Ljus och Mörker

Jag har ett mörker inom mig... Men jag har också ett ljus. Jag pendlar där emellan och därför kallas jag bipolär.

När jag är uppåt kan jag inte komma ihåg hur det är att vara neråt. Allt är bara härligt, livet går i expressfart och jag hinner aldrig stanna och tänka efter. Mina misstag sker när jag är uppåt, för att jag aldrig ser konsekvenserna av mitt handlande. "Efteråt" finns inte, jag lever här och nu. Jag blir irriterad på människor som försöker hålla mig tillbaka, som vill tänka efter, som vill vara rationella. Livet är ju här, NU! Vi missar det om vi inte skyndar oss, vill jag skrika. Jag är världens medelpunkt och blir förvånad när inte alla andra också inser det. Jag glittrar, jag ler, jag LEVER!

Sen, DUNS! Ramlar jag ner i det svarta hålet, utan misskund. Här får jag betala notan för festen, här ser jag klart och tydligt alla tokerier jag begått, alla pengar jag slösat... Livet blir svart, glittret byts mot skarp småsten under nakna fötter. Ångesten äter mig innifrån... Jag vill inte gå ut, vill inte visa mig, tror att alla ser vilken otäck, misslyckad människa jag är. Ser mig i spegeln och ser bara en häxa, en motbjudande varelse som ingen någonsin kan älska, allra minst jag. Vad har jag att erbjuda? Ett motbjudande yttre och ett psyke som åker berg-och dalbana? Jag ser allt så klart, och ser hur löjeväckande jag måste tett mig för andra när jag var uppåt...

Perioderna mellan "uppe" och "nere" är just nu rätt sällsynta, men dom finns där. Målet är naturligtvis att jag med medicinering och samtalsterapi ska vara i de perioderna jämt. Det är nog en bit till dess, tror jag...

/Marit