Kvällen innan resan

Sitter här och skriver kvällen innan vi ska åka till fjällen. Packningen är inte alls klar, inte ens halvfärdig faktiskt och jag har lite smått panik. Jag kan inte organisera mig som jag brukade för X antal år sedan innan jag blev sjuk. Då kunde jag ha hur många bollar i luften som helst och ändå organisera och leda. Nu faller allt om jag får mer än två saker att tänka på samtidigt.

Det är ju det att det är så många OLIKA saker som ska med... Jag blir smått knäpp på hushållspapper och diskmedel, trosor och kläder till barnen, hundmat och reflexväst... Och maten sen, all MAT som ska med, jösses. Och sen sängkläder och handdukar och gud vet vad. Ja, är man inte psykiskt sjuk så blir man =).

Måste erkänna att jag har lite blandade känslor inför den här semestern. Att vara så tätt inpå andra människor i en hel vecka... Nja, vi får se hur det går. Jag vill inte måla fan på väggen, men jag behöver mitt "space" och min trygghet och även om det bara är familjemedlemmar jag ska vara med så kan det ju ändå bli "trångt" i längden. Att inte vara runt sina egna saker och sina egna ytor liksom, och att inte kunna gå och skrota runt som man vill.

Jag har i alla fall hunnit med att vara i stallet en sväng idag. Jalla var lika mysig som vanlig, även om han hittar på små hyss när jag tömkör. Kom på att jag måste ta ett kort på honom och lägga upp här på bloggen så ni får se hur en mammut ser ut. Ja, vi kallar honom det, för han har en vinterpäls som heter duga=).

Tudeloo/Marit

Lite blandade hundbilder

Här har Jemma fått fnatt i nysnön och bara springer och springer, helt otroligt att jag lyckades fånga henne på bild!
Jemma och Jokke i Nusnäs, stooora vidder att springa på. Jag kan tala om att dom var helt slut när vi kom hem.
Här är vi ute och går. Bilden visar storleksskillnaden ganska så bra. Så alla ni som säger att jag har en stor hund: Nej, det har jag inte, hon är som en valp! Sen att hon mentalt TROR att hon är större än Jokke, det är en annan sak=).

/Marit

Om allt och inget

Nu sitter jag på morgonen och skriver och ska snart ta itu med dagens göromål. Det är lite smått och gott som ska pysslas med innan Sälen-resan på söndag. Då kommer jag inte att blogga på en hel vecka, visst kommer ni att sakna mig? =)

Jag satt och kollade runt på nätet efter andra bloggar som handlar om att vara Bipolär och herre gud, det finns ju en triljon ungefär! Inte för att jag hade några planer på att vara unik men det vore ju kul om nån hittade hit, till min blogg också och det gör dom då RAKT inte om man googlar på orden bipolär och blogg, det lovar jag... Men eftersom vi är inne på ämnet, jag VET ju att det finns ni som läser min blogg, till och med regelbundet, så varför inte lämna en kommentar till mig? Det spelar ingen roll om jag känner er eller inte och det går bra att vara anonym om man vill. Sen så granskas alla kommentarer av mig INNAN dom kommer upp på bloggen, så vill ni skriva något BARA till mig så är det lugnt...

Sälen-resan ja... Det blir ett kapitel för sig och den kommer jag att skriva om när vi kommer tillbaka. Bara pärsen med att hyra skidor i en fullsatt ski-shop blir ju skojig, ta sig till stugan med packning och hund (jodå, hon ska naturligtvis med) och organisera mat och fikatider så det passar alla, hitta sina sängar... Vi är 8 stycken som ska åka, men förhoppningsvis så kan vi jämka våra viljor, hehe.

Att släppa loss barnen i skidbacken blir ju en upplevelse för sig också. Dom har åkt slalom en dag tidigare, och då gick det riktigt bra, även om det var viss Kamikaze-varning på dom! Därför funderar vi på att ta sele på dom den här gången, så dom inte dundrar iväg så fort. Vad tror ni om den idén? Skillnaden mellan barn och vuxna är ju att barn inte är rädda för att ramla och göra illa sig som vi vuxna i regel är, dom bara kör på så mycket tygeln håller. Förra gången åkte dottern rakt in i liftkön i full fart, men tror du hon gjorde illa sig? Nej då, hon reste på sig och ruskade av sig snön bara så var det färdigt med det (ingen annan gjorde illa sig heller).

Jag åkte massor med slalom när jag växte upp, uppvuxen i norrland som jag är, men sedan jag flyttade därifrån så har jag inte stått på ett par slalomskidor mer en en gång. Så utmaningen häri ligger ju i att 1. inte bryta något och helst inte första dagen och 2. kunna assitera mina telningar så gott det går (speciellt om vi ska ha dom i sele till att börja med).

I morse så var det 5 minusgrader ute och solsken så dottern ville cykla till skolan, vilket hon naturligtvis fick. Hon var så söt när hoon pinnade iväg i sina vinterkläder och så hjälmen på det sen... Lilla tjejen, när ska vi få reda på vad som är fel på dig? Blek, trött och glåmig med ont i magen och illamående nästan hela tiden. Prover som än visar en sak, än visar en annan. Jag håller på att bli tokig. Jag ser ju på henne att hon är sjuk. ALLA ser på henne att hon är sjuk! Efter Sälenresan tar jag henne till Falun för en ordentlig utredning, här i Mora går ju allting i siraps-fart...

Nä, nu har jag väl pladdrat klart för idag, eller?!

Tudeloo/Marit

Saknad

Jag saknar något jag inte vet vad det är. Hela jag är uppfylld av den här saknaden, och den river i mig så det gör ont. Ändå tycker jag att jag har allt jag behöver... Jag borde inte behöva sakna något.

Är det inte så att jag kanske helt enkelt är bortskämd måhända? Jag kanske inte ser och uppskattar de sakerna jag har runt omkring mig... Men nej, jag tror inte att det är så. Jag tror att det är något som fattas. Jag tror att det som fattas är något som jag borde ha haft, eller kanske något jag en gång HAR haft men inte längre har.... Svårt att förklara för det är bara en känsla jag har.

/Marit

Ljus och Mörker

Jag har ett mörker inom mig... Men jag har också ett ljus. Jag pendlar där emellan och därför kallas jag bipolär.

När jag är uppåt kan jag inte komma ihåg hur det är att vara neråt. Allt är bara härligt, livet går i expressfart och jag hinner aldrig stanna och tänka efter. Mina misstag sker när jag är uppåt, för att jag aldrig ser konsekvenserna av mitt handlande. "Efteråt" finns inte, jag lever här och nu. Jag blir irriterad på människor som försöker hålla mig tillbaka, som vill tänka efter, som vill vara rationella. Livet är ju här, NU! Vi missar det om vi inte skyndar oss, vill jag skrika. Jag är världens medelpunkt och blir förvånad när inte alla andra också inser det. Jag glittrar, jag ler, jag LEVER!

Sen, DUNS! Ramlar jag ner i det svarta hålet, utan misskund. Här får jag betala notan för festen, här ser jag klart och tydligt alla tokerier jag begått, alla pengar jag slösat... Livet blir svart, glittret byts mot skarp småsten under nakna fötter. Ångesten äter mig innifrån... Jag vill inte gå ut, vill inte visa mig, tror att alla ser vilken otäck, misslyckad människa jag är. Ser mig i spegeln och ser bara en häxa, en motbjudande varelse som ingen någonsin kan älska, allra minst jag. Vad har jag att erbjuda? Ett motbjudande yttre och ett psyke som åker berg-och dalbana? Jag ser allt så klart, och ser hur löjeväckande jag måste tett mig för andra när jag var uppåt...

Perioderna mellan "uppe" och "nere" är just nu rätt sällsynta, men dom finns där. Målet är naturligtvis att jag med medicinering och samtalsterapi ska vara i de perioderna jämt. Det är nog en bit till dess, tror jag...

/Marit

Vad vore världen utan ungar?

"Mamma, det går inte att sova med öppna ögon" sa sonen till mig härom dan. Ett klockrent konstaterande tycker jag, för det går ju inte att sova med öppna ögon, i alla fall inte vad jag vet. Men tänk dig ett barn, som just kommit på detta och konstaterar det för sig själv. Det måste ju vara som en mindre sensation. Och sådana här upptäckter är barnens vardag fyllda av, från morgon till kväll. Första-gången-upplevelser dagarna i ända, inte undra på att dom är trötta när kvällen kommer.

Vad vore världen utan ungar? En betydligt fattigare plats att leva på, det är ett som är säkert. Jag har ju tidigare skrivit att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i barn, så där generellt. Det finns ett par stycken som jag gillar, mina egna älskar jag förståss, men annars är jag ingen som putti-nuttar med varenda unge jag ser. Vad jag däremot kan uppskatta är varenda unges unika egenskaper och unika sätt att ta sig an världen.

Vidare anser jag att barns positiva syn på allt runt omkring dom är något vi alla borde lära oss av. Speciellt jag, fröken Pessimist...

/Marit

Rädsla

Jag lever mitt liv i rädsla. Jag är nästan alltid rädd. Låt vara att jag är rädd för saker som inte finns men rädslan i sig är lika verklig.

Rädslan kan slå till när som helst och utan förvarning, det är det som gör den så otäck. Jag går där i godan ro och handlar på ICA och plötsligt slår den till- RÄDSLAN- och jag kan helt plötsligt inte bete mig normalt. Rädslan är som ett eget väsen, en egen svart person som väntar på mig på de mest oväntade ställen och tidpunkter...

Jag skäms för att jag är rädd, så jag visar det oftast inte. Om det är något som syns så är det stress och irritation för det är så jag maskerar det. Stress över att komma bort från situationen så fort som möjligt och irritation över att det inte går fort nog.

Rädslan i sig kan komma som ett monster eller som en oskyldig liten flicka... Båda lika otäcka...

Mysteriet med DVD-spelarna

Hej!

Vi har tre externa DVD-spelare i vår ägo. Dom har funkat bra och finfint och kanon tills nu. PANG, bara, så har ALLA tre gett upp SAMTIDIGT! Spelar ingen roll om vi byter tv, scartsladdar och Guds högra hand, vi får samma meddelande "ingen signal".... Jamen, hallå, på alla tre samtidigt?! Det känns som om vårt film-tittande är motarbetat av nån skum kartell av... tja, vad? Har ni nån idé så hör av er i kommentarerna... För jag är LOST!

Idag har vi storstädning för övrigt. Ja, inte just nu, det är matpaus nu och då passar jag på att skriva här. Men annars så har vi hållit på i flera timmar och putsat och dammsugit och sopat och plockat... Inte nåt speciellt roligt jobb.... Sambon har mest irrat runt och försökt se upptagen ut, så honom satte jag på att sortera DVD-filmer (vad vi nu ska med dom till...) det är ett jobb som passar honom. Annars är risken att han irrar runt så han förstör den verkliga städningen som JAG pysslar med =).

Tudeloo/Marit

Jag har glömt bort...

... Hur många dagar det är sedan jag slutade röka, men FASEN vad jag får kämpa nu! Det känns som om varje fiber i min kropp skriker (läs: VRÅLAR) efter en cigarett och jag vill inget annat än att ge den va den vill ha.

Kunde jag så skulle jag vara i stallet varje dag, hela tiden nu för det är det enda jag har hittat som funkar mot abstinensen (och ni ska veta att det är riktig abstinens nu, jag kör utan plåster för dom jävlarna ville inte sitta kvar). I stallet faller ett lugn över mig som inte går att förklara. Det är som att mina nikotinmonster VET att lugnet måste bevaras här, för annars smittar stressen och humöret av sig på hästarna. Så i stallet är jag lugn och glad. Andas djupt in de välbekanta dofterna, utför de välbekanta sysslorna, rutinerna gör mig lugn.

För övrigt så blev jag bjuden på en hand och fotmassage tillsammans med Maria och Annelie igår. Det är nog bara jag som inte blir lugn och avslappnad av en sån grej, jag blev bara mer stressad. Dels det att sitta still i flera minuter, och sen hade dom tända ljus och stämningsfull musik. Jag höll på att bli galen! Men resultatet blev bebis-mjuka händer och fötter...

I förrgår fick Jemma ett älg-ben av en kompis som hon med nöje gnagde upp. Och då menar jag gnagde upp! Det blev inget kvar av det stackars benet. Och det får den stackars hunden lida för nu! Diarée igår och spyor igår och inatt för den lilla fröken, men ändå stog hon och tiggde kyckling igår vid middagen... Aja, är man matglad så är man.

Tudeloo/Marit

Mamma

Mamma, vad skulle jag göra utan dig? Jag skulle ju inte ens finnas. Och då menar jag inte i den bemärkelsen att jag inte hade blivit född, utan jag menar att jag nog inte hade överlevt.

Du har alltid gett mig frihet. Redan som liten var det frihet under ansvar som gällde.

Du har lärt mig ansvar. Det gjorde du genom att ge mig frihet.

Men främst av allt så har du gett mig Kärlek, och det har du gjort genom både frihet och ansvar.

Och nu, när jag är sjuk och mår som sämst, så står du där vid min sida och ställer upp. Du ordnar och fixar, du lyssnar och tar in, försöker hitta lösningar, lösningar som jag inte alltid är frisk nog att acceptera. Jag kan komma till dig, till och med när masken rasat av mig, och jag är alltid välkommen. Du förstår när ingen annan förstår. Hos dig kan jag bara vara.

Mamma, jag hyllar dig. Det finns människor runt omkring mig som allihop är värd sin vikt i guld men av alla dessa stjärnor lyser du klarast på natthimmlen.

Mamma, jag hyllar dig, för du har förmågan att leva dig in i min värld, min mörka, otäcka, skrämmande värld. Leva dig in och få den lite ljusare. Det är du ensam om.

Mamma, jag hyllar dig för att du är du.

/Marit

Jalla mot abstinens

....Men så kom jag på att sysselsättning är bästa försvar, så jag packade helt sonika in hundarna i bilen och körde till min vän Sandrah för att andas in lite hästdoft och göra lite nytta. En av hennes pållar, Jalla, är i skriande behov av träning och det kan ju jag ge honom.

Idag började vi med tömkörning, något som ligger mig varmt om hjärtat (ja, jag VET, Sandrah=)) och planen är att bygga upp honom såpass att jag så småningom kan börja rida honom. Men tömkörning får ju dessutom även jag motion och det är inte ett dugg dumt så här i ciggarnas frånvaro.

Jag tog gott om tid på mig och borstade länge, länge (han har en päls som en mammut så det tar sin tid) och riktigt njöt av varje sekund. Sedan selade jag på, och vi gick ut och körde ett relativt kort pass, vill ju inte trötta ut honom alldeles så här i början. Lite små protester blev det, och ett försök att testa som han snart gav upp när han insåg att han inte kom nånvart med det, annars gick det över förväntan. Sen in i stallet igen, avborstning, morötter och så ut i hagen där han lägger sig i första bästa gödselhög och rullar! Tack för den, jag hade ju kunnat skippa all den där borstningen=).

Det positiva med allt det här, förutom att det var helt underbart att vara med häst igen (vi har ju en egen men den står i proffsträning så den träffar jag aldrig) var att från det att jag kom till stallet tills det att jag åkte därifrån tänkte jag inte på cigaretter EN ENDA GÅNG! Ett vinnande koncept, således.

Nu är jag tillbaka i vardagen och är tyvärr lika röksugen som förut, men va fasen... jag har ju fått ett avbrott på flera timmar, det måste man ju vara nöjd med, eller hur?!

/Marit

Rökfri dag 3

Euhm, nu börjar det bli svårt det här, riktigt förbannat svårt. Så svårt att jag är på gränsen till att ge upp. Undrar om det ligger något i det där om att dag tre är värst? För idag kliar det över hela kroppen, jag kan inte vara still, jag går automatiskt mot dörren som för att gå ut och röka, kollar hela tiden att ciggen är med om jag ska nånstans (vilket dom inte är), sätter mig ner, ställer mig upp, kallsvettas, fryser och är allmänt eländig. Till detta kommer de vanliga känslorna av att vara SÅ IN I HELVETES RÖKSUGEN!!!

¤#"¤%E%¤#/Marit

Rökfri dag 1

Hej!

Jag är nu inne på min första dag som rökfri och jag måste säga att.... det går över förväntan! Jag har fortfarande inte skällt ut någon, inte kastat några möbler och inte rivit sönder något klädesplagg (tro mig det har hänt förut när jag försökt sluta).

Jag har stått bredvid kompisar som rökt och faktiskt tyckt att det luktat illa, och det måste ju vara något slags världsrekord! Jag menar att jag efter ett DYGN utan cigaretter REDAN tycker att det luktar illa när någon röker...

Men, det ska erkännas att visst känner jag suget. Det kommer som i vågor, och just då är då är det svårt att stå emot suget och jag var NÄSTAN påväg att be en kompis om en cig, men jag gjorde det inte!

Jag har hört någon stans att talat tre är värst. Tredje dagen, tredje veckan, tredje månaden osv. Att vågorna kommer starkare då. Vi får väl se vad som händer om två dagar, men just nu känner jag mig stark! (Men p.s. bjud mig inte på fest just nu, för alkohol och cig går hand i hand)

Tudeloo/Marit

Rökfri dag 0

Japp, så var dagen här då, dagen då jag ska sluta röka.

Sista blosset är draget och plåstret är på, nu är det bara att stå ut. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att det kommer bli svårt. MEN jag SKA klara det!

Jag började röka redan när jag var 12 år gammal, och nu är jag 32, så det är 20 års rökning som går i graven nu. En vana som inte blir lätt att göra sig av med, men hallå, massor av människor har slutat före mig... Sen är det väl så att "sluta, det är lätt, det är att inte börja igen som är det svåra".

Plåstret kliar, lite irriterande faktiskt. Men det är nog för att jag inte är van det ännu.

Jag kommer sakna rökningen, det är som en kär gammal vän. Men det är ju inte alla kära gamla vänner som tar livet av en, så det är väl lika bra att avsluta vänskapen.

För övrigt så har sambon kommit hem idag. Riktigt skönt faktiskt. Röd som en kräfta är han, men det får man för att man glömmer smörja in sig när man sitter på vattnet och fiskar en hel dag... Barnen blev nästan hysteriska av glädje när han hämtade dem från skola/dagis och dom pratade och pratade och fortsatte tills det var läggdags. Söta små liv, det är dom.

Nä, nu är det dags att gå ut med hunden (och inte röka, hujedamig)...

/Marit

Kärlek- jag kan älska

Det finns så otroligt mycket dolt i ordet älska, och jag tror det finns lika många betydelser som det finns människor på jorden. Men jag tror att orden "jag älskar dig" är lika laddade för oss allihop. De orden är några som vi i ett förhållande alla vill få höra, de tre gyllene orden som genom ett trollslag lyfter ett förhållande till nästa nivå.

Det finns de som blir rädda när de tre orden uttalas och flyr för allt de kan, och de finns de som känner trygghet. Men varför, det är ju bara ord, inget annat, eller?

Jag tror att kärlek är en kemisk reaktion i hjärnan som sätts igång av något vi finner attraktivt hos den andre (nu talar jag om kärleken mellan två partners, kärlek till sitt barn eller till sin förälder/syskon är en annan sak). Den kemiska reaktionen startar, och hur det sedan går vet ingen. Kanske slutar det lyckligt, kanske inte...

Jag har ju skrivit mycket om min misstänksamhet, om mitt skyddshölje.. Men OJ! Vad jag kan älska! Om min kemiska reaktion väl har börjat så älskar jag av hela mitt hjärta och hela min själ och allt vad skyddshölje heter är bortglömt. Den starka passionen griper tag i mig, och utan vilja, utan motstånd sveps jag iväg. Det är när jag älskar som jag är sårbar, för då är jag skyddslös...

Kärlek är aldrig lätt. Hur vet man vad den andra vill och menar? Hur får man reda på det utan att blotta sig själv och göra sig skyddslös? Nä, just det, det går inte! Själva poängen med kärlek är att man MÅSTE öppna sig själv, men måste RISKERA sig själv för att kunna vara vinnaren. Och det är det som gör det så svårt. För har man haft otur och gått på ett par minor så är det inte så väldigt lätt att göra just det. Och ju mindre man öppnar sig, desto mindre kärlek kan man ta emot, och så är den onda cirkeln igång.

Så till min uppmaning: Älska mer, världen behöver det!

/Marit

Idag

Idag är en dålig dag.

Igår var en bra dag, men idag är inte rolig.

Jag har haft ångest hela dagen och behövt många anti-ångest tabletter, ändå sitter ångesten i. Jag önskar den ville ge sig och försvinna.

Att gå genom livet och vara rädd måste vara något av det jobbigaste som finns. Rädslor kommer i många skepnader och vad man än är rädd för och HUR man än är rädd så är det fysiskt och psykiskt ansträngande.

Hjärtat slår snabbt.
Svårt att andas.
Ögonen grumlas av tårar (fast jag gråter aldrig, verkar som att jag inte kan det).
Blir anfådd.
Rastlösheten driver mig till att vandra, ändlöst.

Funderingar kring att ta mitt liv kommer och går, men jag vet att jag inte kommer att göra det. Jag vill inte utsätta mina barn för det faktum att deras mamma inte ville vara hos dom mera. Men tanken i sig är lockande. Att inte behöva kämpa mer, att inte behöva lida, inte behöva vara en belastning för mina närmaste.

Min tro på efter döden är inte kristen, men jag tror att vi hamnar nånstans, ett vackert ställe där vi träffar våra närmaste som vi älskar. Där vi är friska och glada, utan bekymmer.

Därför känns tanken på döden ändå som en lockelse. Men som sagt, jag kommer inte att göra det, jag kommer inte att ta mitt eget liv.

Tillslut hade jag tagit så många tabletter att jag blev jättetrött, hade fortfarande ångest, men så fruktansvärt trött. Jag och Jemma kröp ihop i sängen och jag somnade en stund. Tur att jag hade satt alarmet på telefonen för annars hade jag försovit mig till hämtningen av barnen...

Nu är det bara kvällsbestyren jag ska klara mig igenom. Matlådorna står på tining så det är förberett... Hoppas bara inget krånglar.

/Marit

Tillit och förstörd tillit...

Hej...

Jag litar inte på folk. Punkt. Det är så jag funkar. Jag förutsätter per automatik att människor är oärliga och vill mig illa, det är så jag skyddar mig själv. Om alla är dåliga, så behöver jag inte släppa in nån och då behöver jag inte utsätta mig själv för risken att bli sårad.

Mina nära vänner, de få jag har, är dom som har lyckats ta sig förbi mitt skyddande hölje, de som lyckats bevisa för mig att de är värda att lita på. Det har inte varit lätt och det har inte gått smärtfritt, men tillslut har det gått, och nu finns dom där, innanför, och kommer att stanna där.

Det är trist att ha den inställning jag har. Det öppnar ju inte upp för nåt vidare socialt liv direkt, om man säger så. Visst kan jag umgås med folk, när jag är på det humöret, herre jösses, när jag är manisk så är jag väl det mest sociala som existerar! Då älskar jag fester och mycket folk, men det betyder ju inte att jag släpper in någon.

Men, det roliga är att jag många gånger har fått kommentaren att jag är så himla lätt att få kontakt med, att jag är så öppen och social! Där ser man vilken bra skådis man är, om man lyckas övertyga människor om att man är öppen när man egentligen är det mest inbundna som finns...

Förstörd tillit, det är värre... Det har hänt att människor jag släppt innanför min skyddsbarriär gjort något som fått mig att tvivla. Det behöver inte vara mycket, men ett frö till tvivel är sått. Och mina instinkter är oftast rätt. Har jag börjat misstänka någon så visar det sig att den människan INTE gått att lita på. Då gråter mitt hjärta och min barriär blir ännu tjockare. Nästa gång dröjer det ännu längre innan jag släpper in någon tror jag.

Jag vill inte vara så misstänksam som jag är. Det är ett stort hinder för mig. Jag vet inte om det har med min sjukdom att göra men det är definitivt skovbundet. När jag är nere är barriären uppe desto mer. Jag analyserar vad människor säger och gör in i minsta detalj, för att komma fram till vad den personen EGENTLIGEN menar. Speciellt om någon säger att han/hon tycker om mig, för det går jag helt enkelt inte på. Sånt verkar för otroligt för att vara sant...

/Marit

Svartsjukemonstret

Hej...

Har ni nån gång, ni lugna och samlade människor, förvandlats till ett rödglödgat svartsjukemonster och efteråt insett att det var helt i onödan? Har ni någon gång befunnit er i den onda spiral som bara leder åt ett håll : FEL men som ni inte kan stoppa, känt en liten röst långt bak i huvudet som sagt "sluta! det här är tokigt" men där ni bara fortsatt för ni inte haft kontroll?

Varför finns svartsjuka egentligen? Vad fyller den för funktion, om någon alls? Kan någon svara på det? Är det så att vi, som dom grottmänniskor vi är, har svartsjuka som ett instrument för att ge oss kraft att försvara det vi anser vara vårt?

Men kommer det något gott ur svartsjukan? Vi vet ju att den finns i olika nivåer, en del påverkas inte alls medan andra blir så svårt angripna att det gränsar till psykisk sjukdom. Finns det något bra med svartsjuka i en mild grad, kanske till och med i måttlig grad? Jag menar på att det får mig att känna mig lite extra uppskattad om min partner är lite svartsjuk. Om han tydligt visar inför andra "hon är min, så hands off!" gör det bara att jag känner mig mer älskad och omhändertagen. Sen får det naturligtvis inte gå till överdrift, men det är en annan historia.

Att svartsjukan går hand i hand med kärleken är ju självklart, men varför är det så? Varför ser vi det som om vi måste kontrollera och äga dom vi älskar? Jag menar inte att alla har det behovet, men många har det vare sig dom erkänner det eller inte. Är det en fråga om tillit? Eller är det en fråga om osäkerhet på sin partner eller framför allt sig själv?

Svartsjukan kan vara vacker, det hävdar jag, men det kan framför allt vara ett eldsprutande ondskefullt monster som förgör, inte bara oss själva utan vår partner och den relation vi befinner oss i. Men kan man hålla det på en lagom nivå, så är det bara smickrande.

Jag är den första att erkänna att jag är svartsjuk. Än så länge har det inte lett till några större scener (ehh, ehum, mnja... nån kanske) men jag föröker alltid dölja min svartsjuka... Den känns som ett nederlag på något sätt. Men om min partner är svarsjuk och visar det, då blir jag bara glad! Konstigt, jag vet...

/Marit

Ett dygn i mitt liv

Sista dygnet har varit utom denna värld, och hade inte mina vänner, min mamma och Dr P funnits så vet jag inte om JAG hade funnits längre.

Jag ska försöka förklara hur dygnet såg ut...

Vaknade halv sex efter mardrömmar och ser syner när jag vaknar. Det är golvet i köket som bångnar när jag går på det och köksluckor som svänger, såsom i vinden. Tar en tablett och lägger mig under täcket, livrädd och skakar. Det är ännu 1 1/2 timme kvar innan alarmet ska ringa så jag försöker sova men det går inte. Törs inte annat än att ligga kvar i sängen ändå...

Barnen vaknar och nu har tabletten hunnit verka, synerna är försvunna. Sonen ska på dagis, men dottern är jätteförkyld och ska vara hemma. Eftersom jag har sovit så dåligt så ringer jag farmor och frågar om dottern kan få vara där på dagen, så att jag kan få ta igen mig lite, och det kan hon. Skjutsar iväg barnen och går en skogsrunda med Jemma i vargrik skog, ser vargspår tror jag.

Kommer hem och är helt slut mentalt och börjar höra röster. Hör inte vad dom säger, mer än en gång då den säger "Marit" klart och tydligt och jag ryggar... Försöker sova.

Ångetsattack efter ångestattck... Svetten rinnner och skräcken kryper uppför min rygg....

Dags att hämta barnen, jag tar mig samman, och med mediciners hjälp lyckas jag.

Dr P ringer för att kolla läget.

Apoteket, för att hämta ut mer mediciner. Mamma är med mig, för jag klarar inte av det själv. Alla människor blir för mycket om jag är ensam, allt prat...

Vi åker hem och jag lyckas på nåt sätt både hålla barnen nöjda och få i dom middag. Själv har jag inte ätit ordentligt på flera dagar. Magen är som en stor knut.

Barnen går och lägger sig.

Paniken tilltar nu när jag är ensam och huset är tyst. Jag sätter på en film bara för att få nåt att koncentrera mig på även om det inte går så bra. Det blir en favorit i repris, så jag behöver inte koncentrera mig för att hänga med i alla fall.

Messar Maria, hon är på väg till Malung men hon och hennes syster stannar till en sväng innan dom åker. Skönt med en kram av Maria, då känns det lite bättre.

Kvällsmedicinerna har gjort sitt och jag börjar bli trött, somnar, men drömmer mardrömmar hela natten och är uppe flera gånger...

Vaknar upp idag... Och på något sätt så känns det ljusare. Jag vet inte varför.

/Marit

Saker ni inte visste om mig

Hej!

Sitter här mitt i natten och kom på att jag kan skriva ner några saker i punktform som ni inte vet om mig. Om jag kan hitta tangenterna, för jag är ruggigt trött...

• Jag har två mellannamn, båda mycket vanliga, till skillnad från mitt lite ovanligare tilltalsnamn.
• Jag är mjölkoman! Älskar mjölk, dricker helst mjölk till maten även till sån mat där andra hävdar det passar bäst med annan dryck.
• Jag gillar inte vin! Huga och blä, jag har försökt att lära mig, men det går inte...
• Jag gillade att skriva när jag var liten, satt alltid och filade på någon historia, oftast om hästar, och några orginalalster finns fortfarande bevarade i min farmors bankfack.
• Jag är egentligen kvällsmänniska men alla mediciner har gjort mig kvällstrött, ofta är jag dock, som nu, uppe och far om nätterna.
• Ska det vara alkoholhaltigt så dricker jag helst Lapin Kulta eller Jägermeister/RedBull. Det senare får mig verkligen att vara vaken hela natten =).
• Jag gillar att läsa, gärna kriminalronmaner.
• Jag är 172 centimeter lång.
• Jag är helt okunnig om datorer.
• Jag tror på mjuka metoder inom hunduppfostran.

Så, nu vet ni lite mer om mig, inte bara det nattsvarta...

/Marit

Jemma ute och inne

Här har man kurat ihop sig i mattes säng efetr att ha varit ute och spanat på rådjur och kaxat upp sig inför eventuellt förbipasserande hundar...

Nattsvart

Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev, och det beror på att jag har mått vedervärdigt. Gör det fortfarande kanske, men just för tillfället är det lite bättre och jag känner att jag kan skriva lite.

Depression är en grym sjukdom. Allt är nattsvart och ångesten river i en hela tiden. Hur ska man ha en vilja att leva när världsalltet tynger på ens axlar? När det dåliga samvetet för allt man inte orkar konstant påminner en om hur värdelös man är? Folk pratar om gott självförtroende- dom har aldrig varit riktigt deprimerade tror jag.

Jag påminner mig hela tiden om allt jag har; mina fina barn som jag är så stolt över, min sambo som jag älskar och som jag hoppas älskar mig, min vackra hund som bara blir goare varje dag som går. Jag påminner mig om allt det, och känner mig bara... Ovärdig. Jag är ovärdig mina vänner som ställer upp när jag aldrig kan ställa upp för dom. Jag är värdelös för jag kan inte fixa allt här hemma de dagar jag mår dåligt och jag duger inget till för jag förmår inte visa känslor eller stå ut med närhet...

Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte dö! Men hur ska jag orka leva? Hur ska jag orka med det här skinnet som är mitt? Jag vill inte såra någon, men hur ska jag klara mig utan att göra det?

/Marit

Mardrömsdag

En jobbig dag lider mot sitt slut, och tack och lov för det... Ångesten har rivit i mig hela dagen, tidvis så hårt att jag inte vetat om jag skulle stå ut. Hallucinationerna har tilltagit i styrka, har börjat höra röster och det har jag aldrig gjort förut.

Mitt på dagen låg jag på sängen och vred mig i plågor, allt var bara för mycket och jag funderade starkt på att ta alla tabletter jag har hemma för att få ett slut på det. Missförstå mig inte; jag vill inte dö, men jag orkar inte heller leva. Jag vill bara... Försvinna.

Det som fick mig på andra tankar var förstås barnen. Vad för öde ger jag dem om jag försvinner? Vilka frågor lämnar jag dem med? Frågor som aldrig kan bli besvarade... Nej, jag kan inte göra så mot dem, det kan jag inte, och just nu är det det som räddar livet på mig. Barnen och andra saker, naturligtvis, men mest barnen.

Pratade med Dr P idag, och han tyckte jag skulle läggas in... Och hur skulle det gå till? Vem ska ta hand om barnen och Jemma nu när sambon är utomlands? Nä, det förstod han ju att det inte gick, men han ville heller inte att jag skulle ha det som jag har det just nu. Han fick mig att lova att nästa gång jag funderade på att ta mitt liv så skulle jag ringa honom istället. Jag lovade, även om jag vet att det löftet kan bli svårt att hålla.

På eftermiddagen orkade jag inte vara ensam med barnen, levande och vakna mardrömmar red mig hela tiden. Jag ringde mamma och frågade om vi fick komma till henne, och det fick vi. Senare blev det bestämt att vi skulle sova hos henne också, så här är jag nu, hemma hos mamma, och det känns tryggt. Barnen sover gott (i mormors säng såklart) och jag hoppas på en lugn natt utan sovande eller vakna mardrömar.

/Marit

På en skala från 1 till 10

Eftersom att jag är så dålig på att tala om vad jag verkligen känner, och hur jag verkligen mår, så har jag och min sambo kommit fram till skala-metoden.

Jag har ju en förmåga att avge automat-svar när nån frågar hur det är. "jovars, huvvet upp å fötterna ner" eller "jorå, helt ok" är det dom flesta får höra när dom frågar, oavsett hur jag mår. Det är den där förbannade skyddsmasken igen, jag vill inte visa folk mitt inre, jag skyddar mig själv automatiskt, även mot sådana jag älskar.

Skala-metoden är enkel. Min sambo frågar mig helt enkelt hur jag mår på en skala från ett till tio, där tio är fantastiskt och ett är outhärdligt. Då får jag sätta en siffra på det och behöver inte inveckla mig i några konstiga förklaringar om hur jag FAKTISKT MÅR. Säger jag en sexa, ja, då vet han att det inte är så farligt, men kunde vara bättre.

Nackdelen med den här metoden är att eftersom jag är bipolär så... tja, ligger jag på en tia så är jag troligtvis hyopman eller på god väg att bli det.

Idag mina vänner, ligger jag på en 3a... Riktigt lågt med andra ord. Jag känner mig ensam, ledsen och värdelös. Klarar inte av nånting, inte ens basgrejer här hemma som att fixa tvätten eller ta fram dammsugaren. Jag är bara trött och vill sova.

Jag känner mig tom.

/Marit

Jokke i mattes knä

Att grandisar är gigantiska knähundar, det visste vi ju, men nu har vi bildbevis!

Va?! Var är han? Har han gömt sig? Han ska allt få! Eller så fick hon helt enkelt syn på ett rådjur!
Sekunden efter att jag knäppte det här kortet, så gick svansen på den stackars katten av, och Jemma blev sittandes med stumpen i munnen medan Jokke nöjt skuttade iväg med resten av katten=)
Ett ögonblick fångat av pur lekglädje och tokerier.... Jokke och Jemma in action!

Wasaloppet är avklarat, nu ska bara...

...alla bilarna försvinna! Nåja, jag har väl lite väl höga krav, så segraren gick i mål för en halvtimme sedan, hehe.

Segrade gjorde Daniel Thynell (med reservation för stavningen) och det blev ett riktigt spännande lopp som till och med jag njöt av att följa (framför tv:n förstås, tro inget annat). Om jag är rätt informerad så är det här Daniels tredje seger, grattis till det. För mig är det dock helt obegripligt hur man kan utsätta sig själv för att åka EN gång ens, ännu mindre tre... Jag menar, det är nio mil vi pratar om här, NIO! Det är ju löjligt långt.

I morgon går allt tillbaka till det normala, och de flesta bilarna har försvunnit, de flesta åkarna har tagit tåget eller bussen härifrån och Mora återgår till att vara en sömnig småstad till sommarturisterna kommer. Och det ska bli skönt, för jag hatar verkligen när det är mycket bilar. Och om ni inte har förstått det så: Jag HATAR verkligen när det är mycket bilar!

Huu, fasar för sommaren.... Husvagnar.... Smaka på ordet... Husvagnar. DOM är i vägen dom!

Tudeloo/Marit