mycket jag borde ta tag i, men jag orkar inte göra nånting. Det gör faktiskt fysiskt ont i kroppen när jag rör mig, allt tar emot.
När barnen är hemma försöker jag vara uppe, försöker göra nåt. Försöker le och vara trevlig, men just nu tycker jag att jag mest fräser åt dom. Energin räcker inte åt alla frågor, alla krav, alla måsten. Och då slår det dåliga samvetet till. Jag ångrar att jag fräst till och jag får dåligt samvete att jag inte orkar vara den mamma dom förtjänar. Jag vill bara krama om dom och ta tillbaka allting, göra om, göra bättre... Men det går inte.
Jag är så less på allting, less på att må dåligt, less på att vara en rutten mor och en rutten partner. Jag är så less att jag borde bli arg, men energin räcker inte till. Jag är beredd att kasta in handduken, det är sanning.
Men så har vi ju mitt löfte. Jag har ju lovat att INTE göra mig själv något. Jag tänker inte svika mina barn. Dom ska inte få växa upp och undra varför deras mamma inte ville leva mer. Men det blir en kamp. För just nu Vill jag inte leva mer. Men jag ska, jag lovar. JAG LOVAR!
/Marit
När barnen är hemma försöker jag vara uppe, försöker göra nåt. Försöker le och vara trevlig, men just nu tycker jag att jag mest fräser åt dom. Energin räcker inte åt alla frågor, alla krav, alla måsten. Och då slår det dåliga samvetet till. Jag ångrar att jag fräst till och jag får dåligt samvete att jag inte orkar vara den mamma dom förtjänar. Jag vill bara krama om dom och ta tillbaka allting, göra om, göra bättre... Men det går inte.
Jag är så less på allting, less på att må dåligt, less på att vara en rutten mor och en rutten partner. Jag är så less att jag borde bli arg, men energin räcker inte till. Jag är beredd att kasta in handduken, det är sanning.
Men så har vi ju mitt löfte. Jag har ju lovat att INTE göra mig själv något. Jag tänker inte svika mina barn. Dom ska inte få växa upp och undra varför deras mamma inte ville leva mer. Men det blir en kamp. För just nu Vill jag inte leva mer. Men jag ska, jag lovar. JAG LOVAR!
/Marit
måndag 27 april 2009
Gummibubblan
Jag lever inte längre i samma värld som alla andra. Jag skiljs från er av en gummibubbla som sluter in mig i ett kolsvart dis. Jag kan ana världen utanför, jag kan slå mot bubblans väggar, jag kan skrika och gråta... Men jag når inte fram, jag kan inte delta, jag kan inte andas frisk luft.
Idag går jag runt i dimma. Jag orkar ingenting, orkar inte le mot mina barn, orkar inte delta. Jag håller mig levande men jag lever inte. Jag klarar inga krav, inga måsten. Ändå är livet fyllt av krav och måsten.
Jag måste orka.
Jag måste leva.
Jag måste andas.
/Marit
Idag går jag runt i dimma. Jag orkar ingenting, orkar inte le mot mina barn, orkar inte delta. Jag håller mig levande men jag lever inte. Jag klarar inga krav, inga måsten. Ändå är livet fyllt av krav och måsten.
Jag måste orka.
Jag måste leva.
Jag måste andas.
/Marit
söndag 26 april 2009
Tårar
Hemskt, hemskt, hemskt...
Jag flippade ur helt under utställningen.
Kommer inte ens ihåg att jag var i ringen, bara att jag grät. Och grät. Och grät.
Inför alla dessa människor storgrät jag, och jag kunde inte sluta.
Jag sov dåligt natten innan, småvaknade hela tiden och var uppe ett par gånger. Vid fyra var det färdigsovet helt, och då gick jag upp. Tog en dusch, fixade iordning mig och Jemma, vi tog en promenad och hon gjorde ifrån sig. Så småningom var det dags att åka och hämta upp dom andra. Det var Maria och Jokke förstås, och så Anneli. Maria fick köra, eftersom jag har mått så dåligt.
Resan ner gick bra, jag var rädd, men höll det under kontroll. Vi kom fram i god tid och fick en bra plats vid ringen. Jemma fick vara i sin hage där hon trivs så bra, och det blev ju lite väntan. Jag var lite velig om jag skulle ställa själv eller inte, men jag beslöt till sist att trotsa mina rädslor och göra det. Jag kommer ihåg att jag gick in i ringen och att vi väntade på vår tur, sen är det svart...
Har varit nästan apatisk efter den kollapsen. Så in i döden trött. Grät i bilen på väg hem och förstörde stämmningen totalt antar jag, men jag kunde inte hejda mig. Orkar ingenting nu, och ska försöka sova tidigt ikväll. Jag hoppas jag kan få en hel natts sömn, hoppas.
/Marit
Jag flippade ur helt under utställningen.
Kommer inte ens ihåg att jag var i ringen, bara att jag grät. Och grät. Och grät.
Inför alla dessa människor storgrät jag, och jag kunde inte sluta.
Jag sov dåligt natten innan, småvaknade hela tiden och var uppe ett par gånger. Vid fyra var det färdigsovet helt, och då gick jag upp. Tog en dusch, fixade iordning mig och Jemma, vi tog en promenad och hon gjorde ifrån sig. Så småningom var det dags att åka och hämta upp dom andra. Det var Maria och Jokke förstås, och så Anneli. Maria fick köra, eftersom jag har mått så dåligt.
Resan ner gick bra, jag var rädd, men höll det under kontroll. Vi kom fram i god tid och fick en bra plats vid ringen. Jemma fick vara i sin hage där hon trivs så bra, och det blev ju lite väntan. Jag var lite velig om jag skulle ställa själv eller inte, men jag beslöt till sist att trotsa mina rädslor och göra det. Jag kommer ihåg att jag gick in i ringen och att vi väntade på vår tur, sen är det svart...
Har varit nästan apatisk efter den kollapsen. Så in i döden trött. Grät i bilen på väg hem och förstörde stämmningen totalt antar jag, men jag kunde inte hejda mig. Orkar ingenting nu, och ska försöka sova tidigt ikväll. Jag hoppas jag kan få en hel natts sömn, hoppas.
/Marit
lördag 25 april 2009
KRIG!!!
Det blir värre och värre... Det känns som om jag håller på att brytas sönder från insidan. Jag kan inte sitta still, inte göra något... Kommer mig inte för att städa eller nåt annat som behöver göras och ändå är jag så rastlös att jag snart börjar gnaga på möblerna. Inte ens att gå ut med Jemma fungerar...
Jag vet inte om jag kommer att klara av den här utställningen. Maria är backup, hon ställer Jemma om jag inte klara av det. Jag vill ju helst ställa själv, men vad händer om jag får en ångestattack i ringen? Eller om jag flippar ut helt?
När jag mår så här fattar jag inte hur jag ska orka leva. Jag är rädd att hjärtat ska gå sönder helt enkelt, eller att jag ska dö för egen hand. Jag märker att jag tar till riskbeteenden, som om jag inte bryr mig om jag lever eller dör. Jag vet, jag har ju lovat att inte göra mig själv något, men det löftet blir tunnare och tunnare när jag mår så här. Jag står inte ut!!!
Jag önskar att jag kunde förklara hur det känns innuti... Som gas och broms samtidigt. Jag är så jäkla speedad men samtidigt bromsad av medicinerna och känslan är ... Obeskrivbar. Rastlösheten river i mig hela tiden, men jag har inte kraft nog att ta tag i saker och GÖRA något. Pulsen slår som efter en maxprestation och jag skakar i händerna. Men jag får ingenting gjort... Känner mig så himla trött samtidigt och vill lägga mig och vila, men det KAN jag inte för rastlösheten håller mig uppe. Jag vandrar och vandrar, röker, och vandrar lite till.
Fattar ni vilket motsatsförhållande som råder i min kropp och i min själ just nu? Jag skjuts frammåt samtidigt som något håller mig stenhårt tillbaka. Jag ORKAR inte mer, jag går sönder! Det är fullt krig inuti mig och jag förlorar hur jag än gör.
Yttre faktorer tillkommer ju naturligtvis, och jag är inte utrustad för att klara av konflikter och bråk just nu. Jag svarar skarpt på allt för jag tror att alla är ute efter mig och jag kan inte göra mer än be om ursäkt efteråt och hoppas att inte mina utfall mot människor jag håller kär resulterar i total brytning. Jag har ingen kontroll, för hela jag är en krigszon just nu. Jag vet att andra människor inte ständigt kan ta hänsyn till mig, och det kräver jag inte heller men om jag får förklara hur jag mår... Men jag vet, jag är dålig på att förklara, jag går hellre till angrepp. Förlåt. Förlåt en miljon gånger.
/Marit
Jag vet inte om jag kommer att klara av den här utställningen. Maria är backup, hon ställer Jemma om jag inte klara av det. Jag vill ju helst ställa själv, men vad händer om jag får en ångestattack i ringen? Eller om jag flippar ut helt?
När jag mår så här fattar jag inte hur jag ska orka leva. Jag är rädd att hjärtat ska gå sönder helt enkelt, eller att jag ska dö för egen hand. Jag märker att jag tar till riskbeteenden, som om jag inte bryr mig om jag lever eller dör. Jag vet, jag har ju lovat att inte göra mig själv något, men det löftet blir tunnare och tunnare när jag mår så här. Jag står inte ut!!!
Jag önskar att jag kunde förklara hur det känns innuti... Som gas och broms samtidigt. Jag är så jäkla speedad men samtidigt bromsad av medicinerna och känslan är ... Obeskrivbar. Rastlösheten river i mig hela tiden, men jag har inte kraft nog att ta tag i saker och GÖRA något. Pulsen slår som efter en maxprestation och jag skakar i händerna. Men jag får ingenting gjort... Känner mig så himla trött samtidigt och vill lägga mig och vila, men det KAN jag inte för rastlösheten håller mig uppe. Jag vandrar och vandrar, röker, och vandrar lite till.
Fattar ni vilket motsatsförhållande som råder i min kropp och i min själ just nu? Jag skjuts frammåt samtidigt som något håller mig stenhårt tillbaka. Jag ORKAR inte mer, jag går sönder! Det är fullt krig inuti mig och jag förlorar hur jag än gör.
Yttre faktorer tillkommer ju naturligtvis, och jag är inte utrustad för att klara av konflikter och bråk just nu. Jag svarar skarpt på allt för jag tror att alla är ute efter mig och jag kan inte göra mer än be om ursäkt efteråt och hoppas att inte mina utfall mot människor jag håller kär resulterar i total brytning. Jag har ingen kontroll, för hela jag är en krigszon just nu. Jag vet att andra människor inte ständigt kan ta hänsyn till mig, och det kräver jag inte heller men om jag får förklara hur jag mår... Men jag vet, jag är dålig på att förklara, jag går hellre till angrepp. Förlåt. Förlåt en miljon gånger.
/Marit
torsdag 23 april 2009
Flipperspel
Jag vet inte egentligen vad jag ska skriva om men jag kände ett behov av att skriva av mig.
Känslorna flyger som svalor ut och in i mig och jag håller inte en sinnesstämmning mer än ett par minuter. Jag är glad och upprymd en minut, ledsen och nedstämd nästa. Kan inte definiera ens för mig själv vad det är som får mig att skifta så.
Jag har ju tävling på söndag, utställning med Jemma i Västerås. Jag är riktigt nervös inför den eftersom jag ska ställa hennes själv. Det brukar jag ju göra, inget konstigt i det egentligen men den här gången är inte självförtroendet på topp och då känns det extra att gå upp i ringen. Nä, jag VET att det är hunden som ska bli bedömd, inte jag, men ändå.
Jag är orolig för resan till Västerås också. Jag tycker alltid det är obehagligt att åka långt med bil, risken att det ska hända något är så stor och så står man där, långt hemmifrån. Jag behöver alltid lugnande när jag ska åka långt och etter värre lär det ju bli när vi åker med nya bilen, jag har inte "lärt känna den" ännu. Det låter löjligt, jag vet, men för nån med mina nojjor så är det inte löjligt.
Jemma är i bra form i alla fall. Det blir en dusch ikväll och kloklippning för att bli extra fin, men vältränad och i fin kondition är hon. Jag matar på henne lite extra dom här sista dagarna för att få på lite, lite till massa på henne, då blir hon perfekt. All lek med Jokke och träningen med packväskorna och annat har verkligen gett resultat. Hoppas nu bara fröken behagar TRAVA i ringen och inte försöker med sin usla passgång. Hon tar ju lätt till den när hon är på det humöret.
Fasen, jag känner mig som ett flipperspel idag! Vad är det för fel? Kan knappt andas ibland. Får FÖR MYCKET luft ibland! Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska bete mig för att jag ska bli ok igen... Måste nog ut på en hundpromenad snart, bara för att gå av mig lite energi. Men hundarna har inte vilat länge nog efter maten ännu, det är ju viktigt det där. Vi vill ju inte ha någon magomvridning här inte.
Men.... KAN MAN FÅ KRYPA UR SITT SKINN eller?! Byta bort sig själv, bara för ett tag, tills jag lugnat ner mig och landat... Jag har sån puls just nu att jag faktiskt sitter och är anfådd fast jag inte gör nånting! Känns som om jag är redo för take off any time, baby! Nä, allvarligt, så här speedad får man ju inte va... Måste hitta på nåt, vad som helst. Nåt att göra. Händerna skakar så jag knappt kan skriva nu. Dags att sluta.
/Marit
Känslorna flyger som svalor ut och in i mig och jag håller inte en sinnesstämmning mer än ett par minuter. Jag är glad och upprymd en minut, ledsen och nedstämd nästa. Kan inte definiera ens för mig själv vad det är som får mig att skifta så.
Jag har ju tävling på söndag, utställning med Jemma i Västerås. Jag är riktigt nervös inför den eftersom jag ska ställa hennes själv. Det brukar jag ju göra, inget konstigt i det egentligen men den här gången är inte självförtroendet på topp och då känns det extra att gå upp i ringen. Nä, jag VET att det är hunden som ska bli bedömd, inte jag, men ändå.
Jag är orolig för resan till Västerås också. Jag tycker alltid det är obehagligt att åka långt med bil, risken att det ska hända något är så stor och så står man där, långt hemmifrån. Jag behöver alltid lugnande när jag ska åka långt och etter värre lär det ju bli när vi åker med nya bilen, jag har inte "lärt känna den" ännu. Det låter löjligt, jag vet, men för nån med mina nojjor så är det inte löjligt.
Jemma är i bra form i alla fall. Det blir en dusch ikväll och kloklippning för att bli extra fin, men vältränad och i fin kondition är hon. Jag matar på henne lite extra dom här sista dagarna för att få på lite, lite till massa på henne, då blir hon perfekt. All lek med Jokke och träningen med packväskorna och annat har verkligen gett resultat. Hoppas nu bara fröken behagar TRAVA i ringen och inte försöker med sin usla passgång. Hon tar ju lätt till den när hon är på det humöret.
Fasen, jag känner mig som ett flipperspel idag! Vad är det för fel? Kan knappt andas ibland. Får FÖR MYCKET luft ibland! Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska bete mig för att jag ska bli ok igen... Måste nog ut på en hundpromenad snart, bara för att gå av mig lite energi. Men hundarna har inte vilat länge nog efter maten ännu, det är ju viktigt det där. Vi vill ju inte ha någon magomvridning här inte.
Men.... KAN MAN FÅ KRYPA UR SITT SKINN eller?! Byta bort sig själv, bara för ett tag, tills jag lugnat ner mig och landat... Jag har sån puls just nu att jag faktiskt sitter och är anfådd fast jag inte gör nånting! Känns som om jag är redo för take off any time, baby! Nä, allvarligt, så här speedad får man ju inte va... Måste hitta på nåt, vad som helst. Nåt att göra. Händerna skakar så jag knappt kan skriva nu. Dags att sluta.
/Marit
Läkarbesök och annat
Hej...
Har varit på besök hos den underbare doktor P idag. Diskuterade Zyprexan, fördelarna gentemot nackdelarna. Jag känner mig ju stabilare sedan jag började med den och synerna har ju försvunnit till stor del MEN jag har gått upp ganska mycket i vikt på den korta tid jag har stått på den och det var ju likadant förra gången. Tyvärr ÄR jag väldigt biverkningskänslig och det är ju därför det har gått så lång tid och vi fortfarande inte har hittat en fungerande behandling med godtagbara biverkningar. Det är drygt... Hade jag inte varit så känslig så hade jag kanske haft ett helt annat liv idag.
Hur som helst så kom vi inte fram till något beslut utan vi ska höras efter helgen är det sagt. Vi får väl se hur det blir. Jag känner mig lite låg efter allt dillande om mediciner fram och tillbaka. Det hade varit så mycket enklare om jag bara behövt Litiumet som de flesta andra bipolära...
/Marit
Har varit på besök hos den underbare doktor P idag. Diskuterade Zyprexan, fördelarna gentemot nackdelarna. Jag känner mig ju stabilare sedan jag började med den och synerna har ju försvunnit till stor del MEN jag har gått upp ganska mycket i vikt på den korta tid jag har stått på den och det var ju likadant förra gången. Tyvärr ÄR jag väldigt biverkningskänslig och det är ju därför det har gått så lång tid och vi fortfarande inte har hittat en fungerande behandling med godtagbara biverkningar. Det är drygt... Hade jag inte varit så känslig så hade jag kanske haft ett helt annat liv idag.
Hur som helst så kom vi inte fram till något beslut utan vi ska höras efter helgen är det sagt. Vi får väl se hur det blir. Jag känner mig lite låg efter allt dillande om mediciner fram och tillbaka. Det hade varit så mycket enklare om jag bara behövt Litiumet som de flesta andra bipolära...
/Marit
tisdag 21 april 2009
Trött... Törstig...
Jag är så trött. Så trött att jag knappt ser tangenterna och knappt orkar skriva. Många stavfel blir det. Hur kan jag vara så här trött?
Dels så var jag väl uppe lite länge igår, sen så har jag sovit dåligt och blivit väckt ett par gånger. Men jag borde ändå inte vara så HÄR trött tycker jag, det är knappt jag kan hålla mig vaken när jag skriver.
Dessutom är jag extremt törstig och torr i munnen. Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, törsten försvinner inte. Detta är ju i och för sig inget nytt fenomen, extrem törst lider jag ju av nästan varje dag. Jag fick rådet av min kontaktperson att skriva upp hur mycket jag dricker, varje glas, varje klunk, varje flaska för att se hur mycket det är. Det dygnet jag mätte kom jag upp i 5,2 liter vätska! Och ändå känner jag mig inte otörstig.
Just nu sitter jag och äter en banan och dricker en blåbär-hallonsmoothie. Det är en lite udda kombination men faktiskt riktigt gott. Det får bli min lunch idag. Dom säger ju att man blir piggare av frukt, så då borde jag ju hoppa och studsa här om en stund, eller hur?!
/Marit
Dels så var jag väl uppe lite länge igår, sen så har jag sovit dåligt och blivit väckt ett par gånger. Men jag borde ändå inte vara så HÄR trött tycker jag, det är knappt jag kan hålla mig vaken när jag skriver.
Dessutom är jag extremt törstig och torr i munnen. Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, törsten försvinner inte. Detta är ju i och för sig inget nytt fenomen, extrem törst lider jag ju av nästan varje dag. Jag fick rådet av min kontaktperson att skriva upp hur mycket jag dricker, varje glas, varje klunk, varje flaska för att se hur mycket det är. Det dygnet jag mätte kom jag upp i 5,2 liter vätska! Och ändå känner jag mig inte otörstig.
Just nu sitter jag och äter en banan och dricker en blåbär-hallonsmoothie. Det är en lite udda kombination men faktiskt riktigt gott. Det får bli min lunch idag. Dom säger ju att man blir piggare av frukt, så då borde jag ju hoppa och studsa här om en stund, eller hur?!
/Marit
söndag 19 april 2009
Hallucinationer
Det har varit lugnt på den fronten ett tag. Trodde nästan att Zyprexan hade tagit hand om den saken åt mig men nej, sån tur hade jag inte.
I natt vaknade jag av en skarp, stickande brandlukt och flög upp, trodde det brann nånstans. Kommer ut i köket och det är rökfyllt, i alla fall i mina ögon. Jag får panik, förstås. Försöker hitta källan till röken, men ser ingenting, och sakta går det upp för mig att det inte är verkligt, det är ännu en hallucination. Pulsen är uppe i max och adrenalinpåslaget är högt men mitt i detta kan jag ändå inse att det inte är på riktigt.
Jag tar en lugnande tablett... Tar ett tag innan pulsen är nere i det normala igen och jag kan sova.
Fast jag måste ju ändå säga att hallucinationerna har blivit färre. Kanske Zyprexan gör sitt jobb i alla fall. Förut var det ju dagligen, flera gånger per dag och det är det ju inte nu längre. Och det är ju ingenting jag saknar direkt, om man säger så.
/Marit
I natt vaknade jag av en skarp, stickande brandlukt och flög upp, trodde det brann nånstans. Kommer ut i köket och det är rökfyllt, i alla fall i mina ögon. Jag får panik, förstås. Försöker hitta källan till röken, men ser ingenting, och sakta går det upp för mig att det inte är verkligt, det är ännu en hallucination. Pulsen är uppe i max och adrenalinpåslaget är högt men mitt i detta kan jag ändå inse att det inte är på riktigt.
Jag tar en lugnande tablett... Tar ett tag innan pulsen är nere i det normala igen och jag kan sova.
Fast jag måste ju ändå säga att hallucinationerna har blivit färre. Kanske Zyprexan gör sitt jobb i alla fall. Förut var det ju dagligen, flera gånger per dag och det är det ju inte nu längre. Och det är ju ingenting jag saknar direkt, om man säger så.
/Marit
lördag 18 april 2009
Sålt min bil, köpt en ny
Jaha, så har det gått några dagar till då. Mitt humör har varit ganska jämt under de senaste veckorna tycker jag, kan bero på nya medicinen Zyprexa. Har börjat med den nu även om jag vet att den kommer få mig att gå upp ännu mer i vikt. Nåja, det är väl smällar man få ta då antar jag, om man vill må bra...
Sålde bilen i förrgår, förresten. En Volvo. Hittade sedan en Mondeo hos en bilhandlare i Borlänge igår, som jag köpte. Helt underbar bil! Jag bara sitter och njuter när jag kör den. Sen så är det gott om plats för både oss och Jemma i den, och det var ju en förutsättning för att det skulle bli köp. Hundgaller fanns det i också, så det behöver jag inte bry mig om att köpa och montera.
Känner mig trött idag, har inte sovit så jättebra inatt. Var väl för exalterad över bilen, kan jag tro. Vill ut och åka hela tiden, hittar på små ärenden, hihi....
/Marit
onsdag 15 april 2009
Min dag
Hej...
Har haft en semi-bra dag idag. Började med ett energiryck direkt och åkte och tvättade bilen på morgonen, sedan åkte jag hem och knäppte några fina kort på den. In och la upp en annons på blocket för vi tänker sälja den.
Elin var hemma idag för hon mådde dåligt, så hon fick se lite på TV medan jag fixade köket (var kommer all disk ifrån?!) och sedan tog itu med tvätten. Det ringde en karl på annonsen ganska omgående men han var nog mest ute för att snacka... Ut med Jokke och Jemma, var för sig, och sedan tog jag och Elin en kort cykeltur, för jag ville att hon skulle komma ut i friska luften lite i alla fall.
Blev lite ledsen efter ett bråk med sambon, så jag tog Jemma med mig ut i skogen så jag kunde tänka lite. Andas frisk luft och klafsa runt i skogen rensar tankarna bra, tycker jag.
Hämtade Egon på dagis, han hade haft en bra dag (gympa, det tycker han är kul) och efter det var det bara att åka hem igen. Sambon fick ta sig iväg för att handla, och sen kom två kompisar över och käkade tacos med oss. Det var supertrevligt! Pratade lite strunt ett tag efter maten, och nu sitter jag här.
Det var min dag, det.
/Marit
Har haft en semi-bra dag idag. Började med ett energiryck direkt och åkte och tvättade bilen på morgonen, sedan åkte jag hem och knäppte några fina kort på den. In och la upp en annons på blocket för vi tänker sälja den.
Elin var hemma idag för hon mådde dåligt, så hon fick se lite på TV medan jag fixade köket (var kommer all disk ifrån?!) och sedan tog itu med tvätten. Det ringde en karl på annonsen ganska omgående men han var nog mest ute för att snacka... Ut med Jokke och Jemma, var för sig, och sedan tog jag och Elin en kort cykeltur, för jag ville att hon skulle komma ut i friska luften lite i alla fall.
Blev lite ledsen efter ett bråk med sambon, så jag tog Jemma med mig ut i skogen så jag kunde tänka lite. Andas frisk luft och klafsa runt i skogen rensar tankarna bra, tycker jag.
Hämtade Egon på dagis, han hade haft en bra dag (gympa, det tycker han är kul) och efter det var det bara att åka hem igen. Sambon fick ta sig iväg för att handla, och sen kom två kompisar över och käkade tacos med oss. Det var supertrevligt! Pratade lite strunt ett tag efter maten, och nu sitter jag här.
Det var min dag, det.
/Marit
tisdag 14 april 2009
33
Idag fyller jag 33 år. Känns inget annorlunda ännu i alla fall. Men å andra sidan så är det bara en siffra, och bara en dag som vilken annan.
Vissa påstår att jag redan är tant, andra säger att 33 är ingen ålder. Jag menar att man är så ung som man gör sig, och som man känner sig. Vilket innebär att jag vissa dagar är 100 och andra är 25...
Jag tror inte jag har haft nån 30-års kris ännu faktiskt. Och det beror nog på att jag egentligen inte tycker att 33 är någon ålder. Jag tycker helt enkelt inte att jag är gammal. Min mamma är 63 och jag tycker inte att hon är gammal heller =).
Grattis till mig själv, jag har överlevt ett till år! Hurra!
/Marit
Vissa påstår att jag redan är tant, andra säger att 33 är ingen ålder. Jag menar att man är så ung som man gör sig, och som man känner sig. Vilket innebär att jag vissa dagar är 100 och andra är 25...
Jag tror inte jag har haft nån 30-års kris ännu faktiskt. Och det beror nog på att jag egentligen inte tycker att 33 är någon ålder. Jag tycker helt enkelt inte att jag är gammal. Min mamma är 63 och jag tycker inte att hon är gammal heller =).
Grattis till mig själv, jag har överlevt ett till år! Hurra!
/Marit
söndag 12 april 2009
Natt på Falu lasarett
Nyss hemkommen från Falun Lasarett. Dottern fick så ont i magen igen igår eftermiddag och det gav sig inte, så via sjukvårdsupplysningen blev vi hänvisade till Mora lasarett. Vi åkte dit och fick veta att vi blev tvungna att åka till Falun, där dom har barnakut. Tog en sjukbil dit eftersom vår bil som sagt är trasig.
På Falun är dom ju helt underbara, vilket mottagande man får, så har det varit varje gång vi har varit där och det börjar ju bli några gånger nu. Men dom hade fullt av patienter och väntan blev lång, inte förrän två på natten kom doktorn in till oss.
Det visade sig i kissprovet att dottern har UVI, och att det säkert har gjort magsmärtorna extra intensiva. Nu får hon antibiotika mot det i alla fall, men vi vet fortfarande inte varför hon har så ont i magen och mår illa så ofta. Vi har tagit tusen prover känns det som och de ger inga riktiga svar. Lågt blodvärde, lågt järnförråd och blod i avföringen är väl det vi har kommit fram till hittills. Men från Moras håll så HÄNDER det liksom inget! Nu har vi i alla fall bett om att få byta läkare då vi helt har förlorat förtroendet för den vi har. Han tar oss inte på allvar och tabbar sig hela tiden; glömda prover, inte påläst, glömmer ordinationer, ja, you name it.
Idag har vi åkt tåg hem, och jag är så trött att jag bara vill sova... Dottern är tapper, det är hon alltid, just nu sitter hon och ser på TV. Hon undrade just om vi skulle ta en cykeltur=). Den som det orkade...
/Marit
På Falun är dom ju helt underbara, vilket mottagande man får, så har det varit varje gång vi har varit där och det börjar ju bli några gånger nu. Men dom hade fullt av patienter och väntan blev lång, inte förrän två på natten kom doktorn in till oss.
Det visade sig i kissprovet att dottern har UVI, och att det säkert har gjort magsmärtorna extra intensiva. Nu får hon antibiotika mot det i alla fall, men vi vet fortfarande inte varför hon har så ont i magen och mår illa så ofta. Vi har tagit tusen prover känns det som och de ger inga riktiga svar. Lågt blodvärde, lågt järnförråd och blod i avföringen är väl det vi har kommit fram till hittills. Men från Moras håll så HÄNDER det liksom inget! Nu har vi i alla fall bett om att få byta läkare då vi helt har förlorat förtroendet för den vi har. Han tar oss inte på allvar och tabbar sig hela tiden; glömda prover, inte påläst, glömmer ordinationer, ja, you name it.
Idag har vi åkt tåg hem, och jag är så trött att jag bara vill sova... Dottern är tapper, det är hon alltid, just nu sitter hon och ser på TV. Hon undrade just om vi skulle ta en cykeltur=). Den som det orkade...
/Marit
lördag 11 april 2009
Om att orka...
Orken tryter...
Allt verkar hända på en gång och jag orkar inte vara en del av det. Jag orkar inte ta in mer. Jag orkar inte få ansvar för mer.
Vår mekaniker var och kollade bilen idag och i princip så måste hela bak-kärran renoveras. Kul. Sen är det ju drivknuten fram som måste bytas. Jätteroligt. Och så var det det att den dricker olja som attan, så han sa att motorn behövde renoveras också. Jag skrattar ihjäl mig.
Hemma ser det ut som ett råttbo och jag har bara inte energin till att göra något åt det. Jag orkar inte helt enkelt.
Laga mat är en utmaning. Kan ni förstå det, ni som är friska? Jag vet att det finns dom som INTE förstår... Jag menar, hur kan man vara rädd för att laga mat? Det måste vara svårt för andra att förstå... Och det är absolut inte ett sätt att smita iväg, att slippa undan. Jag är bara rädd. Bara tanken på att göra det får pulsen att öka och andningen att bli tung. Då ska man ha ORK att stå emot paniken, ORK att laga mat i alla fall. Andra tänker nog inte på hur mycket energi det går åt när man konstant är rädd... Det tömmer en. Man får ingen ork kvar.
Jag orkar inte mer/Marit
Allt verkar hända på en gång och jag orkar inte vara en del av det. Jag orkar inte ta in mer. Jag orkar inte få ansvar för mer.
Vår mekaniker var och kollade bilen idag och i princip så måste hela bak-kärran renoveras. Kul. Sen är det ju drivknuten fram som måste bytas. Jätteroligt. Och så var det det att den dricker olja som attan, så han sa att motorn behövde renoveras också. Jag skrattar ihjäl mig.
Hemma ser det ut som ett råttbo och jag har bara inte energin till att göra något åt det. Jag orkar inte helt enkelt.
Laga mat är en utmaning. Kan ni förstå det, ni som är friska? Jag vet att det finns dom som INTE förstår... Jag menar, hur kan man vara rädd för att laga mat? Det måste vara svårt för andra att förstå... Och det är absolut inte ett sätt att smita iväg, att slippa undan. Jag är bara rädd. Bara tanken på att göra det får pulsen att öka och andningen att bli tung. Då ska man ha ORK att stå emot paniken, ORK att laga mat i alla fall. Andra tänker nog inte på hur mycket energi det går åt när man konstant är rädd... Det tömmer en. Man får ingen ork kvar.
Jag orkar inte mer/Marit
fredag 10 april 2009
Jakten på prinskorv!
"Nånstans här har matte gömt prinskorv, det känner jag!"
"Här då? Njae, lite högre upp är det nog..."
"DÄR var dom, smaskit med prinskorv juh, fast måste dom va i träden?"
torsdag 9 april 2009
Varför?
Varför?
Varför kan inte jag vara frisk?
Varför kan inte jag vara som alla andra, i alla fall lite grann?
Varför måste jag drabbas av svängningar som gör att knappt jag själv vet vem jag är?
Varför måste jag äta mediciner, bara för att fungera i det vardagliga livet?
Varför fungerar inte medicinerna såpass att jag blir symptomfri?
Jag har haft en dag då jag svängt upp och ner flera gånger. Började med ett uppåt-ryck som fick mig att städa hela lägenheten innan klockan var halv tio, fortsatte sen med uteplatsen och följde upp med att åka och handla och fixa inför påsken. Innan lunch hade jag gjort jobb för två dar tror jag. Sen damp jag ner... Allt blev nattsvart och orken försvann, energin rann av mig och ångesten kom krypande. Torktumlaren av alla saker blev livsfarlig och jag skakade vid tanken av att använda den. Laga mat var inte att tänka på.
Fram mot sen eftermiddag kom energin tillbaka igen, livet lekte! Tog ut båda hundarna på rundor, tränade extra med Jemma och tog senare en rejäl cykeltur. Men alla andra är så långsamma och fixar inte mina idéer! Varför måste dom hålla mig tillbaka?
Nu är det kväll och jag är nere igen... Bilen har gått sönder. Nåt med nån broms som ligger på bak och måste bytas. Pengarna tryter och jag kanske inte kan åka på utställningen i Västerås som planerat. Så jävla trist. Dessutom har jag glömt förnya två recept, så när jag skulle hämta ut idag så fanns det inget, och NATURLIGTVIS så är det långhelg. Suck! Det betyder att jag blir stående utan två av mina mediciner över helgen vilket i sin tur antagligen betyder abstinens. Rolig påsk...
/Marit
Varför kan inte jag vara frisk?
Varför kan inte jag vara som alla andra, i alla fall lite grann?
Varför måste jag drabbas av svängningar som gör att knappt jag själv vet vem jag är?
Varför måste jag äta mediciner, bara för att fungera i det vardagliga livet?
Varför fungerar inte medicinerna såpass att jag blir symptomfri?
Jag har haft en dag då jag svängt upp och ner flera gånger. Började med ett uppåt-ryck som fick mig att städa hela lägenheten innan klockan var halv tio, fortsatte sen med uteplatsen och följde upp med att åka och handla och fixa inför påsken. Innan lunch hade jag gjort jobb för två dar tror jag. Sen damp jag ner... Allt blev nattsvart och orken försvann, energin rann av mig och ångesten kom krypande. Torktumlaren av alla saker blev livsfarlig och jag skakade vid tanken av att använda den. Laga mat var inte att tänka på.
Fram mot sen eftermiddag kom energin tillbaka igen, livet lekte! Tog ut båda hundarna på rundor, tränade extra med Jemma och tog senare en rejäl cykeltur. Men alla andra är så långsamma och fixar inte mina idéer! Varför måste dom hålla mig tillbaka?
Nu är det kväll och jag är nere igen... Bilen har gått sönder. Nåt med nån broms som ligger på bak och måste bytas. Pengarna tryter och jag kanske inte kan åka på utställningen i Västerås som planerat. Så jävla trist. Dessutom har jag glömt förnya två recept, så när jag skulle hämta ut idag så fanns det inget, och NATURLIGTVIS så är det långhelg. Suck! Det betyder att jag blir stående utan två av mina mediciner över helgen vilket i sin tur antagligen betyder abstinens. Rolig påsk...
/Marit
Fler bilder från Fjällen
Fin fröken i backen!
Spillevink i backen!
I förbifarten! Sonen är aldrig stilla!
Packning på hemmaplan, ja, vi hade ett helt släp med oss...
Avkomman i backen, poserar som dom aldrig gjort annat =)
onsdag 8 april 2009
Cykeltur och prommis
Jag skulle ta en prommis med Jemma och dottern är hemma från skolan för att hon är förkyld, så hon fick följa med. Hon tycker att det är extremt tråkigt att promenera så cykeln fick komma fram. Se så stolt hon är! Jemma fick gå med klövjeväskan och det är hon så nöjd med så. Det var kallt och blåsigt idag så vi var båda två röda om kinderna när vi kom hem. Jemma gick raka vägen till bäddan och gosade in sig i täcket, det är en riktig madam det där=).I går kväll skulle jag laga middag och fick en så hemsk ångestattack så det bara inte gick. Fick svårt att andas och skakade i hela kroppen. Ringde mamma för att "prata bort" attacken, men hon var inte hemma, sen ringde jag Maria, och hon kom över och gulle henne, hon gjorde mat åt oss. Vet inte vad jag hade tagit mig till utan Maria!
/Marit
tisdag 7 april 2009
En helt vanlig tisdag
Hej...
Har varit ute med Jemma nu på morgonen men det blev inte nån lång vända för jag skulle hinna upp på sjukhuset till min samtalskontakt till klockan nio. Ska ta en längre runda lite senare.
Måendet är lite si så där, kunde vara bättre. Jag har haft otroliga ångestplågor hela natten och morgonen samtidigt som jag har varit väldigt trött. Somnade väl lagom till när alarmet ringde i morse och då var det inte lätt att komma upp, så jag snoozade några gånger. Sedan fick jag skynda mig för att få barnen i ordning i tid till skola och dagis.
Nu är klockan runt kvart i elva och jag har inte blivit lugn ännu. Känner för att fly iväg, fly bort. Vill inte känna längre. Jag är som en hästhud som träffas av tusen flugor, det rycker i mig. Tänk om man kunde få lämna sig själv för några dagar... Jag orkar inte med rädslan, den konstanta rädslan som spökar för mig hela tiden. Jag är rädd för allt. Allt.
Jag tar så mycket anti-ångest tabletter jag får och mer därtill, men jag vill inte vara tvungen att äta sån skit hela tiden. Den underbara Dr P säger att vi får trappa ner dem successivt när jag mår bättre och att jag inte ska oroa mig för att bli beroende, men det gör jag... Vill inte ha fler beroenden nu. Jag äter nog med tabletter som det är. Men utan dom tabletterna skulle jag inte klara mig just nu.
Jag har börjat se och höra saker igen, efter ett uppehåll på ett par dagar. Det tömmer mig på energi, och gör så att jag mår ännu sämre... Musiken finns med mig som ständig följeslagare, synerna kommer och går. På natten blandas syner med mardrömmar, jag vet inte längre när jag är vaken och när jag sover. Hur ska jag kunna veta det, när allt är lika läskigt?
Nej, nu ska jag sluta gnälla. Ta en tur med Jemma och hoppas på att den här dan blir en bra dag...
/Marit
Har varit ute med Jemma nu på morgonen men det blev inte nån lång vända för jag skulle hinna upp på sjukhuset till min samtalskontakt till klockan nio. Ska ta en längre runda lite senare.
Måendet är lite si så där, kunde vara bättre. Jag har haft otroliga ångestplågor hela natten och morgonen samtidigt som jag har varit väldigt trött. Somnade väl lagom till när alarmet ringde i morse och då var det inte lätt att komma upp, så jag snoozade några gånger. Sedan fick jag skynda mig för att få barnen i ordning i tid till skola och dagis.
Nu är klockan runt kvart i elva och jag har inte blivit lugn ännu. Känner för att fly iväg, fly bort. Vill inte känna längre. Jag är som en hästhud som träffas av tusen flugor, det rycker i mig. Tänk om man kunde få lämna sig själv för några dagar... Jag orkar inte med rädslan, den konstanta rädslan som spökar för mig hela tiden. Jag är rädd för allt. Allt.
Jag tar så mycket anti-ångest tabletter jag får och mer därtill, men jag vill inte vara tvungen att äta sån skit hela tiden. Den underbara Dr P säger att vi får trappa ner dem successivt när jag mår bättre och att jag inte ska oroa mig för att bli beroende, men det gör jag... Vill inte ha fler beroenden nu. Jag äter nog med tabletter som det är. Men utan dom tabletterna skulle jag inte klara mig just nu.
Jag har börjat se och höra saker igen, efter ett uppehåll på ett par dagar. Det tömmer mig på energi, och gör så att jag mår ännu sämre... Musiken finns med mig som ständig följeslagare, synerna kommer och går. På natten blandas syner med mardrömmar, jag vet inte längre när jag är vaken och när jag sover. Hur ska jag kunna veta det, när allt är lika läskigt?
Nej, nu ska jag sluta gnälla. Ta en tur med Jemma och hoppas på att den här dan blir en bra dag...
/Marit
måndag 6 april 2009
Bild på Jemma
Hon blickar ut över skogen och måhända undrar hon om det blir rådjur till middag ikväll...
Våren
"Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?" Var det visst Karin Boye som skrev. Och nu är det så där skälvande ute, sådär ögonblicket innan bomben briserar. Det porlar i bäckar och diken, snön glider av taken med ett swooshande ljud och småfåglarna har börjat kivas och kvittra i träden. Små rännilar av smältvatten rinner efter vägarna och grusvägarna förvandlas till gyttja. Snart ska våren explodera!
I år har vi ju haft väldigt mycket snö här och det märks för på vissa ställen är dikena redan översvämmade av smältvatten. Men vägarna är bara nu, i alla fall allfartsvägarna, och man drar med sig tonvis med sand in utifrån. Soliga dagar som denna droppar det från taket i nästan frenetisk takt, och visst minskar snöhögarna, det gör dom, men det kommer ta lång tid innan dom är borta.
Själv är jag ambivalent till våren. I regel brukar jag få ett uppåtsving vid den här tiden, men Litiumet ser nu till att jag inte drar iväg allt för mycket. Jag älskar ju vintern, men blir ändå glad när det börjar bli ljusare och det droppar från taken. Fågelkvittret på mornarna gör det lättare att stiga upp. Dessutom kan man ta senare hundpromenader och det är fortfarande ljust utan att behöva ta på sig reflexer och annat.
Våren innebär också blöta barnkläder i parti och minut. När dom är ute och leker så blir kläderna dyngsura på tio sekunder. Galonkläder har dom blivit för stora för och att bara sätta på sig regnkläder är fortfarande för kallt. Ett dilemma, helt klart. För övrigt så går tvättmaskinen på högvarv här hemma nu =/
I år har vi ju haft väldigt mycket snö här och det märks för på vissa ställen är dikena redan översvämmade av smältvatten. Men vägarna är bara nu, i alla fall allfartsvägarna, och man drar med sig tonvis med sand in utifrån. Soliga dagar som denna droppar det från taket i nästan frenetisk takt, och visst minskar snöhögarna, det gör dom, men det kommer ta lång tid innan dom är borta.
Själv är jag ambivalent till våren. I regel brukar jag få ett uppåtsving vid den här tiden, men Litiumet ser nu till att jag inte drar iväg allt för mycket. Jag älskar ju vintern, men blir ändå glad när det börjar bli ljusare och det droppar från taken. Fågelkvittret på mornarna gör det lättare att stiga upp. Dessutom kan man ta senare hundpromenader och det är fortfarande ljust utan att behöva ta på sig reflexer och annat.
Våren innebär också blöta barnkläder i parti och minut. När dom är ute och leker så blir kläderna dyngsura på tio sekunder. Galonkläder har dom blivit för stora för och att bara sätta på sig regnkläder är fortfarande för kallt. Ett dilemma, helt klart. För övrigt så går tvättmaskinen på högvarv här hemma nu =/
söndag 5 april 2009
Mera bilder
Jemma spanar förhoppningsfullt ut över vidderna från sin snöhög. Kan det månne finnas en lekkamrat därute?
Egon har hittat Hagrid gjord i LEGO i Hundfjällen =)
Eftersom jag inte kunde åka skidor fick jag helt enkelt åka hundspann istället, och jag hittade det här trevliga spannet vid Hundfjället. Stod i kö i en timme, betalade 100 spänn och fick åka kanske tio minuter... Men det var det värt ändå!
"Det är nåt därnere, jag lovar!" Jemma har fått korn på sanningen....
Utsikten (och taket på vår bil) från vår stuga. Om ni tittar riktigt, riiiktigt noga ser ni nog sambon åkandes där borta i backarna...
Blandade bilder från fjällen
Amanda, min brorsdotter i en snödriva i motljus, tycker att bilden är rätt vacker...
Vi hade i alla fall tur med vädret!
Så, nu var fjällen avklarade. Summa summarum: Ett pajjat knä. Kul.
Jag hann med att åka en och en halv dag innan jag i låg fart (i barnbacken) åkte mot en vall i backen och det sa "knak" i knäet och sen var den slalomkarriären över för den här gången. Resten av resan har tillbringats med kryckor sittandes i vårt "basläger" i Hundfjällen där jag sett alla lyckliga människor susa förbi på sina skidor. MEN! Vi hade i alla fall tur med vädret! Jösses, vad solen har gassat. Enda dagen det har varit lite disigt var idag, och då skulle vi ju ändå åka hem så då spelar det ju ändå ingen roll.
Den som har haft ännu tråkigare än jag är nog Jemma. Stackarn, inte nog med att hon har fått vara ensam i stugan på dagarna (vi har ju varit hem på dan och så men ändå)men så går matte och gör illa knäet så det inte blir några riktiga promenader heller. Och inte har man fått vara lös på hela tiden, eftersom matte har varit rädd att hon skulle springa bort. Nu när vi kom hem och hade ätit och packat ur bilen så tog jag med henne ut i skogen (ja, det gick även om det var besvärligt med ett trilskande knä) och hon SPRANG! Härligt att se.
Barnen har haft en utvekling på skidor som är helt makalös. Från att aldrig ha stått på att par, så åker dom nu röda backar! Och dom bara åkte och åkte; dete tog aldrig slut energi tyckte jag. Så det där med slalom det var en HIT med stora bokstäver=).
Ska lägga in lite bilder också, när jag får över dom från telefonen till datorn.... Håll ut!
Tudeloo/Marit
Jag hann med att åka en och en halv dag innan jag i låg fart (i barnbacken) åkte mot en vall i backen och det sa "knak" i knäet och sen var den slalomkarriären över för den här gången. Resten av resan har tillbringats med kryckor sittandes i vårt "basläger" i Hundfjällen där jag sett alla lyckliga människor susa förbi på sina skidor. MEN! Vi hade i alla fall tur med vädret! Jösses, vad solen har gassat. Enda dagen det har varit lite disigt var idag, och då skulle vi ju ändå åka hem så då spelar det ju ändå ingen roll.
Den som har haft ännu tråkigare än jag är nog Jemma. Stackarn, inte nog med att hon har fått vara ensam i stugan på dagarna (vi har ju varit hem på dan och så men ändå)men så går matte och gör illa knäet så det inte blir några riktiga promenader heller. Och inte har man fått vara lös på hela tiden, eftersom matte har varit rädd att hon skulle springa bort. Nu när vi kom hem och hade ätit och packat ur bilen så tog jag med henne ut i skogen (ja, det gick även om det var besvärligt med ett trilskande knä) och hon SPRANG! Härligt att se.
Barnen har haft en utvekling på skidor som är helt makalös. Från att aldrig ha stått på att par, så åker dom nu röda backar! Och dom bara åkte och åkte; dete tog aldrig slut energi tyckte jag. Så det där med slalom det var en HIT med stora bokstäver=).
Ska lägga in lite bilder också, när jag får över dom från telefonen till datorn.... Håll ut!
Tudeloo/Marit
lördag 28 mars 2009
Kvällen innan resan
Sitter här och skriver kvällen innan vi ska åka till fjällen. Packningen är inte alls klar, inte ens halvfärdig faktiskt och jag har lite smått panik. Jag kan inte organisera mig som jag brukade för X antal år sedan innan jag blev sjuk. Då kunde jag ha hur många bollar i luften som helst och ändå organisera och leda. Nu faller allt om jag får mer än två saker att tänka på samtidigt.
Det är ju det att det är så många OLIKA saker som ska med... Jag blir smått knäpp på hushållspapper och diskmedel, trosor och kläder till barnen, hundmat och reflexväst... Och maten sen, all MAT som ska med, jösses. Och sen sängkläder och handdukar och gud vet vad. Ja, är man inte psykiskt sjuk så blir man =).
Måste erkänna att jag har lite blandade känslor inför den här semestern. Att vara så tätt inpå andra människor i en hel vecka... Nja, vi får se hur det går. Jag vill inte måla fan på väggen, men jag behöver mitt "space" och min trygghet och även om det bara är familjemedlemmar jag ska vara med så kan det ju ändå bli "trångt" i längden. Att inte vara runt sina egna saker och sina egna ytor liksom, och att inte kunna gå och skrota runt som man vill.
Jag har i alla fall hunnit med att vara i stallet en sväng idag. Jalla var lika mysig som vanlig, även om han hittar på små hyss när jag tömkör. Kom på att jag måste ta ett kort på honom och lägga upp här på bloggen så ni får se hur en mammut ser ut. Ja, vi kallar honom det, för han har en vinterpäls som heter duga=).
Tudeloo/Marit
Det är ju det att det är så många OLIKA saker som ska med... Jag blir smått knäpp på hushållspapper och diskmedel, trosor och kläder till barnen, hundmat och reflexväst... Och maten sen, all MAT som ska med, jösses. Och sen sängkläder och handdukar och gud vet vad. Ja, är man inte psykiskt sjuk så blir man =).
Måste erkänna att jag har lite blandade känslor inför den här semestern. Att vara så tätt inpå andra människor i en hel vecka... Nja, vi får se hur det går. Jag vill inte måla fan på väggen, men jag behöver mitt "space" och min trygghet och även om det bara är familjemedlemmar jag ska vara med så kan det ju ändå bli "trångt" i längden. Att inte vara runt sina egna saker och sina egna ytor liksom, och att inte kunna gå och skrota runt som man vill.
Jag har i alla fall hunnit med att vara i stallet en sväng idag. Jalla var lika mysig som vanlig, även om han hittar på små hyss när jag tömkör. Kom på att jag måste ta ett kort på honom och lägga upp här på bloggen så ni får se hur en mammut ser ut. Ja, vi kallar honom det, för han har en vinterpäls som heter duga=).
Tudeloo/Marit
fredag 27 mars 2009
Lite blandade hundbilder
Här har Jemma fått fnatt i nysnön och bara springer och springer, helt otroligt att jag lyckades fånga henne på bild!
Jemma och Jokke i Nusnäs, stooora vidder att springa på. Jag kan tala om att dom var helt slut när vi kom hem.
Här är vi ute och går. Bilden visar storleksskillnaden ganska så bra. Så alla ni som säger att jag har en stor hund: Nej, det har jag inte, hon är som en valp! Sen att hon mentalt TROR att hon är större än Jokke, det är en annan sak=)./Marit
Om allt och inget
Nu sitter jag på morgonen och skriver och ska snart ta itu med dagens göromål. Det är lite smått och gott som ska pysslas med innan Sälen-resan på söndag. Då kommer jag inte att blogga på en hel vecka, visst kommer ni att sakna mig? =)
Jag satt och kollade runt på nätet efter andra bloggar som handlar om att vara Bipolär och herre gud, det finns ju en triljon ungefär! Inte för att jag hade några planer på att vara unik men det vore ju kul om nån hittade hit, till min blogg också och det gör dom då RAKT inte om man googlar på orden bipolär och blogg, det lovar jag... Men eftersom vi är inne på ämnet, jag VET ju att det finns ni som läser min blogg, till och med regelbundet, så varför inte lämna en kommentar till mig? Det spelar ingen roll om jag känner er eller inte och det går bra att vara anonym om man vill. Sen så granskas alla kommentarer av mig INNAN dom kommer upp på bloggen, så vill ni skriva något BARA till mig så är det lugnt...
Sälen-resan ja... Det blir ett kapitel för sig och den kommer jag att skriva om när vi kommer tillbaka. Bara pärsen med att hyra skidor i en fullsatt ski-shop blir ju skojig, ta sig till stugan med packning och hund (jodå, hon ska naturligtvis med) och organisera mat och fikatider så det passar alla, hitta sina sängar... Vi är 8 stycken som ska åka, men förhoppningsvis så kan vi jämka våra viljor, hehe.
Att släppa loss barnen i skidbacken blir ju en upplevelse för sig också. Dom har åkt slalom en dag tidigare, och då gick det riktigt bra, även om det var viss Kamikaze-varning på dom! Därför funderar vi på att ta sele på dom den här gången, så dom inte dundrar iväg så fort. Vad tror ni om den idén? Skillnaden mellan barn och vuxna är ju att barn inte är rädda för att ramla och göra illa sig som vi vuxna i regel är, dom bara kör på så mycket tygeln håller. Förra gången åkte dottern rakt in i liftkön i full fart, men tror du hon gjorde illa sig? Nej då, hon reste på sig och ruskade av sig snön bara så var det färdigt med det (ingen annan gjorde illa sig heller).
Jag åkte massor med slalom när jag växte upp, uppvuxen i norrland som jag är, men sedan jag flyttade därifrån så har jag inte stått på ett par slalomskidor mer en en gång. Så utmaningen häri ligger ju i att 1. inte bryta något och helst inte första dagen och 2. kunna assitera mina telningar så gott det går (speciellt om vi ska ha dom i sele till att börja med).
I morse så var det 5 minusgrader ute och solsken så dottern ville cykla till skolan, vilket hon naturligtvis fick. Hon var så söt när hoon pinnade iväg i sina vinterkläder och så hjälmen på det sen... Lilla tjejen, när ska vi få reda på vad som är fel på dig? Blek, trött och glåmig med ont i magen och illamående nästan hela tiden. Prover som än visar en sak, än visar en annan. Jag håller på att bli tokig. Jag ser ju på henne att hon är sjuk. ALLA ser på henne att hon är sjuk! Efter Sälenresan tar jag henne till Falun för en ordentlig utredning, här i Mora går ju allting i siraps-fart...
Nä, nu har jag väl pladdrat klart för idag, eller?!
Tudeloo/Marit
Jag satt och kollade runt på nätet efter andra bloggar som handlar om att vara Bipolär och herre gud, det finns ju en triljon ungefär! Inte för att jag hade några planer på att vara unik men det vore ju kul om nån hittade hit, till min blogg också och det gör dom då RAKT inte om man googlar på orden bipolär och blogg, det lovar jag... Men eftersom vi är inne på ämnet, jag VET ju att det finns ni som läser min blogg, till och med regelbundet, så varför inte lämna en kommentar till mig? Det spelar ingen roll om jag känner er eller inte och det går bra att vara anonym om man vill. Sen så granskas alla kommentarer av mig INNAN dom kommer upp på bloggen, så vill ni skriva något BARA till mig så är det lugnt...
Sälen-resan ja... Det blir ett kapitel för sig och den kommer jag att skriva om när vi kommer tillbaka. Bara pärsen med att hyra skidor i en fullsatt ski-shop blir ju skojig, ta sig till stugan med packning och hund (jodå, hon ska naturligtvis med) och organisera mat och fikatider så det passar alla, hitta sina sängar... Vi är 8 stycken som ska åka, men förhoppningsvis så kan vi jämka våra viljor, hehe.
Att släppa loss barnen i skidbacken blir ju en upplevelse för sig också. Dom har åkt slalom en dag tidigare, och då gick det riktigt bra, även om det var viss Kamikaze-varning på dom! Därför funderar vi på att ta sele på dom den här gången, så dom inte dundrar iväg så fort. Vad tror ni om den idén? Skillnaden mellan barn och vuxna är ju att barn inte är rädda för att ramla och göra illa sig som vi vuxna i regel är, dom bara kör på så mycket tygeln håller. Förra gången åkte dottern rakt in i liftkön i full fart, men tror du hon gjorde illa sig? Nej då, hon reste på sig och ruskade av sig snön bara så var det färdigt med det (ingen annan gjorde illa sig heller).
Jag åkte massor med slalom när jag växte upp, uppvuxen i norrland som jag är, men sedan jag flyttade därifrån så har jag inte stått på ett par slalomskidor mer en en gång. Så utmaningen häri ligger ju i att 1. inte bryta något och helst inte första dagen och 2. kunna assitera mina telningar så gott det går (speciellt om vi ska ha dom i sele till att börja med).
I morse så var det 5 minusgrader ute och solsken så dottern ville cykla till skolan, vilket hon naturligtvis fick. Hon var så söt när hoon pinnade iväg i sina vinterkläder och så hjälmen på det sen... Lilla tjejen, när ska vi få reda på vad som är fel på dig? Blek, trött och glåmig med ont i magen och illamående nästan hela tiden. Prover som än visar en sak, än visar en annan. Jag håller på att bli tokig. Jag ser ju på henne att hon är sjuk. ALLA ser på henne att hon är sjuk! Efter Sälenresan tar jag henne till Falun för en ordentlig utredning, här i Mora går ju allting i siraps-fart...
Nä, nu har jag väl pladdrat klart för idag, eller?!
Tudeloo/Marit
torsdag 26 mars 2009
Saknad
Jag saknar något jag inte vet vad det är. Hela jag är uppfylld av den här saknaden, och den river i mig så det gör ont. Ändå tycker jag att jag har allt jag behöver... Jag borde inte behöva sakna något.
Är det inte så att jag kanske helt enkelt är bortskämd måhända? Jag kanske inte ser och uppskattar de sakerna jag har runt omkring mig... Men nej, jag tror inte att det är så. Jag tror att det är något som fattas. Jag tror att det som fattas är något som jag borde ha haft, eller kanske något jag en gång HAR haft men inte längre har.... Svårt att förklara för det är bara en känsla jag har.
/Marit
Är det inte så att jag kanske helt enkelt är bortskämd måhända? Jag kanske inte ser och uppskattar de sakerna jag har runt omkring mig... Men nej, jag tror inte att det är så. Jag tror att det är något som fattas. Jag tror att det som fattas är något som jag borde ha haft, eller kanske något jag en gång HAR haft men inte längre har.... Svårt att förklara för det är bara en känsla jag har.
/Marit
onsdag 25 mars 2009
Ljus och Mörker
Jag har ett mörker inom mig... Men jag har också ett ljus. Jag pendlar där emellan och därför kallas jag bipolär.
När jag är uppåt kan jag inte komma ihåg hur det är att vara neråt. Allt är bara härligt, livet går i expressfart och jag hinner aldrig stanna och tänka efter. Mina misstag sker när jag är uppåt, för att jag aldrig ser konsekvenserna av mitt handlande. "Efteråt" finns inte, jag lever här och nu. Jag blir irriterad på människor som försöker hålla mig tillbaka, som vill tänka efter, som vill vara rationella. Livet är ju här, NU! Vi missar det om vi inte skyndar oss, vill jag skrika. Jag är världens medelpunkt och blir förvånad när inte alla andra också inser det. Jag glittrar, jag ler, jag LEVER!
Sen, DUNS! Ramlar jag ner i det svarta hålet, utan misskund. Här får jag betala notan för festen, här ser jag klart och tydligt alla tokerier jag begått, alla pengar jag slösat... Livet blir svart, glittret byts mot skarp småsten under nakna fötter. Ångesten äter mig innifrån... Jag vill inte gå ut, vill inte visa mig, tror att alla ser vilken otäck, misslyckad människa jag är. Ser mig i spegeln och ser bara en häxa, en motbjudande varelse som ingen någonsin kan älska, allra minst jag. Vad har jag att erbjuda? Ett motbjudande yttre och ett psyke som åker berg-och dalbana? Jag ser allt så klart, och ser hur löjeväckande jag måste tett mig för andra när jag var uppåt...
Perioderna mellan "uppe" och "nere" är just nu rätt sällsynta, men dom finns där. Målet är naturligtvis att jag med medicinering och samtalsterapi ska vara i de perioderna jämt. Det är nog en bit till dess, tror jag...
/Marit
När jag är uppåt kan jag inte komma ihåg hur det är att vara neråt. Allt är bara härligt, livet går i expressfart och jag hinner aldrig stanna och tänka efter. Mina misstag sker när jag är uppåt, för att jag aldrig ser konsekvenserna av mitt handlande. "Efteråt" finns inte, jag lever här och nu. Jag blir irriterad på människor som försöker hålla mig tillbaka, som vill tänka efter, som vill vara rationella. Livet är ju här, NU! Vi missar det om vi inte skyndar oss, vill jag skrika. Jag är världens medelpunkt och blir förvånad när inte alla andra också inser det. Jag glittrar, jag ler, jag LEVER!
Sen, DUNS! Ramlar jag ner i det svarta hålet, utan misskund. Här får jag betala notan för festen, här ser jag klart och tydligt alla tokerier jag begått, alla pengar jag slösat... Livet blir svart, glittret byts mot skarp småsten under nakna fötter. Ångesten äter mig innifrån... Jag vill inte gå ut, vill inte visa mig, tror att alla ser vilken otäck, misslyckad människa jag är. Ser mig i spegeln och ser bara en häxa, en motbjudande varelse som ingen någonsin kan älska, allra minst jag. Vad har jag att erbjuda? Ett motbjudande yttre och ett psyke som åker berg-och dalbana? Jag ser allt så klart, och ser hur löjeväckande jag måste tett mig för andra när jag var uppåt...
Perioderna mellan "uppe" och "nere" är just nu rätt sällsynta, men dom finns där. Målet är naturligtvis att jag med medicinering och samtalsterapi ska vara i de perioderna jämt. Det är nog en bit till dess, tror jag...
/Marit
tisdag 24 mars 2009
Vad vore världen utan ungar?
"Mamma, det går inte att sova med öppna ögon" sa sonen till mig härom dan. Ett klockrent konstaterande tycker jag, för det går ju inte att sova med öppna ögon, i alla fall inte vad jag vet. Men tänk dig ett barn, som just kommit på detta och konstaterar det för sig själv. Det måste ju vara som en mindre sensation. Och sådana här upptäckter är barnens vardag fyllda av, från morgon till kväll. Första-gången-upplevelser dagarna i ända, inte undra på att dom är trötta när kvällen kommer.
Vad vore världen utan ungar? En betydligt fattigare plats att leva på, det är ett som är säkert. Jag har ju tidigare skrivit att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i barn, så där generellt. Det finns ett par stycken som jag gillar, mina egna älskar jag förståss, men annars är jag ingen som putti-nuttar med varenda unge jag ser. Vad jag däremot kan uppskatta är varenda unges unika egenskaper och unika sätt att ta sig an världen.
Vidare anser jag att barns positiva syn på allt runt omkring dom är något vi alla borde lära oss av. Speciellt jag, fröken Pessimist...
/Marit
Vad vore världen utan ungar? En betydligt fattigare plats att leva på, det är ett som är säkert. Jag har ju tidigare skrivit att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i barn, så där generellt. Det finns ett par stycken som jag gillar, mina egna älskar jag förståss, men annars är jag ingen som putti-nuttar med varenda unge jag ser. Vad jag däremot kan uppskatta är varenda unges unika egenskaper och unika sätt att ta sig an världen.
Vidare anser jag att barns positiva syn på allt runt omkring dom är något vi alla borde lära oss av. Speciellt jag, fröken Pessimist...
/Marit
måndag 23 mars 2009
Rädsla
Jag lever mitt liv i rädsla. Jag är nästan alltid rädd. Låt vara att jag är rädd för saker som inte finns men rädslan i sig är lika verklig.
Rädslan kan slå till när som helst och utan förvarning, det är det som gör den så otäck. Jag går där i godan ro och handlar på ICA och plötsligt slår den till- RÄDSLAN- och jag kan helt plötsligt inte bete mig normalt. Rädslan är som ett eget väsen, en egen svart person som väntar på mig på de mest oväntade ställen och tidpunkter...
Jag skäms för att jag är rädd, så jag visar det oftast inte. Om det är något som syns så är det stress och irritation för det är så jag maskerar det. Stress över att komma bort från situationen så fort som möjligt och irritation över att det inte går fort nog.
Rädslan i sig kan komma som ett monster eller som en oskyldig liten flicka... Båda lika otäcka...
Rädslan kan slå till när som helst och utan förvarning, det är det som gör den så otäck. Jag går där i godan ro och handlar på ICA och plötsligt slår den till- RÄDSLAN- och jag kan helt plötsligt inte bete mig normalt. Rädslan är som ett eget väsen, en egen svart person som väntar på mig på de mest oväntade ställen och tidpunkter...
Jag skäms för att jag är rädd, så jag visar det oftast inte. Om det är något som syns så är det stress och irritation för det är så jag maskerar det. Stress över att komma bort från situationen så fort som möjligt och irritation över att det inte går fort nog.
Rädslan i sig kan komma som ett monster eller som en oskyldig liten flicka... Båda lika otäcka...
söndag 22 mars 2009
Mysteriet med DVD-spelarna
Hej!
Vi har tre externa DVD-spelare i vår ägo. Dom har funkat bra och finfint och kanon tills nu. PANG, bara, så har ALLA tre gett upp SAMTIDIGT! Spelar ingen roll om vi byter tv, scartsladdar och Guds högra hand, vi får samma meddelande "ingen signal".... Jamen, hallå, på alla tre samtidigt?! Det känns som om vårt film-tittande är motarbetat av nån skum kartell av... tja, vad? Har ni nån idé så hör av er i kommentarerna... För jag är LOST!
Idag har vi storstädning för övrigt. Ja, inte just nu, det är matpaus nu och då passar jag på att skriva här. Men annars så har vi hållit på i flera timmar och putsat och dammsugit och sopat och plockat... Inte nåt speciellt roligt jobb.... Sambon har mest irrat runt och försökt se upptagen ut, så honom satte jag på att sortera DVD-filmer (vad vi nu ska med dom till...) det är ett jobb som passar honom. Annars är risken att han irrar runt så han förstör den verkliga städningen som JAG pysslar med =).
Tudeloo/Marit
Vi har tre externa DVD-spelare i vår ägo. Dom har funkat bra och finfint och kanon tills nu. PANG, bara, så har ALLA tre gett upp SAMTIDIGT! Spelar ingen roll om vi byter tv, scartsladdar och Guds högra hand, vi får samma meddelande "ingen signal".... Jamen, hallå, på alla tre samtidigt?! Det känns som om vårt film-tittande är motarbetat av nån skum kartell av... tja, vad? Har ni nån idé så hör av er i kommentarerna... För jag är LOST!
Idag har vi storstädning för övrigt. Ja, inte just nu, det är matpaus nu och då passar jag på att skriva här. Men annars så har vi hållit på i flera timmar och putsat och dammsugit och sopat och plockat... Inte nåt speciellt roligt jobb.... Sambon har mest irrat runt och försökt se upptagen ut, så honom satte jag på att sortera DVD-filmer (vad vi nu ska med dom till...) det är ett jobb som passar honom. Annars är risken att han irrar runt så han förstör den verkliga städningen som JAG pysslar med =).
Tudeloo/Marit
fredag 20 mars 2009
Jag har glömt bort...
... Hur många dagar det är sedan jag slutade röka, men FASEN vad jag får kämpa nu! Det känns som om varje fiber i min kropp skriker (läs: VRÅLAR) efter en cigarett och jag vill inget annat än att ge den va den vill ha.
Kunde jag så skulle jag vara i stallet varje dag, hela tiden nu för det är det enda jag har hittat som funkar mot abstinensen (och ni ska veta att det är riktig abstinens nu, jag kör utan plåster för dom jävlarna ville inte sitta kvar). I stallet faller ett lugn över mig som inte går att förklara. Det är som att mina nikotinmonster VET att lugnet måste bevaras här, för annars smittar stressen och humöret av sig på hästarna. Så i stallet är jag lugn och glad. Andas djupt in de välbekanta dofterna, utför de välbekanta sysslorna, rutinerna gör mig lugn.
För övrigt så blev jag bjuden på en hand och fotmassage tillsammans med Maria och Annelie igår. Det är nog bara jag som inte blir lugn och avslappnad av en sån grej, jag blev bara mer stressad. Dels det att sitta still i flera minuter, och sen hade dom tända ljus och stämningsfull musik. Jag höll på att bli galen! Men resultatet blev bebis-mjuka händer och fötter...
I förrgår fick Jemma ett älg-ben av en kompis som hon med nöje gnagde upp. Och då menar jag gnagde upp! Det blev inget kvar av det stackars benet. Och det får den stackars hunden lida för nu! Diarée igår och spyor igår och inatt för den lilla fröken, men ändå stog hon och tiggde kyckling igår vid middagen... Aja, är man matglad så är man.
Tudeloo/Marit
Kunde jag så skulle jag vara i stallet varje dag, hela tiden nu för det är det enda jag har hittat som funkar mot abstinensen (och ni ska veta att det är riktig abstinens nu, jag kör utan plåster för dom jävlarna ville inte sitta kvar). I stallet faller ett lugn över mig som inte går att förklara. Det är som att mina nikotinmonster VET att lugnet måste bevaras här, för annars smittar stressen och humöret av sig på hästarna. Så i stallet är jag lugn och glad. Andas djupt in de välbekanta dofterna, utför de välbekanta sysslorna, rutinerna gör mig lugn.
För övrigt så blev jag bjuden på en hand och fotmassage tillsammans med Maria och Annelie igår. Det är nog bara jag som inte blir lugn och avslappnad av en sån grej, jag blev bara mer stressad. Dels det att sitta still i flera minuter, och sen hade dom tända ljus och stämningsfull musik. Jag höll på att bli galen! Men resultatet blev bebis-mjuka händer och fötter...
I förrgår fick Jemma ett älg-ben av en kompis som hon med nöje gnagde upp. Och då menar jag gnagde upp! Det blev inget kvar av det stackars benet. Och det får den stackars hunden lida för nu! Diarée igår och spyor igår och inatt för den lilla fröken, men ändå stog hon och tiggde kyckling igår vid middagen... Aja, är man matglad så är man.
Tudeloo/Marit
torsdag 19 mars 2009
Mamma
Mamma, vad skulle jag göra utan dig? Jag skulle ju inte ens finnas. Och då menar jag inte i den bemärkelsen att jag inte hade blivit född, utan jag menar att jag nog inte hade överlevt.
Du har alltid gett mig frihet. Redan som liten var det frihet under ansvar som gällde.
Du har lärt mig ansvar. Det gjorde du genom att ge mig frihet.
Men främst av allt så har du gett mig Kärlek, och det har du gjort genom både frihet och ansvar.
Och nu, när jag är sjuk och mår som sämst, så står du där vid min sida och ställer upp. Du ordnar och fixar, du lyssnar och tar in, försöker hitta lösningar, lösningar som jag inte alltid är frisk nog att acceptera. Jag kan komma till dig, till och med när masken rasat av mig, och jag är alltid välkommen. Du förstår när ingen annan förstår. Hos dig kan jag bara vara.
Mamma, jag hyllar dig. Det finns människor runt omkring mig som allihop är värd sin vikt i guld men av alla dessa stjärnor lyser du klarast på natthimmlen.
Mamma, jag hyllar dig, för du har förmågan att leva dig in i min värld, min mörka, otäcka, skrämmande värld. Leva dig in och få den lite ljusare. Det är du ensam om.
Mamma, jag hyllar dig för att du är du.
/Marit
Du har alltid gett mig frihet. Redan som liten var det frihet under ansvar som gällde.
Du har lärt mig ansvar. Det gjorde du genom att ge mig frihet.
Men främst av allt så har du gett mig Kärlek, och det har du gjort genom både frihet och ansvar.
Och nu, när jag är sjuk och mår som sämst, så står du där vid min sida och ställer upp. Du ordnar och fixar, du lyssnar och tar in, försöker hitta lösningar, lösningar som jag inte alltid är frisk nog att acceptera. Jag kan komma till dig, till och med när masken rasat av mig, och jag är alltid välkommen. Du förstår när ingen annan förstår. Hos dig kan jag bara vara.
Mamma, jag hyllar dig. Det finns människor runt omkring mig som allihop är värd sin vikt i guld men av alla dessa stjärnor lyser du klarast på natthimmlen.
Mamma, jag hyllar dig, för du har förmågan att leva dig in i min värld, min mörka, otäcka, skrämmande värld. Leva dig in och få den lite ljusare. Det är du ensam om.
Mamma, jag hyllar dig för att du är du.
/Marit
måndag 16 mars 2009
Jalla mot abstinens
....Men så kom jag på att sysselsättning är bästa försvar, så jag packade helt sonika in hundarna i bilen och körde till min vän Sandrah för att andas in lite hästdoft och göra lite nytta. En av hennes pållar, Jalla, är i skriande behov av träning och det kan ju jag ge honom.
Idag började vi med tömkörning, något som ligger mig varmt om hjärtat (ja, jag VET, Sandrah=)) och planen är att bygga upp honom såpass att jag så småningom kan börja rida honom. Men tömkörning får ju dessutom även jag motion och det är inte ett dugg dumt så här i ciggarnas frånvaro.
Jag tog gott om tid på mig och borstade länge, länge (han har en päls som en mammut så det tar sin tid) och riktigt njöt av varje sekund. Sedan selade jag på, och vi gick ut och körde ett relativt kort pass, vill ju inte trötta ut honom alldeles så här i början. Lite små protester blev det, och ett försök att testa som han snart gav upp när han insåg att han inte kom nånvart med det, annars gick det över förväntan. Sen in i stallet igen, avborstning, morötter och så ut i hagen där han lägger sig i första bästa gödselhög och rullar! Tack för den, jag hade ju kunnat skippa all den där borstningen=).
Det positiva med allt det här, förutom att det var helt underbart att vara med häst igen (vi har ju en egen men den står i proffsträning så den träffar jag aldrig) var att från det att jag kom till stallet tills det att jag åkte därifrån tänkte jag inte på cigaretter EN ENDA GÅNG! Ett vinnande koncept, således.
Nu är jag tillbaka i vardagen och är tyvärr lika röksugen som förut, men va fasen... jag har ju fått ett avbrott på flera timmar, det måste man ju vara nöjd med, eller hur?!
/Marit
Idag började vi med tömkörning, något som ligger mig varmt om hjärtat (ja, jag VET, Sandrah=)) och planen är att bygga upp honom såpass att jag så småningom kan börja rida honom. Men tömkörning får ju dessutom även jag motion och det är inte ett dugg dumt så här i ciggarnas frånvaro.
Jag tog gott om tid på mig och borstade länge, länge (han har en päls som en mammut så det tar sin tid) och riktigt njöt av varje sekund. Sedan selade jag på, och vi gick ut och körde ett relativt kort pass, vill ju inte trötta ut honom alldeles så här i början. Lite små protester blev det, och ett försök att testa som han snart gav upp när han insåg att han inte kom nånvart med det, annars gick det över förväntan. Sen in i stallet igen, avborstning, morötter och så ut i hagen där han lägger sig i första bästa gödselhög och rullar! Tack för den, jag hade ju kunnat skippa all den där borstningen=).
Det positiva med allt det här, förutom att det var helt underbart att vara med häst igen (vi har ju en egen men den står i proffsträning så den träffar jag aldrig) var att från det att jag kom till stallet tills det att jag åkte därifrån tänkte jag inte på cigaretter EN ENDA GÅNG! Ett vinnande koncept, således.
Nu är jag tillbaka i vardagen och är tyvärr lika röksugen som förut, men va fasen... jag har ju fått ett avbrott på flera timmar, det måste man ju vara nöjd med, eller hur?!
/Marit
Rökfri dag 3
Euhm, nu börjar det bli svårt det här, riktigt förbannat svårt. Så svårt att jag är på gränsen till att ge upp. Undrar om det ligger något i det där om att dag tre är värst? För idag kliar det över hela kroppen, jag kan inte vara still, jag går automatiskt mot dörren som för att gå ut och röka, kollar hela tiden att ciggen är med om jag ska nånstans (vilket dom inte är), sätter mig ner, ställer mig upp, kallsvettas, fryser och är allmänt eländig. Till detta kommer de vanliga känslorna av att vara SÅ IN I HELVETES RÖKSUGEN!!!
¤#"¤%E%¤#/Marit
¤#"¤%E%¤#/Marit
fredag 13 mars 2009
Rökfri dag 1
Hej!
Jag är nu inne på min första dag som rökfri och jag måste säga att.... det går över förväntan! Jag har fortfarande inte skällt ut någon, inte kastat några möbler och inte rivit sönder något klädesplagg (tro mig det har hänt förut när jag försökt sluta).
Jag har stått bredvid kompisar som rökt och faktiskt tyckt att det luktat illa, och det måste ju vara något slags världsrekord! Jag menar att jag efter ett DYGN utan cigaretter REDAN tycker att det luktar illa när någon röker...
Men, det ska erkännas att visst känner jag suget. Det kommer som i vågor, och just då är då är det svårt att stå emot suget och jag var NÄSTAN påväg att be en kompis om en cig, men jag gjorde det inte!
Jag har hört någon stans att talat tre är värst. Tredje dagen, tredje veckan, tredje månaden osv. Att vågorna kommer starkare då. Vi får väl se vad som händer om två dagar, men just nu känner jag mig stark! (Men p.s. bjud mig inte på fest just nu, för alkohol och cig går hand i hand)
Tudeloo/Marit
Jag är nu inne på min första dag som rökfri och jag måste säga att.... det går över förväntan! Jag har fortfarande inte skällt ut någon, inte kastat några möbler och inte rivit sönder något klädesplagg (tro mig det har hänt förut när jag försökt sluta).
Jag har stått bredvid kompisar som rökt och faktiskt tyckt att det luktat illa, och det måste ju vara något slags världsrekord! Jag menar att jag efter ett DYGN utan cigaretter REDAN tycker att det luktar illa när någon röker...
Men, det ska erkännas att visst känner jag suget. Det kommer som i vågor, och just då är då är det svårt att stå emot suget och jag var NÄSTAN påväg att be en kompis om en cig, men jag gjorde det inte!
Jag har hört någon stans att talat tre är värst. Tredje dagen, tredje veckan, tredje månaden osv. Att vågorna kommer starkare då. Vi får väl se vad som händer om två dagar, men just nu känner jag mig stark! (Men p.s. bjud mig inte på fest just nu, för alkohol och cig går hand i hand)
Tudeloo/Marit
torsdag 12 mars 2009
Rökfri dag 0
Japp, så var dagen här då, dagen då jag ska sluta röka.
Sista blosset är draget och plåstret är på, nu är det bara att stå ut. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att det kommer bli svårt. MEN jag SKA klara det!
Jag började röka redan när jag var 12 år gammal, och nu är jag 32, så det är 20 års rökning som går i graven nu. En vana som inte blir lätt att göra sig av med, men hallå, massor av människor har slutat före mig... Sen är det väl så att "sluta, det är lätt, det är att inte börja igen som är det svåra".
Plåstret kliar, lite irriterande faktiskt. Men det är nog för att jag inte är van det ännu.
Jag kommer sakna rökningen, det är som en kär gammal vän. Men det är ju inte alla kära gamla vänner som tar livet av en, så det är väl lika bra att avsluta vänskapen.
För övrigt så har sambon kommit hem idag. Riktigt skönt faktiskt. Röd som en kräfta är han, men det får man för att man glömmer smörja in sig när man sitter på vattnet och fiskar en hel dag... Barnen blev nästan hysteriska av glädje när han hämtade dem från skola/dagis och dom pratade och pratade och fortsatte tills det var läggdags. Söta små liv, det är dom.
Nä, nu är det dags att gå ut med hunden (och inte röka, hujedamig)...
/Marit
Sista blosset är draget och plåstret är på, nu är det bara att stå ut. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att det kommer bli svårt. MEN jag SKA klara det!
Jag började röka redan när jag var 12 år gammal, och nu är jag 32, så det är 20 års rökning som går i graven nu. En vana som inte blir lätt att göra sig av med, men hallå, massor av människor har slutat före mig... Sen är det väl så att "sluta, det är lätt, det är att inte börja igen som är det svåra".
Plåstret kliar, lite irriterande faktiskt. Men det är nog för att jag inte är van det ännu.
Jag kommer sakna rökningen, det är som en kär gammal vän. Men det är ju inte alla kära gamla vänner som tar livet av en, så det är väl lika bra att avsluta vänskapen.
För övrigt så har sambon kommit hem idag. Riktigt skönt faktiskt. Röd som en kräfta är han, men det får man för att man glömmer smörja in sig när man sitter på vattnet och fiskar en hel dag... Barnen blev nästan hysteriska av glädje när han hämtade dem från skola/dagis och dom pratade och pratade och fortsatte tills det var läggdags. Söta små liv, det är dom.
Nä, nu är det dags att gå ut med hunden (och inte röka, hujedamig)...
/Marit
onsdag 11 mars 2009
Kärlek- jag kan älska
Det finns så otroligt mycket dolt i ordet älska, och jag tror det finns lika många betydelser som det finns människor på jorden. Men jag tror att orden "jag älskar dig" är lika laddade för oss allihop. De orden är några som vi i ett förhållande alla vill få höra, de tre gyllene orden som genom ett trollslag lyfter ett förhållande till nästa nivå.
Det finns de som blir rädda när de tre orden uttalas och flyr för allt de kan, och de finns de som känner trygghet. Men varför, det är ju bara ord, inget annat, eller?
Jag tror att kärlek är en kemisk reaktion i hjärnan som sätts igång av något vi finner attraktivt hos den andre (nu talar jag om kärleken mellan två partners, kärlek till sitt barn eller till sin förälder/syskon är en annan sak). Den kemiska reaktionen startar, och hur det sedan går vet ingen. Kanske slutar det lyckligt, kanske inte...
Jag har ju skrivit mycket om min misstänksamhet, om mitt skyddshölje.. Men OJ! Vad jag kan älska! Om min kemiska reaktion väl har börjat så älskar jag av hela mitt hjärta och hela min själ och allt vad skyddshölje heter är bortglömt. Den starka passionen griper tag i mig, och utan vilja, utan motstånd sveps jag iväg. Det är när jag älskar som jag är sårbar, för då är jag skyddslös...
Kärlek är aldrig lätt. Hur vet man vad den andra vill och menar? Hur får man reda på det utan att blotta sig själv och göra sig skyddslös? Nä, just det, det går inte! Själva poängen med kärlek är att man MÅSTE öppna sig själv, men måste RISKERA sig själv för att kunna vara vinnaren. Och det är det som gör det så svårt. För har man haft otur och gått på ett par minor så är det inte så väldigt lätt att göra just det. Och ju mindre man öppnar sig, desto mindre kärlek kan man ta emot, och så är den onda cirkeln igång.
Så till min uppmaning: Älska mer, världen behöver det!
/Marit
Det finns de som blir rädda när de tre orden uttalas och flyr för allt de kan, och de finns de som känner trygghet. Men varför, det är ju bara ord, inget annat, eller?
Jag tror att kärlek är en kemisk reaktion i hjärnan som sätts igång av något vi finner attraktivt hos den andre (nu talar jag om kärleken mellan två partners, kärlek till sitt barn eller till sin förälder/syskon är en annan sak). Den kemiska reaktionen startar, och hur det sedan går vet ingen. Kanske slutar det lyckligt, kanske inte...
Jag har ju skrivit mycket om min misstänksamhet, om mitt skyddshölje.. Men OJ! Vad jag kan älska! Om min kemiska reaktion väl har börjat så älskar jag av hela mitt hjärta och hela min själ och allt vad skyddshölje heter är bortglömt. Den starka passionen griper tag i mig, och utan vilja, utan motstånd sveps jag iväg. Det är när jag älskar som jag är sårbar, för då är jag skyddslös...
Kärlek är aldrig lätt. Hur vet man vad den andra vill och menar? Hur får man reda på det utan att blotta sig själv och göra sig skyddslös? Nä, just det, det går inte! Själva poängen med kärlek är att man MÅSTE öppna sig själv, men måste RISKERA sig själv för att kunna vara vinnaren. Och det är det som gör det så svårt. För har man haft otur och gått på ett par minor så är det inte så väldigt lätt att göra just det. Och ju mindre man öppnar sig, desto mindre kärlek kan man ta emot, och så är den onda cirkeln igång.
Så till min uppmaning: Älska mer, världen behöver det!
/Marit
tisdag 10 mars 2009
Idag
Idag är en dålig dag.
Igår var en bra dag, men idag är inte rolig.
Jag har haft ångest hela dagen och behövt många anti-ångest tabletter, ändå sitter ångesten i. Jag önskar den ville ge sig och försvinna.
Att gå genom livet och vara rädd måste vara något av det jobbigaste som finns. Rädslor kommer i många skepnader och vad man än är rädd för och HUR man än är rädd så är det fysiskt och psykiskt ansträngande.
Hjärtat slår snabbt.
Svårt att andas.
Ögonen grumlas av tårar (fast jag gråter aldrig, verkar som att jag inte kan det).
Blir anfådd.
Rastlösheten driver mig till att vandra, ändlöst.
Funderingar kring att ta mitt liv kommer och går, men jag vet att jag inte kommer att göra det. Jag vill inte utsätta mina barn för det faktum att deras mamma inte ville vara hos dom mera. Men tanken i sig är lockande. Att inte behöva kämpa mer, att inte behöva lida, inte behöva vara en belastning för mina närmaste.
Min tro på efter döden är inte kristen, men jag tror att vi hamnar nånstans, ett vackert ställe där vi träffar våra närmaste som vi älskar. Där vi är friska och glada, utan bekymmer.
Därför känns tanken på döden ändå som en lockelse. Men som sagt, jag kommer inte att göra det, jag kommer inte att ta mitt eget liv.
Tillslut hade jag tagit så många tabletter att jag blev jättetrött, hade fortfarande ångest, men så fruktansvärt trött. Jag och Jemma kröp ihop i sängen och jag somnade en stund. Tur att jag hade satt alarmet på telefonen för annars hade jag försovit mig till hämtningen av barnen...
Nu är det bara kvällsbestyren jag ska klara mig igenom. Matlådorna står på tining så det är förberett... Hoppas bara inget krånglar.
/Marit
Igår var en bra dag, men idag är inte rolig.
Jag har haft ångest hela dagen och behövt många anti-ångest tabletter, ändå sitter ångesten i. Jag önskar den ville ge sig och försvinna.
Att gå genom livet och vara rädd måste vara något av det jobbigaste som finns. Rädslor kommer i många skepnader och vad man än är rädd för och HUR man än är rädd så är det fysiskt och psykiskt ansträngande.
Hjärtat slår snabbt.
Svårt att andas.
Ögonen grumlas av tårar (fast jag gråter aldrig, verkar som att jag inte kan det).
Blir anfådd.
Rastlösheten driver mig till att vandra, ändlöst.
Funderingar kring att ta mitt liv kommer och går, men jag vet att jag inte kommer att göra det. Jag vill inte utsätta mina barn för det faktum att deras mamma inte ville vara hos dom mera. Men tanken i sig är lockande. Att inte behöva kämpa mer, att inte behöva lida, inte behöva vara en belastning för mina närmaste.
Min tro på efter döden är inte kristen, men jag tror att vi hamnar nånstans, ett vackert ställe där vi träffar våra närmaste som vi älskar. Där vi är friska och glada, utan bekymmer.
Därför känns tanken på döden ändå som en lockelse. Men som sagt, jag kommer inte att göra det, jag kommer inte att ta mitt eget liv.
Tillslut hade jag tagit så många tabletter att jag blev jättetrött, hade fortfarande ångest, men så fruktansvärt trött. Jag och Jemma kröp ihop i sängen och jag somnade en stund. Tur att jag hade satt alarmet på telefonen för annars hade jag försovit mig till hämtningen av barnen...
Nu är det bara kvällsbestyren jag ska klara mig igenom. Matlådorna står på tining så det är förberett... Hoppas bara inget krånglar.
/Marit
Tillit och förstörd tillit...
Hej...
Jag litar inte på folk. Punkt. Det är så jag funkar. Jag förutsätter per automatik att människor är oärliga och vill mig illa, det är så jag skyddar mig själv. Om alla är dåliga, så behöver jag inte släppa in nån och då behöver jag inte utsätta mig själv för risken att bli sårad.
Mina nära vänner, de få jag har, är dom som har lyckats ta sig förbi mitt skyddande hölje, de som lyckats bevisa för mig att de är värda att lita på. Det har inte varit lätt och det har inte gått smärtfritt, men tillslut har det gått, och nu finns dom där, innanför, och kommer att stanna där.
Det är trist att ha den inställning jag har. Det öppnar ju inte upp för nåt vidare socialt liv direkt, om man säger så. Visst kan jag umgås med folk, när jag är på det humöret, herre jösses, när jag är manisk så är jag väl det mest sociala som existerar! Då älskar jag fester och mycket folk, men det betyder ju inte att jag släpper in någon.
Men, det roliga är att jag många gånger har fått kommentaren att jag är så himla lätt att få kontakt med, att jag är så öppen och social! Där ser man vilken bra skådis man är, om man lyckas övertyga människor om att man är öppen när man egentligen är det mest inbundna som finns...
Förstörd tillit, det är värre... Det har hänt att människor jag släppt innanför min skyddsbarriär gjort något som fått mig att tvivla. Det behöver inte vara mycket, men ett frö till tvivel är sått. Och mina instinkter är oftast rätt. Har jag börjat misstänka någon så visar det sig att den människan INTE gått att lita på. Då gråter mitt hjärta och min barriär blir ännu tjockare. Nästa gång dröjer det ännu längre innan jag släpper in någon tror jag.
Jag vill inte vara så misstänksam som jag är. Det är ett stort hinder för mig. Jag vet inte om det har med min sjukdom att göra men det är definitivt skovbundet. När jag är nere är barriären uppe desto mer. Jag analyserar vad människor säger och gör in i minsta detalj, för att komma fram till vad den personen EGENTLIGEN menar. Speciellt om någon säger att han/hon tycker om mig, för det går jag helt enkelt inte på. Sånt verkar för otroligt för att vara sant...
/Marit
Jag litar inte på folk. Punkt. Det är så jag funkar. Jag förutsätter per automatik att människor är oärliga och vill mig illa, det är så jag skyddar mig själv. Om alla är dåliga, så behöver jag inte släppa in nån och då behöver jag inte utsätta mig själv för risken att bli sårad.
Mina nära vänner, de få jag har, är dom som har lyckats ta sig förbi mitt skyddande hölje, de som lyckats bevisa för mig att de är värda att lita på. Det har inte varit lätt och det har inte gått smärtfritt, men tillslut har det gått, och nu finns dom där, innanför, och kommer att stanna där.
Det är trist att ha den inställning jag har. Det öppnar ju inte upp för nåt vidare socialt liv direkt, om man säger så. Visst kan jag umgås med folk, när jag är på det humöret, herre jösses, när jag är manisk så är jag väl det mest sociala som existerar! Då älskar jag fester och mycket folk, men det betyder ju inte att jag släpper in någon.
Men, det roliga är att jag många gånger har fått kommentaren att jag är så himla lätt att få kontakt med, att jag är så öppen och social! Där ser man vilken bra skådis man är, om man lyckas övertyga människor om att man är öppen när man egentligen är det mest inbundna som finns...
Förstörd tillit, det är värre... Det har hänt att människor jag släppt innanför min skyddsbarriär gjort något som fått mig att tvivla. Det behöver inte vara mycket, men ett frö till tvivel är sått. Och mina instinkter är oftast rätt. Har jag börjat misstänka någon så visar det sig att den människan INTE gått att lita på. Då gråter mitt hjärta och min barriär blir ännu tjockare. Nästa gång dröjer det ännu längre innan jag släpper in någon tror jag.
Jag vill inte vara så misstänksam som jag är. Det är ett stort hinder för mig. Jag vet inte om det har med min sjukdom att göra men det är definitivt skovbundet. När jag är nere är barriären uppe desto mer. Jag analyserar vad människor säger och gör in i minsta detalj, för att komma fram till vad den personen EGENTLIGEN menar. Speciellt om någon säger att han/hon tycker om mig, för det går jag helt enkelt inte på. Sånt verkar för otroligt för att vara sant...
/Marit
söndag 8 mars 2009
Svartsjukemonstret
Hej...
Har ni nån gång, ni lugna och samlade människor, förvandlats till ett rödglödgat svartsjukemonster och efteråt insett att det var helt i onödan? Har ni någon gång befunnit er i den onda spiral som bara leder åt ett håll : FEL men som ni inte kan stoppa, känt en liten röst långt bak i huvudet som sagt "sluta! det här är tokigt" men där ni bara fortsatt för ni inte haft kontroll?
Varför finns svartsjuka egentligen? Vad fyller den för funktion, om någon alls? Kan någon svara på det? Är det så att vi, som dom grottmänniskor vi är, har svartsjuka som ett instrument för att ge oss kraft att försvara det vi anser vara vårt?
Men kommer det något gott ur svartsjukan? Vi vet ju att den finns i olika nivåer, en del påverkas inte alls medan andra blir så svårt angripna att det gränsar till psykisk sjukdom. Finns det något bra med svartsjuka i en mild grad, kanske till och med i måttlig grad? Jag menar på att det får mig att känna mig lite extra uppskattad om min partner är lite svartsjuk. Om han tydligt visar inför andra "hon är min, så hands off!" gör det bara att jag känner mig mer älskad och omhändertagen. Sen får det naturligtvis inte gå till överdrift, men det är en annan historia.
Att svartsjukan går hand i hand med kärleken är ju självklart, men varför är det så? Varför ser vi det som om vi måste kontrollera och äga dom vi älskar? Jag menar inte att alla har det behovet, men många har det vare sig dom erkänner det eller inte. Är det en fråga om tillit? Eller är det en fråga om osäkerhet på sin partner eller framför allt sig själv?
Svartsjukan kan vara vacker, det hävdar jag, men det kan framför allt vara ett eldsprutande ondskefullt monster som förgör, inte bara oss själva utan vår partner och den relation vi befinner oss i. Men kan man hålla det på en lagom nivå, så är det bara smickrande.
Jag är den första att erkänna att jag är svartsjuk. Än så länge har det inte lett till några större scener (ehh, ehum, mnja... nån kanske) men jag föröker alltid dölja min svartsjuka... Den känns som ett nederlag på något sätt. Men om min partner är svarsjuk och visar det, då blir jag bara glad! Konstigt, jag vet...
/Marit
Har ni nån gång, ni lugna och samlade människor, förvandlats till ett rödglödgat svartsjukemonster och efteråt insett att det var helt i onödan? Har ni någon gång befunnit er i den onda spiral som bara leder åt ett håll : FEL men som ni inte kan stoppa, känt en liten röst långt bak i huvudet som sagt "sluta! det här är tokigt" men där ni bara fortsatt för ni inte haft kontroll?
Varför finns svartsjuka egentligen? Vad fyller den för funktion, om någon alls? Kan någon svara på det? Är det så att vi, som dom grottmänniskor vi är, har svartsjuka som ett instrument för att ge oss kraft att försvara det vi anser vara vårt?
Men kommer det något gott ur svartsjukan? Vi vet ju att den finns i olika nivåer, en del påverkas inte alls medan andra blir så svårt angripna att det gränsar till psykisk sjukdom. Finns det något bra med svartsjuka i en mild grad, kanske till och med i måttlig grad? Jag menar på att det får mig att känna mig lite extra uppskattad om min partner är lite svartsjuk. Om han tydligt visar inför andra "hon är min, så hands off!" gör det bara att jag känner mig mer älskad och omhändertagen. Sen får det naturligtvis inte gå till överdrift, men det är en annan historia.
Att svartsjukan går hand i hand med kärleken är ju självklart, men varför är det så? Varför ser vi det som om vi måste kontrollera och äga dom vi älskar? Jag menar inte att alla har det behovet, men många har det vare sig dom erkänner det eller inte. Är det en fråga om tillit? Eller är det en fråga om osäkerhet på sin partner eller framför allt sig själv?
Svartsjukan kan vara vacker, det hävdar jag, men det kan framför allt vara ett eldsprutande ondskefullt monster som förgör, inte bara oss själva utan vår partner och den relation vi befinner oss i. Men kan man hålla det på en lagom nivå, så är det bara smickrande.
Jag är den första att erkänna att jag är svartsjuk. Än så länge har det inte lett till några större scener (ehh, ehum, mnja... nån kanske) men jag föröker alltid dölja min svartsjuka... Den känns som ett nederlag på något sätt. Men om min partner är svarsjuk och visar det, då blir jag bara glad! Konstigt, jag vet...
/Marit
fredag 6 mars 2009
Ett dygn i mitt liv
Sista dygnet har varit utom denna värld, och hade inte mina vänner, min mamma och Dr P funnits så vet jag inte om JAG hade funnits längre.
Jag ska försöka förklara hur dygnet såg ut...
Vaknade halv sex efter mardrömmar och ser syner när jag vaknar. Det är golvet i köket som bångnar när jag går på det och köksluckor som svänger, såsom i vinden. Tar en tablett och lägger mig under täcket, livrädd och skakar. Det är ännu 1 1/2 timme kvar innan alarmet ska ringa så jag försöker sova men det går inte. Törs inte annat än att ligga kvar i sängen ändå...
Barnen vaknar och nu har tabletten hunnit verka, synerna är försvunna. Sonen ska på dagis, men dottern är jätteförkyld och ska vara hemma. Eftersom jag har sovit så dåligt så ringer jag farmor och frågar om dottern kan få vara där på dagen, så att jag kan få ta igen mig lite, och det kan hon. Skjutsar iväg barnen och går en skogsrunda med Jemma i vargrik skog, ser vargspår tror jag.
Kommer hem och är helt slut mentalt och börjar höra röster. Hör inte vad dom säger, mer än en gång då den säger "Marit" klart och tydligt och jag ryggar... Försöker sova.
Ångetsattack efter ångestattck... Svetten rinnner och skräcken kryper uppför min rygg....
Dags att hämta barnen, jag tar mig samman, och med mediciners hjälp lyckas jag.
Dr P ringer för att kolla läget.
Apoteket, för att hämta ut mer mediciner. Mamma är med mig, för jag klarar inte av det själv. Alla människor blir för mycket om jag är ensam, allt prat...
Vi åker hem och jag lyckas på nåt sätt både hålla barnen nöjda och få i dom middag. Själv har jag inte ätit ordentligt på flera dagar. Magen är som en stor knut.
Barnen går och lägger sig.
Paniken tilltar nu när jag är ensam och huset är tyst. Jag sätter på en film bara för att få nåt att koncentrera mig på även om det inte går så bra. Det blir en favorit i repris, så jag behöver inte koncentrera mig för att hänga med i alla fall.
Messar Maria, hon är på väg till Malung men hon och hennes syster stannar till en sväng innan dom åker. Skönt med en kram av Maria, då känns det lite bättre.
Kvällsmedicinerna har gjort sitt och jag börjar bli trött, somnar, men drömmer mardrömmar hela natten och är uppe flera gånger...
Vaknar upp idag... Och på något sätt så känns det ljusare. Jag vet inte varför.
/Marit
Jag ska försöka förklara hur dygnet såg ut...
Vaknade halv sex efter mardrömmar och ser syner när jag vaknar. Det är golvet i köket som bångnar när jag går på det och köksluckor som svänger, såsom i vinden. Tar en tablett och lägger mig under täcket, livrädd och skakar. Det är ännu 1 1/2 timme kvar innan alarmet ska ringa så jag försöker sova men det går inte. Törs inte annat än att ligga kvar i sängen ändå...
Barnen vaknar och nu har tabletten hunnit verka, synerna är försvunna. Sonen ska på dagis, men dottern är jätteförkyld och ska vara hemma. Eftersom jag har sovit så dåligt så ringer jag farmor och frågar om dottern kan få vara där på dagen, så att jag kan få ta igen mig lite, och det kan hon. Skjutsar iväg barnen och går en skogsrunda med Jemma i vargrik skog, ser vargspår tror jag.
Kommer hem och är helt slut mentalt och börjar höra röster. Hör inte vad dom säger, mer än en gång då den säger "Marit" klart och tydligt och jag ryggar... Försöker sova.
Ångetsattack efter ångestattck... Svetten rinnner och skräcken kryper uppför min rygg....
Dags att hämta barnen, jag tar mig samman, och med mediciners hjälp lyckas jag.
Dr P ringer för att kolla läget.
Apoteket, för att hämta ut mer mediciner. Mamma är med mig, för jag klarar inte av det själv. Alla människor blir för mycket om jag är ensam, allt prat...
Vi åker hem och jag lyckas på nåt sätt både hålla barnen nöjda och få i dom middag. Själv har jag inte ätit ordentligt på flera dagar. Magen är som en stor knut.
Barnen går och lägger sig.
Paniken tilltar nu när jag är ensam och huset är tyst. Jag sätter på en film bara för att få nåt att koncentrera mig på även om det inte går så bra. Det blir en favorit i repris, så jag behöver inte koncentrera mig för att hänga med i alla fall.
Messar Maria, hon är på väg till Malung men hon och hennes syster stannar till en sväng innan dom åker. Skönt med en kram av Maria, då känns det lite bättre.
Kvällsmedicinerna har gjort sitt och jag börjar bli trött, somnar, men drömmer mardrömmar hela natten och är uppe flera gånger...
Vaknar upp idag... Och på något sätt så känns det ljusare. Jag vet inte varför.
/Marit
torsdag 5 mars 2009
Saker ni inte visste om mig
Hej!
Sitter här mitt i natten och kom på att jag kan skriva ner några saker i punktform som ni inte vet om mig. Om jag kan hitta tangenterna, för jag är ruggigt trött...
/Marit
Sitter här mitt i natten och kom på att jag kan skriva ner några saker i punktform som ni inte vet om mig. Om jag kan hitta tangenterna, för jag är ruggigt trött...
- Jag har två mellannamn, båda mycket vanliga, till skillnad från mitt lite ovanligare tilltalsnamn.
- Jag är mjölkoman! Älskar mjölk, dricker helst mjölk till maten även till sån mat där andra hävdar det passar bäst med annan dryck.
- Jag gillar inte vin! Huga och blä, jag har försökt att lära mig, men det går inte...
- Jag gillade att skriva när jag var liten, satt alltid och filade på någon historia, oftast om hästar, och några orginalalster finns fortfarande bevarade i min farmors bankfack.
- Jag är egentligen kvällsmänniska men alla mediciner har gjort mig kvällstrött, ofta är jag dock, som nu, uppe och far om nätterna.
- Ska det vara alkoholhaltigt så dricker jag helst Lapin Kulta eller Jägermeister/RedBull. Det senare får mig verkligen att vara vaken hela natten =).
- Jag gillar att läsa, gärna kriminalronmaner.
- Jag är 172 centimeter lång.
- Jag är helt okunnig om datorer.
- Jag tror på mjuka metoder inom hunduppfostran.
/Marit
Jemma ute och inne
Här har man kurat ihop sig i mattes säng efetr att ha varit ute och spanat på rådjur och kaxat upp sig inför eventuellt förbipasserande hundar...
Nattsvart
Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev, och det beror på att jag har mått vedervärdigt. Gör det fortfarande kanske, men just för tillfället är det lite bättre och jag känner att jag kan skriva lite.
Depression är en grym sjukdom. Allt är nattsvart och ångesten river i en hela tiden. Hur ska man ha en vilja att leva när världsalltet tynger på ens axlar? När det dåliga samvetet för allt man inte orkar konstant påminner en om hur värdelös man är? Folk pratar om gott självförtroende- dom har aldrig varit riktigt deprimerade tror jag.
Jag påminner mig hela tiden om allt jag har; mina fina barn som jag är så stolt över, min sambo som jag älskar och som jag hoppas älskar mig, min vackra hund som bara blir goare varje dag som går. Jag påminner mig om allt det, och känner mig bara... Ovärdig. Jag är ovärdig mina vänner som ställer upp när jag aldrig kan ställa upp för dom. Jag är värdelös för jag kan inte fixa allt här hemma de dagar jag mår dåligt och jag duger inget till för jag förmår inte visa känslor eller stå ut med närhet...
Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte dö! Men hur ska jag orka leva? Hur ska jag orka med det här skinnet som är mitt? Jag vill inte såra någon, men hur ska jag klara mig utan att göra det?
/Marit
Depression är en grym sjukdom. Allt är nattsvart och ångesten river i en hela tiden. Hur ska man ha en vilja att leva när världsalltet tynger på ens axlar? När det dåliga samvetet för allt man inte orkar konstant påminner en om hur värdelös man är? Folk pratar om gott självförtroende- dom har aldrig varit riktigt deprimerade tror jag.
Jag påminner mig hela tiden om allt jag har; mina fina barn som jag är så stolt över, min sambo som jag älskar och som jag hoppas älskar mig, min vackra hund som bara blir goare varje dag som går. Jag påminner mig om allt det, och känner mig bara... Ovärdig. Jag är ovärdig mina vänner som ställer upp när jag aldrig kan ställa upp för dom. Jag är värdelös för jag kan inte fixa allt här hemma de dagar jag mår dåligt och jag duger inget till för jag förmår inte visa känslor eller stå ut med närhet...
Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte dö! Men hur ska jag orka leva? Hur ska jag orka med det här skinnet som är mitt? Jag vill inte såra någon, men hur ska jag klara mig utan att göra det?
/Marit
tisdag 3 mars 2009
Mardrömsdag
En jobbig dag lider mot sitt slut, och tack och lov för det... Ångesten har rivit i mig hela dagen, tidvis så hårt att jag inte vetat om jag skulle stå ut. Hallucinationerna har tilltagit i styrka, har börjat höra röster och det har jag aldrig gjort förut.
Mitt på dagen låg jag på sängen och vred mig i plågor, allt var bara för mycket och jag funderade starkt på att ta alla tabletter jag har hemma för att få ett slut på det. Missförstå mig inte; jag vill inte dö, men jag orkar inte heller leva. Jag vill bara... Försvinna.
Det som fick mig på andra tankar var förstås barnen. Vad för öde ger jag dem om jag försvinner? Vilka frågor lämnar jag dem med? Frågor som aldrig kan bli besvarade... Nej, jag kan inte göra så mot dem, det kan jag inte, och just nu är det det som räddar livet på mig. Barnen och andra saker, naturligtvis, men mest barnen.
Pratade med Dr P idag, och han tyckte jag skulle läggas in... Och hur skulle det gå till? Vem ska ta hand om barnen och Jemma nu när sambon är utomlands? Nä, det förstod han ju att det inte gick, men han ville heller inte att jag skulle ha det som jag har det just nu. Han fick mig att lova att nästa gång jag funderade på att ta mitt liv så skulle jag ringa honom istället. Jag lovade, även om jag vet att det löftet kan bli svårt att hålla.
På eftermiddagen orkade jag inte vara ensam med barnen, levande och vakna mardrömmar red mig hela tiden. Jag ringde mamma och frågade om vi fick komma till henne, och det fick vi. Senare blev det bestämt att vi skulle sova hos henne också, så här är jag nu, hemma hos mamma, och det känns tryggt. Barnen sover gott (i mormors säng såklart) och jag hoppas på en lugn natt utan sovande eller vakna mardrömar.
/Marit
Mitt på dagen låg jag på sängen och vred mig i plågor, allt var bara för mycket och jag funderade starkt på att ta alla tabletter jag har hemma för att få ett slut på det. Missförstå mig inte; jag vill inte dö, men jag orkar inte heller leva. Jag vill bara... Försvinna.
Det som fick mig på andra tankar var förstås barnen. Vad för öde ger jag dem om jag försvinner? Vilka frågor lämnar jag dem med? Frågor som aldrig kan bli besvarade... Nej, jag kan inte göra så mot dem, det kan jag inte, och just nu är det det som räddar livet på mig. Barnen och andra saker, naturligtvis, men mest barnen.
Pratade med Dr P idag, och han tyckte jag skulle läggas in... Och hur skulle det gå till? Vem ska ta hand om barnen och Jemma nu när sambon är utomlands? Nä, det förstod han ju att det inte gick, men han ville heller inte att jag skulle ha det som jag har det just nu. Han fick mig att lova att nästa gång jag funderade på att ta mitt liv så skulle jag ringa honom istället. Jag lovade, även om jag vet att det löftet kan bli svårt att hålla.
På eftermiddagen orkade jag inte vara ensam med barnen, levande och vakna mardrömmar red mig hela tiden. Jag ringde mamma och frågade om vi fick komma till henne, och det fick vi. Senare blev det bestämt att vi skulle sova hos henne också, så här är jag nu, hemma hos mamma, och det känns tryggt. Barnen sover gott (i mormors säng såklart) och jag hoppas på en lugn natt utan sovande eller vakna mardrömar.
/Marit
På en skala från 1 till 10
Eftersom att jag är så dålig på att tala om vad jag verkligen känner, och hur jag verkligen mår, så har jag och min sambo kommit fram till skala-metoden.
Jag har ju en förmåga att avge automat-svar när nån frågar hur det är. "jovars, huvvet upp å fötterna ner" eller "jorå, helt ok" är det dom flesta får höra när dom frågar, oavsett hur jag mår. Det är den där förbannade skyddsmasken igen, jag vill inte visa folk mitt inre, jag skyddar mig själv automatiskt, även mot sådana jag älskar.
Skala-metoden är enkel. Min sambo frågar mig helt enkelt hur jag mår på en skala från ett till tio, där tio är fantastiskt och ett är outhärdligt. Då får jag sätta en siffra på det och behöver inte inveckla mig i några konstiga förklaringar om hur jag FAKTISKT MÅR. Säger jag en sexa, ja, då vet han att det inte är så farligt, men kunde vara bättre.
Nackdelen med den här metoden är att eftersom jag är bipolär så... tja, ligger jag på en tia så är jag troligtvis hyopman eller på god väg att bli det.
Idag mina vänner, ligger jag på en 3a... Riktigt lågt med andra ord. Jag känner mig ensam, ledsen och värdelös. Klarar inte av nånting, inte ens basgrejer här hemma som att fixa tvätten eller ta fram dammsugaren. Jag är bara trött och vill sova.
Jag känner mig tom.
/Marit
Jag har ju en förmåga att avge automat-svar när nån frågar hur det är. "jovars, huvvet upp å fötterna ner" eller "jorå, helt ok" är det dom flesta får höra när dom frågar, oavsett hur jag mår. Det är den där förbannade skyddsmasken igen, jag vill inte visa folk mitt inre, jag skyddar mig själv automatiskt, även mot sådana jag älskar.
Skala-metoden är enkel. Min sambo frågar mig helt enkelt hur jag mår på en skala från ett till tio, där tio är fantastiskt och ett är outhärdligt. Då får jag sätta en siffra på det och behöver inte inveckla mig i några konstiga förklaringar om hur jag FAKTISKT MÅR. Säger jag en sexa, ja, då vet han att det inte är så farligt, men kunde vara bättre.
Nackdelen med den här metoden är att eftersom jag är bipolär så... tja, ligger jag på en tia så är jag troligtvis hyopman eller på god väg att bli det.
Idag mina vänner, ligger jag på en 3a... Riktigt lågt med andra ord. Jag känner mig ensam, ledsen och värdelös. Klarar inte av nånting, inte ens basgrejer här hemma som att fixa tvätten eller ta fram dammsugaren. Jag är bara trött och vill sova.
Jag känner mig tom.
/Marit
måndag 2 mars 2009
Jokke i mattes knä
Att grandisar är gigantiska knähundar, det visste vi ju, men nu har vi bildbevis!
Va?! Var är han? Har han gömt sig? Han ska allt få! Eller så fick hon helt enkelt syn på ett rådjur!
Sekunden efter att jag knäppte det här kortet, så gick svansen på den stackars katten av, och Jemma blev sittandes med stumpen i munnen medan Jokke nöjt skuttade iväg med resten av katten=)
Ett ögonblick fångat av pur lekglädje och tokerier.... Jokke och Jemma in action!
söndag 1 mars 2009
Wasaloppet är avklarat, nu ska bara...
...alla bilarna försvinna! Nåja, jag har väl lite väl höga krav, så segraren gick i mål för en halvtimme sedan, hehe.
Segrade gjorde Daniel Thynell (med reservation för stavningen) och det blev ett riktigt spännande lopp som till och med jag njöt av att följa (framför tv:n förstås, tro inget annat). Om jag är rätt informerad så är det här Daniels tredje seger, grattis till det. För mig är det dock helt obegripligt hur man kan utsätta sig själv för att åka EN gång ens, ännu mindre tre... Jag menar, det är nio mil vi pratar om här, NIO! Det är ju löjligt långt.
I morgon går allt tillbaka till det normala, och de flesta bilarna har försvunnit, de flesta åkarna har tagit tåget eller bussen härifrån och Mora återgår till att vara en sömnig småstad till sommarturisterna kommer. Och det ska bli skönt, för jag hatar verkligen när det är mycket bilar. Och om ni inte har förstått det så: Jag HATAR verkligen när det är mycket bilar!
Huu, fasar för sommaren.... Husvagnar.... Smaka på ordet... Husvagnar. DOM är i vägen dom!
Tudeloo/Marit
Segrade gjorde Daniel Thynell (med reservation för stavningen) och det blev ett riktigt spännande lopp som till och med jag njöt av att följa (framför tv:n förstås, tro inget annat). Om jag är rätt informerad så är det här Daniels tredje seger, grattis till det. För mig är det dock helt obegripligt hur man kan utsätta sig själv för att åka EN gång ens, ännu mindre tre... Jag menar, det är nio mil vi pratar om här, NIO! Det är ju löjligt långt.
I morgon går allt tillbaka till det normala, och de flesta bilarna har försvunnit, de flesta åkarna har tagit tåget eller bussen härifrån och Mora återgår till att vara en sömnig småstad till sommarturisterna kommer. Och det ska bli skönt, för jag hatar verkligen när det är mycket bilar. Och om ni inte har förstått det så: Jag HATAR verkligen när det är mycket bilar!
Huu, fasar för sommaren.... Husvagnar.... Smaka på ordet... Husvagnar. DOM är i vägen dom!
Tudeloo/Marit
lördag 28 februari 2009
Vänner som gått förlorade
Som jag sagt tidigare är jag välsignad med vänner som förstår mig. Eller i alla fall står ut med mig och mina svängningar. Som ryter i när jag gör fel och som tröstar när livet blir för svårt.
Då och då, inte alltför ofta, dyker det upp någon som har allt det att erbjuda. Som har empati, som vågar visa känslor, som är sig själv. De gångerna ska man skatta sig lycklig att man har fått en sån människa i sitt liv. Men har man vett att uppskatta det? Nej, oftast inte. Man blir, eller jag blir.... Livrädd! Tänker att den här människan är för bra för att vara sann och så kör jag ut den ur mitt liv.
Logiskt? Nej knappast. Men om man som jag är van att skydda sitt inre till vilket pris som helst så är det så man gör.
Ångrar man sig? Javisst! Av hela sitt hjärta!
/Marit
Då och då, inte alltför ofta, dyker det upp någon som har allt det att erbjuda. Som har empati, som vågar visa känslor, som är sig själv. De gångerna ska man skatta sig lycklig att man har fått en sån människa i sitt liv. Men har man vett att uppskatta det? Nej, oftast inte. Man blir, eller jag blir.... Livrädd! Tänker att den här människan är för bra för att vara sann och så kör jag ut den ur mitt liv.
Logiskt? Nej knappast. Men om man som jag är van att skydda sitt inre till vilket pris som helst så är det så man gör.
Ångrar man sig? Javisst! Av hela sitt hjärta!
/Marit
fredag 27 februari 2009
Nattliga tankar
Klockan är snart halv fyra på morgonen och jag har varit vaken ett tag. Vaknade av mardrömmar och ångest som jag brukar och då är det svårt att somna om.
Just nu är jag väldigt rädd för allting och känner för att fly. Bara ta Jemma och sticka, ut härifrån från allt det farliga. Det kan jag inte göra naturligtvis, barnen ligger och sussar så sött i sina sängar, helt ovetandes om sin mammas privata helvete. Det är bra, dom ska inte veta nåt.
Jag skulle behöva prata med någon men man kan ju inte ringa till nån vid den här tiden. Mobila teamet vet jag inte om det existerar längre, och Säters sjukhus törs man ju inte ringa till för då blir man väl inlagd och det skulle ju vara katastrof. Det här är ju bara en tillfällig natt-svacka. Det kan bli så här ibland bara, men oftast så är ju sambon hemma så jag känner mig tryggare.
Det är ju synd att inte den underbare dr P har jour. Han kan jag i alla fall prata med. Han förstår.
Det är livsviktigt att ha människor runt sig som förstår och som kan sätta sig in i vad man går igenom, och som har ett öppet sinne. Och en katastrof om man förlorar en sådan människa.
För övrigt så undrar jag om jag inte ska be pappa komma och bo hos mig ett par dagar. Inte för att jag tror han kommer, men fråga kan man ju alltid, eller hur?
/Marit
Just nu är jag väldigt rädd för allting och känner för att fly. Bara ta Jemma och sticka, ut härifrån från allt det farliga. Det kan jag inte göra naturligtvis, barnen ligger och sussar så sött i sina sängar, helt ovetandes om sin mammas privata helvete. Det är bra, dom ska inte veta nåt.
Jag skulle behöva prata med någon men man kan ju inte ringa till nån vid den här tiden. Mobila teamet vet jag inte om det existerar längre, och Säters sjukhus törs man ju inte ringa till för då blir man väl inlagd och det skulle ju vara katastrof. Det här är ju bara en tillfällig natt-svacka. Det kan bli så här ibland bara, men oftast så är ju sambon hemma så jag känner mig tryggare.
Det är ju synd att inte den underbare dr P har jour. Han kan jag i alla fall prata med. Han förstår.
Det är livsviktigt att ha människor runt sig som förstår och som kan sätta sig in i vad man går igenom, och som har ett öppet sinne. Och en katastrof om man förlorar en sådan människa.
För övrigt så undrar jag om jag inte ska be pappa komma och bo hos mig ett par dagar. Inte för att jag tror han kommer, men fråga kan man ju alltid, eller hur?
/Marit
Morgonfunderingar
Klockan är nio på morgonen och det var en timme sedan jag lämnade barnen. Lägenheten är tyst, tom och kall. Jag hör brusandet av datorn och musiken som jag inte vet var kommer ifrån. Idag spelas den ganska tyst i alla fall, så den stör inte så mycket.
Igår började jag med en ny medicin, Lyrica. Ganska vackert namn för att vara en medicin tycker jag. Samtidigt så fortsätter jag att sänka Abilify och jag hoppas att den snart ska vara borta och benen bra igen. Förhoppningen med Lyrica är att den ska ta bort de generella ångestsymptomen jag har, till exempel det här med att jag är rädd för spisen osv.
Att vara rädd tar enormt mycket energi från mig. Jag känner mig trött och speedad på samma gång. Enda gångerna jag är helt lugn är när jag är med någon jag litear på till hundra procent och det inte händer något som jag uppfattar som otäckt. Hemma hos mamma känner jag mig trygg, det är enda stället som jag kan njuta av att det brinner i kaminen, det skulle jag inte kunna göra någon annanstans. Men det är fortfarande läskigt om någon öppnar kaminen för att lägga i mer ved till exempel. Det är sådana småsaker som var för sig inte är nåt, men som tillsammans bara blir för mycket.
När jag är ensam hemma som jag är nu så är ljud väldigt jobbiga. Allt utöver det normala får mig att rygga till. Om jag då till exempel sätter på TVn för att dölja småljud under en ljudmatta så blir det nästa så att jag koncentrerar mig ÄNNU mer för att höra.... Ja, jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara.
Pratade med min pappa igår, för första gången sedan.... Tja, Hedenhös ungefär. Nja, men det var länge sen i alla fall. Han har nog alltid skämts lite för att jag är sjuk och absolut INTE förstått vad bipolär sjukdom är för något. Viftat bort det lite med orden "det går nog över" ungefär, kanske inte ordagrant. Men igår kändes det annorlunda, vi kunde prata på ett annat sätt. Han hade till och med läst en bok om ämnet, och pratat med andra om det, han som inte vågat erkänna att hans dotter är sjuk. Jag rördes av det. Tack pappa.
Det är viktigt när man är sjuk att man har personer runt sig som förstår, ocj jag vill inte förlora någon av dem...
/Marit
Igår började jag med en ny medicin, Lyrica. Ganska vackert namn för att vara en medicin tycker jag. Samtidigt så fortsätter jag att sänka Abilify och jag hoppas att den snart ska vara borta och benen bra igen. Förhoppningen med Lyrica är att den ska ta bort de generella ångestsymptomen jag har, till exempel det här med att jag är rädd för spisen osv.
Att vara rädd tar enormt mycket energi från mig. Jag känner mig trött och speedad på samma gång. Enda gångerna jag är helt lugn är när jag är med någon jag litear på till hundra procent och det inte händer något som jag uppfattar som otäckt. Hemma hos mamma känner jag mig trygg, det är enda stället som jag kan njuta av att det brinner i kaminen, det skulle jag inte kunna göra någon annanstans. Men det är fortfarande läskigt om någon öppnar kaminen för att lägga i mer ved till exempel. Det är sådana småsaker som var för sig inte är nåt, men som tillsammans bara blir för mycket.
När jag är ensam hemma som jag är nu så är ljud väldigt jobbiga. Allt utöver det normala får mig att rygga till. Om jag då till exempel sätter på TVn för att dölja småljud under en ljudmatta så blir det nästa så att jag koncentrerar mig ÄNNU mer för att höra.... Ja, jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara.
Pratade med min pappa igår, för första gången sedan.... Tja, Hedenhös ungefär. Nja, men det var länge sen i alla fall. Han har nog alltid skämts lite för att jag är sjuk och absolut INTE förstått vad bipolär sjukdom är för något. Viftat bort det lite med orden "det går nog över" ungefär, kanske inte ordagrant. Men igår kändes det annorlunda, vi kunde prata på ett annat sätt. Han hade till och med läst en bok om ämnet, och pratat med andra om det, han som inte vågat erkänna att hans dotter är sjuk. Jag rördes av det. Tack pappa.
Det är viktigt när man är sjuk att man har personer runt sig som förstår, ocj jag vill inte förlora någon av dem...
/Marit
torsdag 26 februari 2009
Mer ditten och datten=)
Jaha, så har det gått två nätter sedan sambon åkte till Thailand, och det går riktigt bra. Jag ska inte sticka under stol med att anti-ångest-pillrena får jobba hårt, för det får dom, men jag klarar av det. Mamma och Uffe har hjälpt mig massor hittills, Uffe som ställde upp och följde med mig till Avesta för koll på sjukhuset där igår, och mamma som hämtade barnen åt mig och dessutom tog med dom till Hemhus för lite tefats-åkning. Dom somnade som stockar när vi kom hem, jag lovar!
Det som inte har funkat är tvättningen. Maskinen står där som ett stort monster och jag får mig bara inte till att lägga i tvätt och starta den. Så löjligt, jag vet, men är man rädd så är man. Men Maria, goa Maria har lovat vara hos mig nån dag medan jag tvättar en maskin av det viktigaste.
Idag har jag pratat med den underbara dr P, och vi har bestämt att sänka Abilify ytterligare ett steg nu, eftersom jag inte blivit nåt bättre i benen MEN! TADAA!!! Proverna visar att ingen skada är skedd! Så tröttheten kommer att försvinna, det är bara en fråga om tid. Ingen är ju lyckligare än jag över det! Såsmåningom kommer ju Abilify försvinna helt ur mitt system och då antar jag att påverkan sakta kommer att klinga av, men det är viktigt att jag inte trappar ut för snabbt eftersom jag gjort sånt förut och hamnat på akuten med helvetiska abstinenskänningar.
Ett projekt som jag vill fixa är att ställa upp Jemma och Jokke tillsammans, snyggt, och ta kort på dom. Dels för att få snygga bror-syster kort som kan vara användbara, men sen också för att kunna jämföra storleken och maskulint kontra feminint, dom är ju verkligen på varsin ände av skalan. Maria, vi får ta oss i hampan och fixa det här nu, hur långe har vi pratat om det???
Tillsist, en hälsning till Thailands-resenärerna, om dom nu läser min blogg vilket jag inte vet om dom gör: Ta hand om er, inga she-males och ta det lugnt i vattnet, vi vill ha hem er helskinnade, men se samtidigt till att ha så roligt ni bara kan! Vi här hemma i Sverige har det bra, så oroa er inte!
Tudeloo/Marit
Det som inte har funkat är tvättningen. Maskinen står där som ett stort monster och jag får mig bara inte till att lägga i tvätt och starta den. Så löjligt, jag vet, men är man rädd så är man. Men Maria, goa Maria har lovat vara hos mig nån dag medan jag tvättar en maskin av det viktigaste.
Idag har jag pratat med den underbara dr P, och vi har bestämt att sänka Abilify ytterligare ett steg nu, eftersom jag inte blivit nåt bättre i benen MEN! TADAA!!! Proverna visar att ingen skada är skedd! Så tröttheten kommer att försvinna, det är bara en fråga om tid. Ingen är ju lyckligare än jag över det! Såsmåningom kommer ju Abilify försvinna helt ur mitt system och då antar jag att påverkan sakta kommer att klinga av, men det är viktigt att jag inte trappar ut för snabbt eftersom jag gjort sånt förut och hamnat på akuten med helvetiska abstinenskänningar.
Ett projekt som jag vill fixa är att ställa upp Jemma och Jokke tillsammans, snyggt, och ta kort på dom. Dels för att få snygga bror-syster kort som kan vara användbara, men sen också för att kunna jämföra storleken och maskulint kontra feminint, dom är ju verkligen på varsin ände av skalan. Maria, vi får ta oss i hampan och fixa det här nu, hur långe har vi pratat om det???
Tillsist, en hälsning till Thailands-resenärerna, om dom nu läser min blogg vilket jag inte vet om dom gör: Ta hand om er, inga she-males och ta det lugnt i vattnet, vi vill ha hem er helskinnade, men se samtidigt till att ha så roligt ni bara kan! Vi här hemma i Sverige har det bra, så oroa er inte!
Tudeloo/Marit
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
