Hot överallt!

Jag är i en nedåtgående spiral... När saker borde bli bättre så blir dom istället sämre, och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det.

Sambon och jag har pratat ut och jag får mer stöd än nånsin av honom. Barnen har det bra och verkar lyckliga. Men VARFÖR mår jag då SKIT?!

Jag ser hot överallt. Är rädd och nervös hela tiden. Börjar till och med känna mig hotad av Jemma och det gör mig såklart ÄNNU mer nervös. Jag ser bilder i mitt huvud hur hon går till attack, jag är rädd när jag är ute med henne, rädd för att jag ska tappa kontrollen, att det ska hända något hemskt.

Jag klarar inte att gå med hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag tar så mycket lugnande jag får men det verkar inte räcka. Ansikten förvrids framför mina ögon och blir till otäcka masker av ondska. Håller jag på att tappa förståndet en gång för alla? Håller jag på att bli galen? Synerna skrämmer mig och jag är så rädd för att tappa kontrollen och vara borta för alltid.

Minsta ljud får mig att hoppa högt för jag har nerverna på utsidan. Hur länge orkar jag hålla emot? Hur länge orkar jag kämpa för att vara "normal"? ALLT är farligt, allt ger mig pannikkänslor, allt trycker mig längre och längre ner. Vardagliga saker. Kylskåp, spis, micro, tvättmaskin, bil, diskmaskin... Jag är rädd för allt.

När jag åker bil sitter jag på helspänn och mår illa av nervositet. Kör jag själv så kör jag snabbt, bara för att det ska bli över fortare. Sitter jag bredvid så är det en ännu värre pina, för då har jag ingen kontroll.

Jag är rädd att något hemskt ska hända.

Talangjakt och annat

Hej!

Igår gick skolans talangjakt av stapeln. Elin och kompisen Sara var med och sjöng Sarek's låt "Genom eld och vatten" och det gjorde dom bra, för dom vann! På kvällen var det show för föräldrar och andra och jag måste säga att alla 22 bidragen var SUVERÄNA! Vilket jobb dom har lagt ner. Men känslan av att se Elin där på scenen, med ett leende på läpparna, showandes för fulla muggar; det var inte utan att man fällde en tår eller två... Flickorna hade skött allting själv, till och med gjort koreografin själva och dom hade ett fint samarbete sig emellan.

Idag har jag varit på min andra ECT-behandling och jag har lika ont i huvudet idag. Jag var ruggit nervös innan dom sövde mig och inte blev det bättre av att dom hade svårt att sätta nål, så det blev några stick innan den satt. Den underbare doktor P var med idag, och så fick jag träffa den läkaren jag ska ha när han är borta över sommaren, också doktor P. Skönt att ha en fast läkare och slippa stafettläkare och ha olika varje gång. Han verkar trevlig, den nye.

Måendet då? Ptja... Jag vet inte. Jag skulle ju inte kalla det stabilt direkt. Jag tänker mörka tankar hela tiden, och ångesten är ständigt närvarande. Rädslan för eld och brand växer och även om jag vet att den är irrationell så kan jag inte påverka den. Jag ler, jag skrattar, jag skämtar men allt är en fasad. När nån frågar hur jag mår svarar jag så oärligt jag kan, men bara på ren automatik, jag vill inte ljuga. Jag säger att allt är bra, fast INGET är bra. Det finns några få personer som ser igenom mig, som ser hur jag egentligen mår. Dom personerna frågar dessutom bara om dom verkligen vill höra svaret.

/Marit

ECT nr 1

Ja, så var det kväll igen. Sitter med en sjujäkla huvudvärk och har just ätit middag.

Dagen började tidigt, för Jemma väckte mig halv sex och ville ut, och det dög inte att bara gå ut på baksidan för det regnade. Det var bara att dra på sig kläderna och ge sig ut på promenad med damen. När hon hade gjort sitt så vände hon och visade tydligt att hon ville gå hem, regn är inte hennes favorit-väder.

Vid det här laget var jag så pigg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan jag satt och läste tidningen i väntan på att alarmet skulle ringa. Höll på att törsta ihjäl, men jag var ju fastande och fick inte dricka nånting.

Mamma gav mig lift till lasarettet och så fick jag en säng och en sån där vacker sjukhusrock som jag fick svida om till. Jag var nervös och lite illa till mods. Blev nerskjutsad till avdelningen där behandlingen skulle äga rum och väl inne i rummet surrade det av människor överallt tyckte jag. Jag blev bara mer och mer nervös. Tillslut var dom redo att söva mig, och det brände rejält när sovmedicinen rann in i min arm. Det sista jag tänkte innan jag somnade var "tänk om jag inte vaknar upp nåt mer?"

Det gjorde jag som ni märker, med huvudvärk och kramp i käkarna. Jag var orolig när jag vaknade, och försökte sätta mig upp flera gånger långt innan drogerna gått ur kroppen. Jag vet att jag stönade. Dom bad mig: "sätt ord på vad du känner" och jag fick bara fram ett ord: "panik".

När jag kvicknat till fick jag gå upp, klä på mig och äta en macka med ett glas juice till, sen efter ett tag fick jag åka hem.

Ont i huvudet har jag haft hela dagen, men det onda i käkarna har släppt till viss del. Men OJ, så trött jag har varit!

Det var det hela/Marit