Jag lever inte längre i samma värld som alla andra. Jag skiljs från er av en gummibubbla som sluter in mig i ett kolsvart dis. Jag kan ana världen utanför, jag kan slå mot bubblans väggar, jag kan skrika och gråta... Men jag når inte fram, jag kan inte delta, jag kan inte andas frisk luft.
Idag går jag runt i dimma. Jag orkar ingenting, orkar inte le mot mina barn, orkar inte delta. Jag håller mig levande men jag lever inte. Jag klarar inga krav, inga måsten. Ändå är livet fyllt av krav och måsten.
Jag måste orka.
Jag måste leva.
Jag måste andas.
/Marit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar