Tårar

Hemskt, hemskt, hemskt...

Jag flippade ur helt under utställningen.

Kommer inte ens ihåg att jag var i ringen, bara att jag grät. Och grät. Och grät.

Inför alla dessa människor storgrät jag, och jag kunde inte sluta.

Jag sov dåligt natten innan, småvaknade hela tiden och var uppe ett par gånger. Vid fyra var det färdigsovet helt, och då gick jag upp. Tog en dusch, fixade iordning mig och Jemma, vi tog en promenad och hon gjorde ifrån sig. Så småningom var det dags att åka och hämta upp dom andra. Det var Maria och Jokke förstås, och så Anneli. Maria fick köra, eftersom jag har mått så dåligt.

Resan ner gick bra, jag var rädd, men höll det under kontroll. Vi kom fram i god tid och fick en bra plats vid ringen. Jemma fick vara i sin hage där hon trivs så bra, och det blev ju lite väntan. Jag var lite velig om jag skulle ställa själv eller inte, men jag beslöt till sist att trotsa mina rädslor och göra det. Jag kommer ihåg att jag gick in i ringen och att vi väntade på vår tur, sen är det svart...

Har varit nästan apatisk efter den kollapsen. Så in i döden trött. Grät i bilen på väg hem och förstörde stämmningen totalt antar jag, men jag kunde inte hejda mig. Orkar ingenting nu, och ska försöka sova tidigt ikväll. Jag hoppas jag kan få en hel natts sömn, hoppas.

/Marit