Som jag sagt tidigare är jag välsignad med vänner som förstår mig. Eller i alla fall står ut med mig och mina svängningar. Som ryter i när jag gör fel och som tröstar när livet blir för svårt.
Då och då, inte alltför ofta, dyker det upp någon som har allt det att erbjuda. Som har empati, som vågar visa känslor, som är sig själv. De gångerna ska man skatta sig lycklig att man har fått en sån människa i sitt liv. Men har man vett att uppskatta det? Nej, oftast inte. Man blir, eller jag blir.... Livrädd! Tänker att den här människan är för bra för att vara sann och så kör jag ut den ur mitt liv.
Logiskt? Nej knappast. Men om man som jag är van att skydda sitt inre till vilket pris som helst så är det så man gör.
Ångrar man sig? Javisst! Av hela sitt hjärta!
/Marit
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Nattliga tankar
Klockan är snart halv fyra på morgonen och jag har varit vaken ett tag. Vaknade av mardrömmar och ångest som jag brukar och då är det svårt att somna om.
Just nu är jag väldigt rädd för allting och känner för att fly. Bara ta Jemma och sticka, ut härifrån från allt det farliga. Det kan jag inte göra naturligtvis, barnen ligger och sussar så sött i sina sängar, helt ovetandes om sin mammas privata helvete. Det är bra, dom ska inte veta nåt.
Jag skulle behöva prata med någon men man kan ju inte ringa till nån vid den här tiden. Mobila teamet vet jag inte om det existerar längre, och Säters sjukhus törs man ju inte ringa till för då blir man väl inlagd och det skulle ju vara katastrof. Det här är ju bara en tillfällig natt-svacka. Det kan bli så här ibland bara, men oftast så är ju sambon hemma så jag känner mig tryggare.
Det är ju synd att inte den underbare dr P har jour. Han kan jag i alla fall prata med. Han förstår.
Det är livsviktigt att ha människor runt sig som förstår och som kan sätta sig in i vad man går igenom, och som har ett öppet sinne. Och en katastrof om man förlorar en sådan människa.
För övrigt så undrar jag om jag inte ska be pappa komma och bo hos mig ett par dagar. Inte för att jag tror han kommer, men fråga kan man ju alltid, eller hur?
/Marit
Just nu är jag väldigt rädd för allting och känner för att fly. Bara ta Jemma och sticka, ut härifrån från allt det farliga. Det kan jag inte göra naturligtvis, barnen ligger och sussar så sött i sina sängar, helt ovetandes om sin mammas privata helvete. Det är bra, dom ska inte veta nåt.
Jag skulle behöva prata med någon men man kan ju inte ringa till nån vid den här tiden. Mobila teamet vet jag inte om det existerar längre, och Säters sjukhus törs man ju inte ringa till för då blir man väl inlagd och det skulle ju vara katastrof. Det här är ju bara en tillfällig natt-svacka. Det kan bli så här ibland bara, men oftast så är ju sambon hemma så jag känner mig tryggare.
Det är ju synd att inte den underbare dr P har jour. Han kan jag i alla fall prata med. Han förstår.
Det är livsviktigt att ha människor runt sig som förstår och som kan sätta sig in i vad man går igenom, och som har ett öppet sinne. Och en katastrof om man förlorar en sådan människa.
För övrigt så undrar jag om jag inte ska be pappa komma och bo hos mig ett par dagar. Inte för att jag tror han kommer, men fråga kan man ju alltid, eller hur?
/Marit
Morgonfunderingar
Klockan är nio på morgonen och det var en timme sedan jag lämnade barnen. Lägenheten är tyst, tom och kall. Jag hör brusandet av datorn och musiken som jag inte vet var kommer ifrån. Idag spelas den ganska tyst i alla fall, så den stör inte så mycket.
Igår började jag med en ny medicin, Lyrica. Ganska vackert namn för att vara en medicin tycker jag. Samtidigt så fortsätter jag att sänka Abilify och jag hoppas att den snart ska vara borta och benen bra igen. Förhoppningen med Lyrica är att den ska ta bort de generella ångestsymptomen jag har, till exempel det här med att jag är rädd för spisen osv.
Att vara rädd tar enormt mycket energi från mig. Jag känner mig trött och speedad på samma gång. Enda gångerna jag är helt lugn är när jag är med någon jag litear på till hundra procent och det inte händer något som jag uppfattar som otäckt. Hemma hos mamma känner jag mig trygg, det är enda stället som jag kan njuta av att det brinner i kaminen, det skulle jag inte kunna göra någon annanstans. Men det är fortfarande läskigt om någon öppnar kaminen för att lägga i mer ved till exempel. Det är sådana småsaker som var för sig inte är nåt, men som tillsammans bara blir för mycket.
När jag är ensam hemma som jag är nu så är ljud väldigt jobbiga. Allt utöver det normala får mig att rygga till. Om jag då till exempel sätter på TVn för att dölja småljud under en ljudmatta så blir det nästa så att jag koncentrerar mig ÄNNU mer för att höra.... Ja, jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara.
Pratade med min pappa igår, för första gången sedan.... Tja, Hedenhös ungefär. Nja, men det var länge sen i alla fall. Han har nog alltid skämts lite för att jag är sjuk och absolut INTE förstått vad bipolär sjukdom är för något. Viftat bort det lite med orden "det går nog över" ungefär, kanske inte ordagrant. Men igår kändes det annorlunda, vi kunde prata på ett annat sätt. Han hade till och med läst en bok om ämnet, och pratat med andra om det, han som inte vågat erkänna att hans dotter är sjuk. Jag rördes av det. Tack pappa.
Det är viktigt när man är sjuk att man har personer runt sig som förstår, ocj jag vill inte förlora någon av dem...
/Marit
Igår började jag med en ny medicin, Lyrica. Ganska vackert namn för att vara en medicin tycker jag. Samtidigt så fortsätter jag att sänka Abilify och jag hoppas att den snart ska vara borta och benen bra igen. Förhoppningen med Lyrica är att den ska ta bort de generella ångestsymptomen jag har, till exempel det här med att jag är rädd för spisen osv.
Att vara rädd tar enormt mycket energi från mig. Jag känner mig trött och speedad på samma gång. Enda gångerna jag är helt lugn är när jag är med någon jag litear på till hundra procent och det inte händer något som jag uppfattar som otäckt. Hemma hos mamma känner jag mig trygg, det är enda stället som jag kan njuta av att det brinner i kaminen, det skulle jag inte kunna göra någon annanstans. Men det är fortfarande läskigt om någon öppnar kaminen för att lägga i mer ved till exempel. Det är sådana småsaker som var för sig inte är nåt, men som tillsammans bara blir för mycket.
När jag är ensam hemma som jag är nu så är ljud väldigt jobbiga. Allt utöver det normala får mig att rygga till. Om jag då till exempel sätter på TVn för att dölja småljud under en ljudmatta så blir det nästa så att jag koncentrerar mig ÄNNU mer för att höra.... Ja, jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara.
Pratade med min pappa igår, för första gången sedan.... Tja, Hedenhös ungefär. Nja, men det var länge sen i alla fall. Han har nog alltid skämts lite för att jag är sjuk och absolut INTE förstått vad bipolär sjukdom är för något. Viftat bort det lite med orden "det går nog över" ungefär, kanske inte ordagrant. Men igår kändes det annorlunda, vi kunde prata på ett annat sätt. Han hade till och med läst en bok om ämnet, och pratat med andra om det, han som inte vågat erkänna att hans dotter är sjuk. Jag rördes av det. Tack pappa.
Det är viktigt när man är sjuk att man har personer runt sig som förstår, ocj jag vill inte förlora någon av dem...
/Marit
torsdag 26 februari 2009
Mer ditten och datten=)
Jaha, så har det gått två nätter sedan sambon åkte till Thailand, och det går riktigt bra. Jag ska inte sticka under stol med att anti-ångest-pillrena får jobba hårt, för det får dom, men jag klarar av det. Mamma och Uffe har hjälpt mig massor hittills, Uffe som ställde upp och följde med mig till Avesta för koll på sjukhuset där igår, och mamma som hämtade barnen åt mig och dessutom tog med dom till Hemhus för lite tefats-åkning. Dom somnade som stockar när vi kom hem, jag lovar!
Det som inte har funkat är tvättningen. Maskinen står där som ett stort monster och jag får mig bara inte till att lägga i tvätt och starta den. Så löjligt, jag vet, men är man rädd så är man. Men Maria, goa Maria har lovat vara hos mig nån dag medan jag tvättar en maskin av det viktigaste.
Idag har jag pratat med den underbara dr P, och vi har bestämt att sänka Abilify ytterligare ett steg nu, eftersom jag inte blivit nåt bättre i benen MEN! TADAA!!! Proverna visar att ingen skada är skedd! Så tröttheten kommer att försvinna, det är bara en fråga om tid. Ingen är ju lyckligare än jag över det! Såsmåningom kommer ju Abilify försvinna helt ur mitt system och då antar jag att påverkan sakta kommer att klinga av, men det är viktigt att jag inte trappar ut för snabbt eftersom jag gjort sånt förut och hamnat på akuten med helvetiska abstinenskänningar.
Ett projekt som jag vill fixa är att ställa upp Jemma och Jokke tillsammans, snyggt, och ta kort på dom. Dels för att få snygga bror-syster kort som kan vara användbara, men sen också för att kunna jämföra storleken och maskulint kontra feminint, dom är ju verkligen på varsin ände av skalan. Maria, vi får ta oss i hampan och fixa det här nu, hur långe har vi pratat om det???
Tillsist, en hälsning till Thailands-resenärerna, om dom nu läser min blogg vilket jag inte vet om dom gör: Ta hand om er, inga she-males och ta det lugnt i vattnet, vi vill ha hem er helskinnade, men se samtidigt till att ha så roligt ni bara kan! Vi här hemma i Sverige har det bra, så oroa er inte!
Tudeloo/Marit
Det som inte har funkat är tvättningen. Maskinen står där som ett stort monster och jag får mig bara inte till att lägga i tvätt och starta den. Så löjligt, jag vet, men är man rädd så är man. Men Maria, goa Maria har lovat vara hos mig nån dag medan jag tvättar en maskin av det viktigaste.
Idag har jag pratat med den underbara dr P, och vi har bestämt att sänka Abilify ytterligare ett steg nu, eftersom jag inte blivit nåt bättre i benen MEN! TADAA!!! Proverna visar att ingen skada är skedd! Så tröttheten kommer att försvinna, det är bara en fråga om tid. Ingen är ju lyckligare än jag över det! Såsmåningom kommer ju Abilify försvinna helt ur mitt system och då antar jag att påverkan sakta kommer att klinga av, men det är viktigt att jag inte trappar ut för snabbt eftersom jag gjort sånt förut och hamnat på akuten med helvetiska abstinenskänningar.
Ett projekt som jag vill fixa är att ställa upp Jemma och Jokke tillsammans, snyggt, och ta kort på dom. Dels för att få snygga bror-syster kort som kan vara användbara, men sen också för att kunna jämföra storleken och maskulint kontra feminint, dom är ju verkligen på varsin ände av skalan. Maria, vi får ta oss i hampan och fixa det här nu, hur långe har vi pratat om det???
Tillsist, en hälsning till Thailands-resenärerna, om dom nu läser min blogg vilket jag inte vet om dom gör: Ta hand om er, inga she-males och ta det lugnt i vattnet, vi vill ha hem er helskinnade, men se samtidigt till att ha så roligt ni bara kan! Vi här hemma i Sverige har det bra, så oroa er inte!
Tudeloo/Marit
måndag 23 februari 2009
Ditten o datten
Hej....
Om några timmar åker sambon till Thailand. Jag hoppas och tror att han kommer att få det jätteroligt. Sol, sand, värme och salta bad och så dykcert sen... Jo, nog kommer han och hans bror få det bra alltid.
Själv har jag tagit mig igenom ett par hemska dygn och för första gången på länge känner jag att jag verkligen, VERKLIGEN kommer att klara det här med att vara solokvist i två veckor. Jag känner mig stark, och styrkan kommer av att jag gått genom helvetet på ett par dar och faktiskt klarat det. Jag har överlevt.
Ingenting har egentligen förändrats. Jag har lika ont i benen, är lika trött, mår lika jävligt... Men på nåt sätt tror jag att min inställning har förändrats.
Igår var jag upp och tog blodprov för att se om förändringen i benen blivit till en permanent muskelskada. Har jag otur så åt jag den höga dosen av medicinen FÖR länge och då kan musklerna ha börjat brytas ner. Det som känns oroande är ju att jag fortfarande äter av den, och jag har inte blivit bättre, trots dos-sänkning.... Nåja, den som lever får se, right?!
Jemma är för underbar. Hon får ju just nu mindre och kortare promenader än hon är van vid, men hon är lika cool för det. I natt har hon legat hos mig i soffan hela natten och bara myyyst, sådär som bara Grandisar kan. Härligt! I lördags åkte vi till en kompis vars föräldrar har skaffat hund, så Jemma och den hunden, Nemo, fick träffas. Nemo är ett 7-månaders yrväder av raserna schäfer och Rottweiler och herregud vad han skulle leka med Jemma! Jemma däremot intog rollen av den äldre och mer förstående och oändligt mycket visare damen... Åtminstone till en början, sen rockade dom loss! Men nog märktes det att hon visste att hon lekte med en valp alltid, för hon var så försiktig. Jämfört med när hon leker med Jokke när det är hårda tag som gäller!
För övrigt så tänker jag sluta röka, så det så!
Tudeloo/Marit
Om några timmar åker sambon till Thailand. Jag hoppas och tror att han kommer att få det jätteroligt. Sol, sand, värme och salta bad och så dykcert sen... Jo, nog kommer han och hans bror få det bra alltid.
Själv har jag tagit mig igenom ett par hemska dygn och för första gången på länge känner jag att jag verkligen, VERKLIGEN kommer att klara det här med att vara solokvist i två veckor. Jag känner mig stark, och styrkan kommer av att jag gått genom helvetet på ett par dar och faktiskt klarat det. Jag har överlevt.
Ingenting har egentligen förändrats. Jag har lika ont i benen, är lika trött, mår lika jävligt... Men på nåt sätt tror jag att min inställning har förändrats.
Igår var jag upp och tog blodprov för att se om förändringen i benen blivit till en permanent muskelskada. Har jag otur så åt jag den höga dosen av medicinen FÖR länge och då kan musklerna ha börjat brytas ner. Det som känns oroande är ju att jag fortfarande äter av den, och jag har inte blivit bättre, trots dos-sänkning.... Nåja, den som lever får se, right?!
Jemma är för underbar. Hon får ju just nu mindre och kortare promenader än hon är van vid, men hon är lika cool för det. I natt har hon legat hos mig i soffan hela natten och bara myyyst, sådär som bara Grandisar kan. Härligt! I lördags åkte vi till en kompis vars föräldrar har skaffat hund, så Jemma och den hunden, Nemo, fick träffas. Nemo är ett 7-månaders yrväder av raserna schäfer och Rottweiler och herregud vad han skulle leka med Jemma! Jemma däremot intog rollen av den äldre och mer förstående och oändligt mycket visare damen... Åtminstone till en början, sen rockade dom loss! Men nog märktes det att hon visste att hon lekte med en valp alltid, för hon var så försiktig. Jämfört med när hon leker med Jokke när det är hårda tag som gäller!
För övrigt så tänker jag sluta röka, så det så!
Tudeloo/Marit
söndag 22 februari 2009
Vänner och skyddsmask
Jag har turen att ha vänner i mitt liv. Vänner som ställer upp, som stöttar, som finns till och som vid behov skäller ut och idiotförklarar. De här vännerna är värda mer än sin vikt i guld och jag älskar er allihop. Tänk att jag har er.
Själv är jag ingen bra vän, det vet jag av. Främsta anledningen till det är att jag har extremt dåligt minne. Det låter banalt, säger ni, men tänk efter! En eftermiddag ringde en bekant och ville dra ihop ett pokergäng, javisst sa jag glatt, det lät ju jättekul! Vi samlas och börjar spela men tycker vi är lite få personer och jag kommer på att jag kan ringa min bästa vän av alla. Sagt och gjort. "Hej, det är Marit, vill du komma och spela poker?" "Nej, jag kan inte, jag har födelsedagsmiddag, och du var bjuden"... Ridå.
En av mina bästa vänner är min mamma faktiskt. Hon är en fantastisk kvinna på alla sätt och vis. Inte nog med att hon har uppfostrat tre barn på i princip egen hand, ett av dom barnen var jag och jag var ingen walk in the park speciellt som tonåring. Men efter den turbulenta puberteten blev vi vännen och det är vi än idag, och jag är så glad att jag har henne. Henne törs jag anförtro allt, så mycket som min inbyggda skyddsmask tillåter i alla fall, och hon stöttar mig vilka tokiga beslut jag än tar.
Min skyddsmask, ja... Jag är en mästare i att dölja vad jag känner, speciellt när jag mår dåligt, men även när jag mår bra. Och den här masken gör att jag har väldigt svårt attt släppa in människor, in hos mig. Dom ser bara det jag låter dom se, inte den riktiga Marit, och det här är ett problem även inför mina närmaste. Man måste veta vad man ska titta efter, för att SE hur jag mår, för själv avslöjar jag inget. De här gissningslekarna gagnar ju ingen av oss, jag vet... Men det är så svårt att släppa in någon, så svårt att sätta ord på rädslor och ångest. Men det är också svårt att leva med en mask, ett skyddande hölje omkring sig...
/Marit
Själv är jag ingen bra vän, det vet jag av. Främsta anledningen till det är att jag har extremt dåligt minne. Det låter banalt, säger ni, men tänk efter! En eftermiddag ringde en bekant och ville dra ihop ett pokergäng, javisst sa jag glatt, det lät ju jättekul! Vi samlas och börjar spela men tycker vi är lite få personer och jag kommer på att jag kan ringa min bästa vän av alla. Sagt och gjort. "Hej, det är Marit, vill du komma och spela poker?" "Nej, jag kan inte, jag har födelsedagsmiddag, och du var bjuden"... Ridå.
En av mina bästa vänner är min mamma faktiskt. Hon är en fantastisk kvinna på alla sätt och vis. Inte nog med att hon har uppfostrat tre barn på i princip egen hand, ett av dom barnen var jag och jag var ingen walk in the park speciellt som tonåring. Men efter den turbulenta puberteten blev vi vännen och det är vi än idag, och jag är så glad att jag har henne. Henne törs jag anförtro allt, så mycket som min inbyggda skyddsmask tillåter i alla fall, och hon stöttar mig vilka tokiga beslut jag än tar.
Min skyddsmask, ja... Jag är en mästare i att dölja vad jag känner, speciellt när jag mår dåligt, men även när jag mår bra. Och den här masken gör att jag har väldigt svårt attt släppa in människor, in hos mig. Dom ser bara det jag låter dom se, inte den riktiga Marit, och det här är ett problem även inför mina närmaste. Man måste veta vad man ska titta efter, för att SE hur jag mår, för själv avslöjar jag inget. De här gissningslekarna gagnar ju ingen av oss, jag vet... Men det är så svårt att släppa in någon, så svårt att sätta ord på rädslor och ångest. Men det är också svårt att leva med en mask, ett skyddande hölje omkring sig...
/Marit
lördag 21 februari 2009
Köer köer köer köer...
Jamen suck alltså. Jag hatar bilköer. Det finns EN stark anledning till att jag inte bor i Stockholm längre och det är dessa bilköer. Det är ju vansinnigt, och det tar fram det värsta ur människor (läs: Mig) varenda gång.
Jag skulle köra lite ärenden idag, sonen skulle till en kompis och i samma veva skulle sambon och dottern till hans föräldrar och jag och Jemma på en play-date. Ditvägen gick bra, rundan tog ungefär en halvtimme att köra. Hemvägen var HEMSK! Bilar överallt, folk som parkerat som idioter där man inte får parkera som gjorde att framkomligheten var lika med noll och så mina nerver då, spända som fiolsträngar. Funderade allvarligt på att ta Jemma och överge bilen på första bästa ställe och gå hem.
Nu ska jag väl inte klaga alltför mycket, här i Mora har vi det såhär drygt en vecka om året, så så hemskt är det ju inte. Man får gå i ide helt enkelt. Ställa bilen och hålla sig hemma. Det är mina planer för den närmaste veckan!
Tudeloo/Marit
Jag skulle köra lite ärenden idag, sonen skulle till en kompis och i samma veva skulle sambon och dottern till hans föräldrar och jag och Jemma på en play-date. Ditvägen gick bra, rundan tog ungefär en halvtimme att köra. Hemvägen var HEMSK! Bilar överallt, folk som parkerat som idioter där man inte får parkera som gjorde att framkomligheten var lika med noll och så mina nerver då, spända som fiolsträngar. Funderade allvarligt på att ta Jemma och överge bilen på första bästa ställe och gå hem.
Nu ska jag väl inte klaga alltför mycket, här i Mora har vi det såhär drygt en vecka om året, så så hemskt är det ju inte. Man får gå i ide helt enkelt. Ställa bilen och hålla sig hemma. Det är mina planer för den närmaste veckan!
Tudeloo/Marit
fredag 20 februari 2009
Alltså, det här med medeciner
Hej på er!
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att jag är osedvanligt trött i benen och att detta berodde på en ny medecin som jag håller på att prova, Abilify. Jag har nämnt det här för min läkare, och efter att han har ringt runt lite så har han kommit fram till att jag helt enkelt inte TÅL Abilify, i alla fall inte i den dosen jag tar nu (problemen började först då vi kommit upp till 20 mg/dygn). Så det verkar som om problemen inte kommer att avta, utan snarare bli värre!
Trött i benen låter säkert som ett ganska fjantigt problem men jag talar om en trötthet som är extrem. Jag orkar inte stå eller gå hälften så länge som jag brukar. Jag skulle helt ärligt kunna tänka mig att sitta på en stol när jag lagar mat, de ni...
Nu har i alla fall dr P bestämt att vi ska börja minska dosen för att se om besvären försvinner, det hoppas vi ju, men det medför ju ett annat problem: vi måste då hitta en medecin i stället FÖR Abilify mot min sjukdom, dvs Bipolär sjukdom. Och har man då, som jag, redan provat på det mesta apoteket har att erbjuda så är alternativen få. Attans att jag ska vara så biverkningskänslig. Men sanningen är ju att psyk-medeciner inte är snälla och det är lätt att få biverkningar.
Nåja, jag hoppas att den här tröttheten/stelheten ska försvinna snabbt nu så man kan börja ut och promenera seriöst igen snart. Nu är det ju inte så fasansfullt kallt heller så nu kan man ju njuta av vintern=)
Tudeloo/Marit
Jag har ju i ett tidigare inlägg berättat att jag är osedvanligt trött i benen och att detta berodde på en ny medecin som jag håller på att prova, Abilify. Jag har nämnt det här för min läkare, och efter att han har ringt runt lite så har han kommit fram till att jag helt enkelt inte TÅL Abilify, i alla fall inte i den dosen jag tar nu (problemen började först då vi kommit upp till 20 mg/dygn). Så det verkar som om problemen inte kommer att avta, utan snarare bli värre!
Trött i benen låter säkert som ett ganska fjantigt problem men jag talar om en trötthet som är extrem. Jag orkar inte stå eller gå hälften så länge som jag brukar. Jag skulle helt ärligt kunna tänka mig att sitta på en stol när jag lagar mat, de ni...
Nu har i alla fall dr P bestämt att vi ska börja minska dosen för att se om besvären försvinner, det hoppas vi ju, men det medför ju ett annat problem: vi måste då hitta en medecin i stället FÖR Abilify mot min sjukdom, dvs Bipolär sjukdom. Och har man då, som jag, redan provat på det mesta apoteket har att erbjuda så är alternativen få. Attans att jag ska vara så biverkningskänslig. Men sanningen är ju att psyk-medeciner inte är snälla och det är lätt att få biverkningar.
Nåja, jag hoppas att den här tröttheten/stelheten ska försvinna snabbt nu så man kan börja ut och promenera seriöst igen snart. Nu är det ju inte så fasansfullt kallt heller så nu kan man ju njuta av vintern=)
Tudeloo/Marit
Wasaloppet- nu börjas det
Hej igen!
Jag lämnade på dagis klockan åtta i morse. I normala fall är Mora ganska dött vid den tiden, det är dom som ska till jobbet bara som är ute och far, men det är ju inte frågan om någon rusningstrafik precis. Idag, däremot, var det annorlunda. För idag, gott folk, börjar Wasaloppsveckan officiellt med Kortvasan och det är den värsta trafikdagen på hela året.
Jag hade bestämt att åka och handla direkt efter lämningen just på grund av detta för att undvika trafiken senare på dagen. Tji fick jag. Klockan är åtta, och det är KÖER genom hela Mora! Bilarna segar sig fram och vid varenda övergångställe får man stanna för hurtfriska människor med sina skidfodral på axeln och dessa extremt fula skidmössor på huvudet. Javisst, Wasaloppet är en folkfest men måste alla vara ute när JAG är det?!
I år har då Wasalopps-arrangörerna inte behövt fightas med någon snöbrist direkt. Herregud, vad snö vi har, och snöar gör det idag med, spö-snöar skulle jag villa kalla det. Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder huvudet för man får ändå allt i ansiktet=S och det är ju kul... NOT!
Idag är Jokke hemma hos sig och Jemma ligger och snarkar i hans bädda, väldigt nöjd. Hon har inte visat en tendens till att vilja gå ut efter morgonpromenaden, vädret är hon lika förtjust i som jag. Hon gillar snö, det är inte det, men den ska ligga på marken, inte komma uppifrån eller från sidorna som den gör idag. Nåja, jag ska vara en grym matte snart och ta ut henne i skogen, tror hon behöver mjuka upp musklerna efter styrkepasset hon fick igår.
För övrigt har jag aldrig, på alla år vi har bott här och gått i samma skogar, sett så mycket rådjur som vi gör nu. Ser dom hela tiden, tur man har en viltren hund (peppar peppar, ta i trä)...
Tudeloo/Marit
Jag lämnade på dagis klockan åtta i morse. I normala fall är Mora ganska dött vid den tiden, det är dom som ska till jobbet bara som är ute och far, men det är ju inte frågan om någon rusningstrafik precis. Idag, däremot, var det annorlunda. För idag, gott folk, börjar Wasaloppsveckan officiellt med Kortvasan och det är den värsta trafikdagen på hela året.
Jag hade bestämt att åka och handla direkt efter lämningen just på grund av detta för att undvika trafiken senare på dagen. Tji fick jag. Klockan är åtta, och det är KÖER genom hela Mora! Bilarna segar sig fram och vid varenda övergångställe får man stanna för hurtfriska människor med sina skidfodral på axeln och dessa extremt fula skidmössor på huvudet. Javisst, Wasaloppet är en folkfest men måste alla vara ute när JAG är det?!
I år har då Wasalopps-arrangörerna inte behövt fightas med någon snöbrist direkt. Herregud, vad snö vi har, och snöar gör det idag med, spö-snöar skulle jag villa kalla det. Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder huvudet för man får ändå allt i ansiktet=S och det är ju kul... NOT!
Idag är Jokke hemma hos sig och Jemma ligger och snarkar i hans bädda, väldigt nöjd. Hon har inte visat en tendens till att vilja gå ut efter morgonpromenaden, vädret är hon lika förtjust i som jag. Hon gillar snö, det är inte det, men den ska ligga på marken, inte komma uppifrån eller från sidorna som den gör idag. Nåja, jag ska vara en grym matte snart och ta ut henne i skogen, tror hon behöver mjuka upp musklerna efter styrkepasset hon fick igår.
För övrigt har jag aldrig, på alla år vi har bott här och gått i samma skogar, sett så mycket rådjur som vi gör nu. Ser dom hela tiden, tur man har en viltren hund (peppar peppar, ta i trä)...
Tudeloo/Marit
torsdag 19 februari 2009
Jag la märke till...
I morse när jag vaknade (innan klockan som vanligt) så la jag märke till en sak: Det var LJUST ute! När blev det det? Håller vintermörkret på att ge sig? Går vi verkligen mot ljusare tider? Det känns nästan obegripligt när mörkret har hållit oss i sitt grepp så länge och det har varit kallt (det har jag ju haft åsikter om innan) flera veckor i streck.
Idag är det bara minus åtta och snöar här, och riktigt behagligt att gå ut. Hundarna ska få sig en rejäl tur i skogen om ett litet tag, jag ska bara, först... Jokke har snusat ingående på mina kläder hela förmiddagen för igår var jag hos Maarit (jodå, jag drack en öl, till och med två) och en av hennes tikar har precis gått ur löp och det luktar förstås mumma för en viril hanne som Jokke. Han vet ju dessutom hur man gör, pappa till 15 valpar som han är, lilla gubben. Lite drygt är det dock att ha en hundnos fastklistrad vid kläderna hela tiden=)
Tudeloo/Marit
Idag är det bara minus åtta och snöar här, och riktigt behagligt att gå ut. Hundarna ska få sig en rejäl tur i skogen om ett litet tag, jag ska bara, först... Jokke har snusat ingående på mina kläder hela förmiddagen för igår var jag hos Maarit (jodå, jag drack en öl, till och med två) och en av hennes tikar har precis gått ur löp och det luktar förstås mumma för en viril hanne som Jokke. Han vet ju dessutom hur man gör, pappa till 15 valpar som han är, lilla gubben. Lite drygt är det dock att ha en hundnos fastklistrad vid kläderna hela tiden=)
Tudeloo/Marit
onsdag 18 februari 2009
Jokke och Jemma leker
Jokke är min daghund tillika Jemmas kullbror. Han är en stor buffel men lika mysig som han är enorm. När dessa två leker är det Jemma som bestämmer, men hon låter honom låtstas att det är han ibland, som alla smarta kvinnor=)
LARZ KRISTERZ RULEZ!
Haha, jag är verkligen inget dansbands-fan, men jag som många andra här uppe i krokarna satt väl och höll tummarna för Larz Kristerz i Dansbandskampen i höstas och jublade högt när dom vann. Jag älskar deras originella 70-talsstil och ovilja att vika sig för mallen. Jag menar, dom ser väl inte kloka ut egentligen, men dom är för härliga och en sak är säker: dansband kan dom!
Så, idag när jag var på Maxi för att storhandla ramlade jag över deras nysläppta CD med parollen "Dansband all the way, baby". Och tro't eller ej, men jag köpte den, och den spelas som bäst nu när detta skrivs. Det svänger rejält om deras covers, speciellt gillar jag "Purple rain" och jag känner mig som en riktig nörd, men det bjuder jag på.
Med detta vill jag såklart uppmana alla att köpa skivan, den är redan kult tycker jag, och att ett litet band från Älvdalen förtjänar allt vårt stöd är ju uppenbart. Buy it! Do it!
Tudeloo/Marit
Så, idag när jag var på Maxi för att storhandla ramlade jag över deras nysläppta CD med parollen "Dansband all the way, baby". Och tro't eller ej, men jag köpte den, och den spelas som bäst nu när detta skrivs. Det svänger rejält om deras covers, speciellt gillar jag "Purple rain" och jag känner mig som en riktig nörd, men det bjuder jag på.
Med detta vill jag såklart uppmana alla att köpa skivan, den är redan kult tycker jag, och att ett litet band från Älvdalen förtjänar allt vårt stöd är ju uppenbart. Buy it! Do it!
Tudeloo/Marit
tisdag 17 februari 2009
Magsjuka- UÄCK!!!
Ja, sonen drabbades inatt, så nu går man ju bara och väntar på att resten av familjen ska trilla dit. Magsjuka har ju en tendens att smitta som ni vet. Men ungar är ju underbara, de är uppe och hoppar som om inget har hänt, och en annan känner sig mer död än levande om man legat och spytt. Jag känner mig död fastän jag inte spytt, för jag var ju uppe med sonen undertiden han var dålig, sen blev han dessutom pratglad vid sådär fyrasnåret. Då låg vi i soffan, för där är enda stället man kan ha en hink brevid sig. Nåja, sedan dess har han inte spytt, och nu äter han nästan som vanligt.
I övrigt så har dagen gått ut på att vara på sjukhuset och ta blodprov på min extremt stickrädda dotter. Hon har varit livrädd sedan hon var liten, och eftersom hon har en kronisk sjukdom så behöver hon ta prover med jämna mellanrum, och rädslan har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Idag slutade det med att vi var fyra stycken som höll i henne tills nålen satt i, då slappnade hon av och resten gick bra. En gång för nån månad sedan fick vi lov att ge henne lugnande innan vi lyckades sticka henne och det var en traumatisk händelse...
Tudeloo/Marit
I övrigt så har dagen gått ut på att vara på sjukhuset och ta blodprov på min extremt stickrädda dotter. Hon har varit livrädd sedan hon var liten, och eftersom hon har en kronisk sjukdom så behöver hon ta prover med jämna mellanrum, och rädslan har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Idag slutade det med att vi var fyra stycken som höll i henne tills nålen satt i, då slappnade hon av och resten gick bra. En gång för nån månad sedan fick vi lov att ge henne lugnande innan vi lyckades sticka henne och det var en traumatisk händelse...
Tudeloo/Marit
måndag 16 februari 2009
Irritationsmoment i vardagen
Hej igen!
Tänk att små små saker kan reta gallfeber på en. Just nu är jag mest irriterad på att mina ben känns som blyklumpar på grund av en biverkan av en medicin. Känns som om jag sprungit tio mil konstant, stel och kantig som en pinne och inget finns det att göra åt. Det är bara att gilla läget och vänta till det går över (det kan ta ett par veckor enligt dr P).
Sen har jag blivit bjuden till en kompis till veckan då vi ska dricka lite alkohol och prata livets stora frågor, ni vet lösa världens problem och så vidare. Frågade dr P om det var ok att dricka... "Jo, en öl till maten kan du ju ta"... Jamen så trevligt då. Inte för att jag hade tänkt mig någon storfylla men NÅGOT mer än en öl till maten hade jag väl planer på.
Sedan retar det mig att jag med mitt dåliga minne GLÖMDE anmäla till Rättvik! Jösses! Jag som hade lovat min vän att ställa ut tillsammans med henne, jag känner mig som en generalskurk... Måntro om hon nånsin pratar med mig igen=S
Tudeloo/Marit
Tänk att små små saker kan reta gallfeber på en. Just nu är jag mest irriterad på att mina ben känns som blyklumpar på grund av en biverkan av en medicin. Känns som om jag sprungit tio mil konstant, stel och kantig som en pinne och inget finns det att göra åt. Det är bara att gilla läget och vänta till det går över (det kan ta ett par veckor enligt dr P).
Sen har jag blivit bjuden till en kompis till veckan då vi ska dricka lite alkohol och prata livets stora frågor, ni vet lösa världens problem och så vidare. Frågade dr P om det var ok att dricka... "Jo, en öl till maten kan du ju ta"... Jamen så trevligt då. Inte för att jag hade tänkt mig någon storfylla men NÅGOT mer än en öl till maten hade jag väl planer på.
Sedan retar det mig att jag med mitt dåliga minne GLÖMDE anmäla till Rättvik! Jösses! Jag som hade lovat min vän att ställa ut tillsammans med henne, jag känner mig som en generalskurk... Måntro om hon nånsin pratar med mig igen=S
Tudeloo/Marit
söndag 15 februari 2009
Musik...
Det är konstigt det här... Röken och lukten har försvunnit, men musiken är kvar. Den är på hög volym, ändå skulle jag inte kunna säga vilken musik det är. Är det rock, klassiskt, pop eller kanske punk? Har ingen aning, jag kan inte sätta tummen på det. Volymen gör att jag ibland får be människor upprepa vad dom säger för jag hör inte över skvalet...
Annars har jag känns mig missmodigt rastlös idag, trött men ändå orolig i kroppen. Har känt för att vila, men inte kunnat ligga många minuter innan jag blivit tvungen att gå upp. Min läkare skulle kallat det gas och broms samtidigt, och det betyder att jag är påväg in i ett maniskt/hypomaniskt skov men samtidigt är nog medecinerad för att hindra det. Fruktansvärd känsla är det i alla fall.
Until next time/Marit
Annars har jag känns mig missmodigt rastlös idag, trött men ändå orolig i kroppen. Har känt för att vila, men inte kunnat ligga många minuter innan jag blivit tvungen att gå upp. Min läkare skulle kallat det gas och broms samtidigt, och det betyder att jag är påväg in i ett maniskt/hypomaniskt skov men samtidigt är nog medecinerad för att hindra det. Fruktansvärd känsla är det i alla fall.
Until next time/Marit
lördag 14 februari 2009
Skitnatt följs av skitdag...
Har inte sovit många timmar inatt, och när jag har sovit har jag haft fruktansvärda mardrömmar. Det har sonen haft också, så jag har varit uppe med honom ett par gånger med, till slut fick han komma och sova i vår säng, då blev han lugn.
Mardrömmar är hemska, men att ha mardrömmar även som vaken är hemskare. Jag sitter här nu med skenande puls och svårt att andas, händerna skakar så jag har svårt att skriva och tårarna bränner innanför ögonen. För mig så är hela lägenheten rökfylld, och lukten sticker mig i näsan. Samtidigt hör jag musik som skvalar så högt att jag har svårt att koncentrera mig på nåt annat och jag vill bara hålla för öronen och skrika: TYST!!! SLUTA!!! FÖRSVINN!!!
Men jag håller masken. Jag måste. För barnens skull.
Jag törs inte ta mina mediciner idag. Jag är så trött redan, och så skakig, och tar jag dom blir jag mer trött och mer skakig. Alla skakar inte av sina mediciner men jag gör det ibland, och såna här dagar gör jag det definitivt. Nångång ska jag skriva ett inlägg om psykofarmaka, men inte idag, det orkar jag inte.
Hur ska dagen funka idag?
/Marit
Mardrömmar är hemska, men att ha mardrömmar även som vaken är hemskare. Jag sitter här nu med skenande puls och svårt att andas, händerna skakar så jag har svårt att skriva och tårarna bränner innanför ögonen. För mig så är hela lägenheten rökfylld, och lukten sticker mig i näsan. Samtidigt hör jag musik som skvalar så högt att jag har svårt att koncentrera mig på nåt annat och jag vill bara hålla för öronen och skrika: TYST!!! SLUTA!!! FÖRSVINN!!!
Men jag håller masken. Jag måste. För barnens skull.
Jag törs inte ta mina mediciner idag. Jag är så trött redan, och så skakig, och tar jag dom blir jag mer trött och mer skakig. Alla skakar inte av sina mediciner men jag gör det ibland, och såna här dagar gör jag det definitivt. Nångång ska jag skriva ett inlägg om psykofarmaka, men inte idag, det orkar jag inte.
Hur ska dagen funka idag?
/Marit
Utställningssäsongen 2009 börjar!
Ja, då var det ett nytt utställningsår på G. Härligt! Det börjar riktigt rycka i utställningsnerverna igen, speciellt efter förra året, det blev ju inte så många utställningar då eftersom Jemma var sjuk, skadad och opererad en del, i princip hela sommaren och hösten gick ju bort. Det ska vi ta igen med råge i år!
Börjar gör vi på smått vis med en inofficiell i Rättvik i Mars, bra träning och ett sätt att mjuka upp sig inför dom riktiga utställlningarna. Sedan blir det en NAT i Västerås i April, så långt är bestämt, då blir vi tre stycken som åker med varsinn hund. Det blir en lustig historia, att rycka in tre kvinnfolk och tre grandisar i en bil=).
Fortsättningen är inte spikad än, det beror lite på domare och ressällskap, man vill ju samåka så mycket det går, och så får det ju inte vara för långt, om man inte har nånstans att sova över förståss. Men många utställningar kommer det att bli i år, det kan jag lova, bara hunden får vara frisk och kry, och behåller glädjen. Så länge hon tycker det är kul att visa upp sig så fortsätter vi!
Målet i år är såklart att ta första Certet, domarna har ju varit snåla mot Jemma än så länge och inte givit henne nåt. Skulle ju naturligtvis inte göra nåt om det small till och det blev tre stycken på raken så Championatet var bärgat på en gång, man får väl drömma?
Tudeloo/Marit
Börjar gör vi på smått vis med en inofficiell i Rättvik i Mars, bra träning och ett sätt att mjuka upp sig inför dom riktiga utställlningarna. Sedan blir det en NAT i Västerås i April, så långt är bestämt, då blir vi tre stycken som åker med varsinn hund. Det blir en lustig historia, att rycka in tre kvinnfolk och tre grandisar i en bil=).
Fortsättningen är inte spikad än, det beror lite på domare och ressällskap, man vill ju samåka så mycket det går, och så får det ju inte vara för långt, om man inte har nånstans att sova över förståss. Men många utställningar kommer det att bli i år, det kan jag lova, bara hunden får vara frisk och kry, och behåller glädjen. Så länge hon tycker det är kul att visa upp sig så fortsätter vi!
Målet i år är såklart att ta första Certet, domarna har ju varit snåla mot Jemma än så länge och inte givit henne nåt. Skulle ju naturligtvis inte göra nåt om det small till och det blev tre stycken på raken så Championatet var bärgat på en gång, man får väl drömma?
Tudeloo/Marit
fredag 13 februari 2009
Vad är det med vädret?!
Alltså, jag är mer vinter-människa än sommar-dito men nu har kylan faktiskt börjat gå för långt. Man kan ju inte göra nånting ute för den här sabla kylan, om man inte klär på sig som en michelingubbe, och då kan man ändå inte göra nåt för då kan man inte röra sig....
Barnen vill inte heller vara ute i det här vädret och jag förstår dom. Hur kul kan det vara att försöka leka och "skutta" runt i snön när kläderna man har på sig väger mer än en själv?
Nog för att jag gillar snö och vinter men nån måtta på minus-grader får det banne mig vara!
Tudeloo/Marit
Barnen vill inte heller vara ute i det här vädret och jag förstår dom. Hur kul kan det vara att försöka leka och "skutta" runt i snön när kläderna man har på sig väger mer än en själv?
Nog för att jag gillar snö och vinter men nån måtta på minus-grader får det banne mig vara!
Tudeloo/Marit
torsdag 12 februari 2009
Att vara mamma...
Tänk att jag har två små knoddar... Det är egentligen helt otroligt för jag är ingen barnkär person. Det finns ett fåtal små rultor bara som jag gillar förutom mina egna, men jag var aldrig den som hängde över barnvagnar och ohhade och ahhade över dom små dreggel- och bajsmonstren som låg däri. Ändå var båda barnen planerade, inga små olyckor.
Ibland förundras jag över hur mycket jag är kapabel att älska. Jag skulle göra vad som helst för mina barn, VAD SOM HELST! Men det är ju inte alltid lätt att veta hur mycket man ska göra. Endel saker måste dom ju klara själva, och ibland måste man vara hård även om man bara vill ta dom i famnen och krama dom.
Min son har det speciellt jobbigt när jag mår dåligt. Han har enorm separationsångest och vill inte vara ifrån mig alls, och mår jag dåligt och behöver vara ifred så slår det ju slint. Han har, sex år gammal, tagit på sig ansvaret för mig på ett sätt som inte är nyttigt för honom. Om ett par dagar så ska vi på vårt första besök på BUP och får se om dom kan hjälpa oss. Han trivs på dagis ia alla fall, och även om det är problem vid lämningen varje gång så är han glad när han är där, och det andrummet behöver han.
Tudeloo/Marit
Ibland förundras jag över hur mycket jag är kapabel att älska. Jag skulle göra vad som helst för mina barn, VAD SOM HELST! Men det är ju inte alltid lätt att veta hur mycket man ska göra. Endel saker måste dom ju klara själva, och ibland måste man vara hård även om man bara vill ta dom i famnen och krama dom.
Min son har det speciellt jobbigt när jag mår dåligt. Han har enorm separationsångest och vill inte vara ifrån mig alls, och mår jag dåligt och behöver vara ifred så slår det ju slint. Han har, sex år gammal, tagit på sig ansvaret för mig på ett sätt som inte är nyttigt för honom. Om ett par dagar så ska vi på vårt första besök på BUP och får se om dom kan hjälpa oss. Han trivs på dagis ia alla fall, och även om det är problem vid lämningen varje gång så är han glad när han är där, och det andrummet behöver han.
Tudeloo/Marit
TJOHOO!!!
Hej på er igen!
Tänk att en dag som börjar så dåligt kan bli så mycket bättre! Visst, jag är fortfarande trött som attan för jag har inte sovit nånting, men nåt har gjort mig på bättre humör=) och OCH OCH mina vänner, jag klarade av att laga middag för en stund sedan! Det, om något, är en vardagsseger!
I övrigt känner jag mig lite instängd. Det är minus 25 grader här nu och Jemma skulle aldrig drömma om att följa med ut på promenad i den här kylan och ärligt talat är inte jag så himla sugen heller. Men jag saknar våra långa härliga skogspromenader där hon racear runt i snön och är allmänt tokig. Jag brukar gömma köttbullar eller Frolic uppe i ett träd så får hon "klättra" upp och leta, eller så platsar jag henne och gömmer några bitar lite här och var så får hon snusa upp dom. Bra och lättgjord hjärngympa. Nu får man göra sånt inomhus istället, det är bara det att det tenderar att bli FÖR lätt åt henne... Nåja, kylan lär väl inte hålla i sig alltför många dagar till.
Eftersom jag bor i Mora så kan jag inte låta bli att lägga märke till att årets stora event snart är här: Vasaloppet. Det byggs och donas överallt i stan, och snart väller skidåkarna in. Sambon tränar ju för att åka Öppet Spår men nnu har hans medtävlare tillika bror gått och brytit en tå så vi får väl se om det blir något lopp i år. Hur det än blir så ska dom åka till Thailand som belöning för all träning dom lagt ner. Jojo.... =)
Tudeloo/Marit
Tänk att en dag som börjar så dåligt kan bli så mycket bättre! Visst, jag är fortfarande trött som attan för jag har inte sovit nånting, men nåt har gjort mig på bättre humör=) och OCH OCH mina vänner, jag klarade av att laga middag för en stund sedan! Det, om något, är en vardagsseger!
I övrigt känner jag mig lite instängd. Det är minus 25 grader här nu och Jemma skulle aldrig drömma om att följa med ut på promenad i den här kylan och ärligt talat är inte jag så himla sugen heller. Men jag saknar våra långa härliga skogspromenader där hon racear runt i snön och är allmänt tokig. Jag brukar gömma köttbullar eller Frolic uppe i ett träd så får hon "klättra" upp och leta, eller så platsar jag henne och gömmer några bitar lite här och var så får hon snusa upp dom. Bra och lättgjord hjärngympa. Nu får man göra sånt inomhus istället, det är bara det att det tenderar att bli FÖR lätt åt henne... Nåja, kylan lär väl inte hålla i sig alltför många dagar till.
Eftersom jag bor i Mora så kan jag inte låta bli att lägga märke till att årets stora event snart är här: Vasaloppet. Det byggs och donas överallt i stan, och snart väller skidåkarna in. Sambon tränar ju för att åka Öppet Spår men nnu har hans medtävlare tillika bror gått och brytit en tå så vi får väl se om det blir något lopp i år. Hur det än blir så ska dom åka till Thailand som belöning för all träning dom lagt ner. Jojo.... =)
Tudeloo/Marit
Ingen bra dag idag so far
Har sovit dåligt inatt och det påverkar mig enormt mycket. Det började med att sonen kissade i sängen två gånger, jag trodde att han hade slutat med det för det var så länge sedan nu. I alla fall, upp och byta kläder och ta ur sängkläder och hitta en ny sängplats då det var blött där han skulle ligga. Slutade med att vi båda två sov i soffan. Utöver det vaknade jag ett par gånger till av oro, och det tog ett tag till jag kunde somna om.
När ringklockan ringde var jag stendöd kändes det som, men barnen var redan vakna så det var bara att gå upp och fixa det som fixas skulle. När vi väl hade kommit iväg till skola och dagis var jag helt slut, och det är då synerna och lukterna kommer... Jag är så trött på att vara rädd hela tiden. Pulsen slår snabbt, kroppen försatt i flyktberedskap.
Tänk er att ni ser rummet rökfyllas, känner den stickande rökdoften... Eller att ni ser köksskåpen rasa ner över er. Att ni är så rädd för diskmaskinen att ni inte vågar sätta på den trots att den är full. Det är samma sak med tvättmaskinen och torktumlaren och för att inte tala om spisen. Den sitter jag och håller ett vaksamt öga på även när den inte är på, bara för att jag är så rädd att det ska börja brinna...
Jag vet ju att allt det här är hjärnspöken, men jag kan inte bemästra dom. Vissa dagar är det bättre, andra dagar, som idag, är det riktigt illa och jag skulle i nuläget inte klara av att laga mat till exempel. Jag känner mig så värdelös, vad är jag för mamma som inte klarar av såna saker? Såna här dagar är jag så rädd att jag måste åka hemifrån om sambon lagar mat, klara inte av att vara inärheten även om det är någon annan som gör det...
Jag är orolig i kroppen, men ska ta lugnande och se om jag kan sova litegrann, för det tror jag att jag behöver...
Tudeloo/Marit
När ringklockan ringde var jag stendöd kändes det som, men barnen var redan vakna så det var bara att gå upp och fixa det som fixas skulle. När vi väl hade kommit iväg till skola och dagis var jag helt slut, och det är då synerna och lukterna kommer... Jag är så trött på att vara rädd hela tiden. Pulsen slår snabbt, kroppen försatt i flyktberedskap.
Tänk er att ni ser rummet rökfyllas, känner den stickande rökdoften... Eller att ni ser köksskåpen rasa ner över er. Att ni är så rädd för diskmaskinen att ni inte vågar sätta på den trots att den är full. Det är samma sak med tvättmaskinen och torktumlaren och för att inte tala om spisen. Den sitter jag och håller ett vaksamt öga på även när den inte är på, bara för att jag är så rädd att det ska börja brinna...
Jag vet ju att allt det här är hjärnspöken, men jag kan inte bemästra dom. Vissa dagar är det bättre, andra dagar, som idag, är det riktigt illa och jag skulle i nuläget inte klara av att laga mat till exempel. Jag känner mig så värdelös, vad är jag för mamma som inte klarar av såna saker? Såna här dagar är jag så rädd att jag måste åka hemifrån om sambon lagar mat, klara inte av att vara inärheten även om det är någon annan som gör det...
Jag är orolig i kroppen, men ska ta lugnande och se om jag kan sova litegrann, för det tror jag att jag behöver...
Tudeloo/Marit
onsdag 11 februari 2009
Det här med att vara sjuk....
Hej igen!
Jag har funderat över det här med att vara psykiskt sjuk. Jag har från början bestämt mig för att inte hymla med att det är just det jag är. Vill inte skambelägga psykiska sjukdomar mer än dom redan är. Om jag mörkar vad för sjukdom jag har, är inte det som att förneka en del av mig då?
När jag fick min diagnos så var det så mycket som föll på plats. Så mycket i mitt beteende som jag aldrig begripit som helt plötsligt "made sence". Jag hade turen att få bra folk hos mig från början, även om det var en del rantande hos stafettläkare och liknande. Sedan tre år har jag nu samma läkare, den underabara Dr P. Kan inte få en bättre människa till läkare, han finns alltid där och gör allt han kan. Sen har jag en samtalskontakt som jag går hos och pratar då och då, ofta när behovet finns, mindre ofta när jag mår bättre.
Förutom att jag har bipolär sjukdom så har jag några sidodiagnoser också. Bland annat så kallas jag gräns-psykotisk, det betyder att jag ser, hör och upplever saker som inte finns men till skillnad från en riktig psykos så är jag MEDVETEN om att det är inbillning. Lika skrämmande för det, det kan jag lova. Sen så lider jag av generell ångest och medicineras för det och får ångestattacker också. Dåså, diger lista. Vissa dagar fattar jag inte hur jag orkar...
Tudeloo/Marit
Jag har funderat över det här med att vara psykiskt sjuk. Jag har från början bestämt mig för att inte hymla med att det är just det jag är. Vill inte skambelägga psykiska sjukdomar mer än dom redan är. Om jag mörkar vad för sjukdom jag har, är inte det som att förneka en del av mig då?
När jag fick min diagnos så var det så mycket som föll på plats. Så mycket i mitt beteende som jag aldrig begripit som helt plötsligt "made sence". Jag hade turen att få bra folk hos mig från början, även om det var en del rantande hos stafettläkare och liknande. Sedan tre år har jag nu samma läkare, den underabara Dr P. Kan inte få en bättre människa till läkare, han finns alltid där och gör allt han kan. Sen har jag en samtalskontakt som jag går hos och pratar då och då, ofta när behovet finns, mindre ofta när jag mår bättre.
Förutom att jag har bipolär sjukdom så har jag några sidodiagnoser också. Bland annat så kallas jag gräns-psykotisk, det betyder att jag ser, hör och upplever saker som inte finns men till skillnad från en riktig psykos så är jag MEDVETEN om att det är inbillning. Lika skrämmande för det, det kan jag lova. Sen så lider jag av generell ångest och medicineras för det och får ångestattacker också. Dåså, diger lista. Vissa dagar fattar jag inte hur jag orkar...
Tudeloo/Marit
Det här är jag och Jemma på en vinterpromenad för nån dag sedan. Hon var lite ovillig fotomodell och ville hellre ut och jaga rådjur, vilket hon ju såklart inte får.
Jemma är en go och mysig hund, blivit ännu mysigare sedan hon kastrerades i höstas på grund av återkommande livmoderinflammationer.
Tudeloo/Marit
Första inlägget!
Herre jessus, då har man blivit som alla andra då. Följt mallen, ställt sig i kön. Börjat blogga. Varför då?
Jo, jag tänkte att jag hade något att komma med i denna djungel i cyberspace. Man kan ju skriva om allt, och alla gör det också. Så vad ska jag skriva om? Mig själv. Därför har jag döpt bloggen till I'm Marit, för det är ju helt enkelt det jag är, bara jag. Ni som läser det här kommer att få följa mig genom allt vad det innebär att vara mamma, sambo, matte och inte minst bipolär.
För er som inte vet vad Bipolär sjukdom är så kan jag säga att det är en psykisk sjukdom där den sjuke pendlar mellan mani/hypomani och depression. Jag har haft diagnosen i snart fem år men har troligtvis haft sjukdomen sedan tonåren. Sjukdomen kan vara svårmedicinerad och det har den verkligen varit i mitt fall, jag är fortfarande inte stabil utan kan pendla rätt kraftigt och perioderna mellan skoven är korta och tyvärr ganska sällsynta än så länge.
Jag kommer att förklara mer under resans gång och undrar ni så är det bara att fråga på!
I min familj ingår mina två barn och min sambo och såklart min hund Jemma, ögonstenen. Hon är en knähund av rasen Grand Danois som inte kan förstå att folk suckar när hon försöker sitta i knät... Hon som är så liten. Dessutom är hon ett matvrak utav sällan skådat slag, fullt i paritet med vilken labbe eller liknande som helst!
Min dotter... Ja du, åtta år och så förnumstig (är det ett ord ens?) och kavat att det är otroligt. Har alltid rätt, i alla fall enligt henne själv, och det ska vääääldigt mycket till innan hon erkänner ett misstag. Men intelligent är hon, ligger i toppen av klassen i alla ämnen förutom gymnastik, och älskar allt som andas. Tar hand om sin lillebror (när hon inte retas med honom).
Sonen är ett kapitel för sig. Han har just blivit sex år och kan redan läsa böcker som är för tioåringar. Han har ett otroligt rättvisepatos, och känner för sina medmänniskor. Älskar djur gör han också och sörjer fortfarande vårt hund My som gick bort för två år sedan. Han är den av barnen som har det jobbigast när jag är dålig, han tar det på sitt ansvar att ta hand om mig och det skär i hjärtat. Vi har kontakt med BUP för att hjälpa honom.
Nåja, gott folk, ni har fått en liten presentation av mig och de mina, det får väl räcka för den här första gången, eller? Skriver snart igen.
Tudeloo/Marit
Jo, jag tänkte att jag hade något att komma med i denna djungel i cyberspace. Man kan ju skriva om allt, och alla gör det också. Så vad ska jag skriva om? Mig själv. Därför har jag döpt bloggen till I'm Marit, för det är ju helt enkelt det jag är, bara jag. Ni som läser det här kommer att få följa mig genom allt vad det innebär att vara mamma, sambo, matte och inte minst bipolär.
För er som inte vet vad Bipolär sjukdom är så kan jag säga att det är en psykisk sjukdom där den sjuke pendlar mellan mani/hypomani och depression. Jag har haft diagnosen i snart fem år men har troligtvis haft sjukdomen sedan tonåren. Sjukdomen kan vara svårmedicinerad och det har den verkligen varit i mitt fall, jag är fortfarande inte stabil utan kan pendla rätt kraftigt och perioderna mellan skoven är korta och tyvärr ganska sällsynta än så länge.
Jag kommer att förklara mer under resans gång och undrar ni så är det bara att fråga på!
I min familj ingår mina två barn och min sambo och såklart min hund Jemma, ögonstenen. Hon är en knähund av rasen Grand Danois som inte kan förstå att folk suckar när hon försöker sitta i knät... Hon som är så liten. Dessutom är hon ett matvrak utav sällan skådat slag, fullt i paritet med vilken labbe eller liknande som helst!
Min dotter... Ja du, åtta år och så förnumstig (är det ett ord ens?) och kavat att det är otroligt. Har alltid rätt, i alla fall enligt henne själv, och det ska vääääldigt mycket till innan hon erkänner ett misstag. Men intelligent är hon, ligger i toppen av klassen i alla ämnen förutom gymnastik, och älskar allt som andas. Tar hand om sin lillebror (när hon inte retas med honom).
Sonen är ett kapitel för sig. Han har just blivit sex år och kan redan läsa böcker som är för tioåringar. Han har ett otroligt rättvisepatos, och känner för sina medmänniskor. Älskar djur gör han också och sörjer fortfarande vårt hund My som gick bort för två år sedan. Han är den av barnen som har det jobbigast när jag är dålig, han tar det på sitt ansvar att ta hand om mig och det skär i hjärtat. Vi har kontakt med BUP för att hjälpa honom.
Nåja, gott folk, ni har fått en liten presentation av mig och de mina, det får väl räcka för den här första gången, eller? Skriver snart igen.
Tudeloo/Marit
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
