Valborg

Hej...

Är hos mamma med familjen för att grilla och fira Valborg. Barnen är ute och röjer och senare ska vi åka och titta på kase som traditionen bjuder. Vädret är soligt men det blåser lite kallt, inte värre än att barnen kan vara ute i shorts och klänning i alla fall.

Idag på morgonen och förmiddagen var jag till lasarettet igen, och gjorde dom fysundersökningar som behövdes inför ECT-behandlingen. Allt såg bra ut, så på måndag blir första behandlingen klockan åtta på morgonen. Jag har avtalat med mamma och Uffe att dom kör mig dit eftersom att jag inte får köra bil efteråt.

Kände mig lite bättre mitt på dagen idag, men nu på eftermiddagen har jag blivit sämre och sämre och just nu mår jag piss. Stog och klyftade potatis och allt jag kunde tänka på var att jag ville ta kniven och köra den in i mig själv. Såna tankar skrämmer livet ur mig! Är så spänd att ryggen och nacken värker och vill hela tiden fly, från vad vet jag inte, antagligen mig själv.

Jag önskar att jag kunde bli någon annan, få andas ett tag. Jag vet att livet inte leker för alla andra, jag är inte dum nog att tro att alla andra har det bra och det bara är "stackars mig" det är synd om. Jag menar bara att jag någon gång, för en lite längre period skulle vilja LEVA! MED vardagliga bekymmer och problem... Men att kunna andas fritt, att kunna umgås, att slippa vara rädd, att slippa pendla upp och ner, upp och ner HELA tiden utan platåer där emellan...

Idag har jag bara sån ångest. Var till och med rädd för grillen för att inte tala om ugnen... Och det är så svårt att känna att andra människor måste ta hänsyn till mig hela tiden. Samtidigt som man ju VILL att dom gör det, för man är så rädd så STÄNG AV DEN DÄR JÄVLA GRILLEN!!! Jag skiter i om det inte blir nån mat... Jag vill bara springa iväg. Kunde inte vara ute, för där var grillen, kunde inte vara inne för där var ugnen på.

Jag är hela tiden på min vakt. Hela tiden. Non stop. Är det nåt som luktar? Är det nåt konstigt ljud? Ser jag nåt konstigt eller är det normalt? Har jag glömt nån platta på? Är kaffebryggaren avstängd? Låter inte bilen illa? Luktar det inte rök i affär'n? HELA TIDEN! Och det tar på krafterna nåt enormt...

Nåt av det värsta som finns är min nojja för polisen... Är på min vakt mot dom hela tiden, som om jag gjort nåt fel, fast jag inte har det. Så fort jag hör en bil stanna på vår parkeringsplats så tror jag att det är polisen och att dom ska komma och ta mig/ta barnen ifrån mig/ta sambon. Plingar det på dörren och jag inte väntar besök så åker hjärtat upp i halsgropen och dunkar som besatt för jag tror det är dom. När jag kör bil så undviker jag platser där jag vet att dom brukar ha kontroller, inte för att jag kör olagligt eller så utan för att jag är livrädd. Ja... Jag har aldrig påstått att jag är normal...

/Marit

En liten ljusning...

Det känns lite, lite ljusare idag, och anledningen till det är att jag får HJÄLP!

Den underbare doktor P har varit i kontakt med mig, dels har vi bytt en medicin, ska börja med en ny ikväll (kommer inte ihåg vad den heter för mitt minne är som ett såll just nu), och dels har jag varit uppe på lasarettet i dag och tagit prover som är förberedande för ECT-behandling. På måndag eller senast på onsdag ska jag börja med ECT och förhoppningen är att det ska vända mitt mående SNABBT.

I morgon ska jag till lasarettet igen och göra en fysundersökning, också den inför ECT-behandlingen. Där kollar dom att allt står rätt till med lungor och hjärta och så eftersom jag blir sövd under behandlingen.

Jag har blivit behandlat med ECT förut och det funkade bra, så jag hoppas på en snabb vändnning den här gången. Efter att det blev bestämt fick jag ett litet energi-ryck, fixade köket och tog hand om lite tvätt och aktiverade Jemma med godis-sök och lite trix.

Jag mår inte bra, men det känns lite lättare nu när jag vet att jag ska få hjälp. Jag ska bara ta mig igenom helgen och hoppas att det blir behandling på måndag redan.

/Marit

Tisdag idag

Jag är så trött, så trött... Saknar helt energi. Det finns så mycket jag borde ta tag i, men jag orkar inte göra nånting. Det gör faktiskt fysiskt ont i kroppen när jag rör mig, allt tar emot.

När barnen är hemma försöker jag vara uppe, försöker göra nåt. Försöker le och vara trevlig, men just nu tycker jag att jag mest fräser åt dom. Energin räcker inte åt alla frågor, alla krav, alla måsten. Och då slår det dåliga samvetet till. Jag ångrar att jag fräst till och jag får dåligt samvete att jag inte orkar vara den mamma dom förtjänar. Jag vill bara krama om dom och ta tillbaka allting, göra om, göra bättre... Men det går inte.

Jag är så less på allting, less på att må dåligt, less på att vara en rutten mor och en rutten partner. Jag är så less att jag borde bli arg, men energin räcker inte till. Jag är beredd att kasta in handduken, det är sanning.

Men så har vi ju mitt löfte. Jag har ju lovat att INTE göra mig själv något. Jag tänker inte svika mina barn. Dom ska inte få växa upp och undra varför deras mamma inte ville leva mer. Men det blir en kamp. För just nu Vill jag inte leva mer. Men jag ska, jag lovar. JAG LOVAR!

/Marit

Gummibubblan

Jag lever inte längre i samma värld som alla andra. Jag skiljs från er av en gummibubbla som sluter in mig i ett kolsvart dis. Jag kan ana världen utanför, jag kan slå mot bubblans väggar, jag kan skrika och gråta... Men jag når inte fram, jag kan inte delta, jag kan inte andas frisk luft.

Idag går jag runt i dimma. Jag orkar ingenting, orkar inte le mot mina barn, orkar inte delta. Jag håller mig levande men jag lever inte. Jag klarar inga krav, inga måsten. Ändå är livet fyllt av krav och måsten.

Jag måste orka.

Jag måste leva.

Jag måste andas.

/Marit

Tårar

Hemskt, hemskt, hemskt...

Jag flippade ur helt under utställningen.

Kommer inte ens ihåg att jag var i ringen, bara att jag grät. Och grät. Och grät.

Inför alla dessa människor storgrät jag, och jag kunde inte sluta.

Jag sov dåligt natten innan, småvaknade hela tiden och var uppe ett par gånger. Vid fyra var det färdigsovet helt, och då gick jag upp. Tog en dusch, fixade iordning mig och Jemma, vi tog en promenad och hon gjorde ifrån sig. Så småningom var det dags att åka och hämta upp dom andra. Det var Maria och Jokke förstås, och så Anneli. Maria fick köra, eftersom jag har mått så dåligt.

Resan ner gick bra, jag var rädd, men höll det under kontroll. Vi kom fram i god tid och fick en bra plats vid ringen. Jemma fick vara i sin hage där hon trivs så bra, och det blev ju lite väntan. Jag var lite velig om jag skulle ställa själv eller inte, men jag beslöt till sist att trotsa mina rädslor och göra det. Jag kommer ihåg att jag gick in i ringen och att vi väntade på vår tur, sen är det svart...

Har varit nästan apatisk efter den kollapsen. Så in i döden trött. Grät i bilen på väg hem och förstörde stämmningen totalt antar jag, men jag kunde inte hejda mig. Orkar ingenting nu, och ska försöka sova tidigt ikväll. Jag hoppas jag kan få en hel natts sömn, hoppas.

/Marit

KRIG!!!

Det blir värre och värre... Det känns som om jag håller på att brytas sönder från insidan. Jag kan inte sitta still, inte göra något... Kommer mig inte för att städa eller nåt annat som behöver göras och ändå är jag så rastlös att jag snart börjar gnaga på möblerna. Inte ens att gå ut med Jemma fungerar...

Jag vet inte om jag kommer att klara av den här utställningen. Maria är backup, hon ställer Jemma om jag inte klara av det. Jag vill ju helst ställa själv, men vad händer om jag får en ångestattack i ringen? Eller om jag flippar ut helt?

När jag mår så här fattar jag inte hur jag ska orka leva. Jag är rädd att hjärtat ska gå sönder helt enkelt, eller att jag ska dö för egen hand. Jag märker att jag tar till riskbeteenden, som om jag inte bryr mig om jag lever eller dör. Jag vet, jag har ju lovat att inte göra mig själv något, men det löftet blir tunnare och tunnare när jag mår så här. Jag står inte ut!!!

Jag önskar att jag kunde förklara hur det känns innuti... Som gas och broms samtidigt. Jag är så jäkla speedad men samtidigt bromsad av medicinerna och känslan är ... Obeskrivbar. Rastlösheten river i mig hela tiden, men jag har inte kraft nog att ta tag i saker och GÖRA något. Pulsen slår som efter en maxprestation och jag skakar i händerna. Men jag får ingenting gjort... Känner mig så himla trött samtidigt och vill lägga mig och vila, men det KAN jag inte för rastlösheten håller mig uppe. Jag vandrar och vandrar, röker, och vandrar lite till.

Fattar ni vilket motsatsförhållande som råder i min kropp och i min själ just nu? Jag skjuts frammåt samtidigt som något håller mig stenhårt tillbaka. Jag ORKAR inte mer, jag går sönder! Det är fullt krig inuti mig och jag förlorar hur jag än gör.

Yttre faktorer tillkommer ju naturligtvis, och jag är inte utrustad för att klara av konflikter och bråk just nu. Jag svarar skarpt på allt för jag tror att alla är ute efter mig och jag kan inte göra mer än be om ursäkt efteråt och hoppas att inte mina utfall mot människor jag håller kär resulterar i total brytning. Jag har ingen kontroll, för hela jag är en krigszon just nu. Jag vet att andra människor inte ständigt kan ta hänsyn till mig, och det kräver jag inte heller men om jag får förklara hur jag mår... Men jag vet, jag är dålig på att förklara, jag går hellre till angrepp. Förlåt. Förlåt en miljon gånger.

/Marit

Flipperspel

Jag vet inte egentligen vad jag ska skriva om men jag kände ett behov av att skriva av mig.

Känslorna flyger som svalor ut och in i mig och jag håller inte en sinnesstämmning mer än ett par minuter. Jag är glad och upprymd en minut, ledsen och nedstämd nästa. Kan inte definiera ens för mig själv vad det är som får mig att skifta så.

Jag har ju tävling på söndag, utställning med Jemma i Västerås. Jag är riktigt nervös inför den eftersom jag ska ställa hennes själv. Det brukar jag ju göra, inget konstigt i det egentligen men den här gången är inte självförtroendet på topp och då känns det extra att gå upp i ringen. Nä, jag VET att det är hunden som ska bli bedömd, inte jag, men ändå.

Jag är orolig för resan till Västerås också. Jag tycker alltid det är obehagligt att åka långt med bil, risken att det ska hända något är så stor och så står man där, långt hemmifrån. Jag behöver alltid lugnande när jag ska åka långt och etter värre lär det ju bli när vi åker med nya bilen, jag har inte "lärt känna den" ännu. Det låter löjligt, jag vet, men för nån med mina nojjor så är det inte löjligt.

Jemma är i bra form i alla fall. Det blir en dusch ikväll och kloklippning för att bli extra fin, men vältränad och i fin kondition är hon. Jag matar på henne lite extra dom här sista dagarna för att få på lite, lite till massa på henne, då blir hon perfekt. All lek med Jokke och träningen med packväskorna och annat har verkligen gett resultat. Hoppas nu bara fröken behagar TRAVA i ringen och inte försöker med sin usla passgång. Hon tar ju lätt till den när hon är på det humöret.

Fasen, jag känner mig som ett flipperspel idag! Vad är det för fel? Kan knappt andas ibland. Får FÖR MYCKET luft ibland! Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska bete mig för att jag ska bli ok igen... Måste nog ut på en hundpromenad snart, bara för att gå av mig lite energi. Men hundarna har inte vilat länge nog efter maten ännu, det är ju viktigt det där. Vi vill ju inte ha någon magomvridning här inte.

Men.... KAN MAN FÅ KRYPA UR SITT SKINN eller?! Byta bort sig själv, bara för ett tag, tills jag lugnat ner mig och landat... Jag har sån puls just nu att jag faktiskt sitter och är anfådd fast jag inte gör nånting! Känns som om jag är redo för take off any time, baby! Nä, allvarligt, så här speedad får man ju inte va... Måste hitta på nåt, vad som helst. Nåt att göra. Händerna skakar så jag knappt kan skriva nu. Dags att sluta.

/Marit

Läkarbesök och annat

Hej...

Har varit på besök hos den underbare doktor P idag. Diskuterade Zyprexan, fördelarna gentemot nackdelarna. Jag känner mig ju stabilare sedan jag började med den och synerna har ju försvunnit till stor del MEN jag har gått upp ganska mycket i vikt på den korta tid jag har stått på den och det var ju likadant förra gången. Tyvärr ÄR jag väldigt biverkningskänslig och det är ju därför det har gått så lång tid och vi fortfarande inte har hittat en fungerande behandling med godtagbara biverkningar. Det är drygt... Hade jag inte varit så känslig så hade jag kanske haft ett helt annat liv idag.

Hur som helst så kom vi inte fram till något beslut utan vi ska höras efter helgen är det sagt. Vi får väl se hur det blir. Jag känner mig lite låg efter allt dillande om mediciner fram och tillbaka. Det hade varit så mycket enklare om jag bara behövt Litiumet som de flesta andra bipolära...

/Marit

Trött... Törstig...

Jag är så trött. Så trött att jag knappt ser tangenterna och knappt orkar skriva. Många stavfel blir det. Hur kan jag vara så här trött?

Dels så var jag väl uppe lite länge igår, sen så har jag sovit dåligt och blivit väckt ett par gånger. Men jag borde ändå inte vara så HÄR trött tycker jag, det är knappt jag kan hålla mig vaken när jag skriver.

Dessutom är jag extremt törstig och torr i munnen. Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, törsten försvinner inte. Detta är ju i och för sig inget nytt fenomen, extrem törst lider jag ju av nästan varje dag. Jag fick rådet av min kontaktperson att skriva upp hur mycket jag dricker, varje glas, varje klunk, varje flaska för att se hur mycket det är. Det dygnet jag mätte kom jag upp i 5,2 liter vätska! Och ändå känner jag mig inte otörstig.

Just nu sitter jag och äter en banan och dricker en blåbär-hallonsmoothie. Det är en lite udda kombination men faktiskt riktigt gott. Det får bli min lunch idag. Dom säger ju att man blir piggare av frukt, så då borde jag ju hoppa och studsa här om en stund, eller hur?!

/Marit

Hallucinationer

Det har varit lugnt på den fronten ett tag. Trodde nästan att Zyprexan hade tagit hand om den saken åt mig men nej, sån tur hade jag inte.

I natt vaknade jag av en skarp, stickande brandlukt och flög upp, trodde det brann nånstans. Kommer ut i köket och det är rökfyllt, i alla fall i mina ögon. Jag får panik, förstås. Försöker hitta källan till röken, men ser ingenting, och sakta går det upp för mig att det inte är verkligt, det är ännu en hallucination. Pulsen är uppe i max och adrenalinpåslaget är högt men mitt i detta kan jag ändå inse att det inte är på riktigt.

Jag tar en lugnande tablett... Tar ett tag innan pulsen är nere i det normala igen och jag kan sova.

Fast jag måste ju ändå säga att hallucinationerna har blivit färre. Kanske Zyprexan gör sitt jobb i alla fall. Förut var det ju dagligen, flera gånger per dag och det är det ju inte nu längre. Och det är ju ingenting jag saknar direkt, om man säger så.

/Marit

Sålt min bil, köpt en ny

Jaha, så har det gått några dagar till då. Mitt humör har varit ganska jämt under de senaste veckorna tycker jag, kan bero på nya medicinen Zyprexa. Har börjat med den nu även om jag vet att den kommer få mig att gå upp ännu mer i vikt. Nåja, det är väl smällar man få ta då antar jag, om man vill må bra...

Sålde bilen i förrgår, förresten. En Volvo. Hittade sedan en Mondeo hos en bilhandlare i Borlänge igår, som jag köpte. Helt underbar bil! Jag bara sitter och njuter när jag kör den. Sen så är det gott om plats för både oss och Jemma i den, och det var ju en förutsättning för att det skulle bli köp. Hundgaller fanns det i också, så det behöver jag inte bry mig om att köpa och montera.

Känner mig trött idag, har inte sovit så jättebra inatt. Var väl för exalterad över bilen, kan jag tro. Vill ut och åka hela tiden, hittar på små ärenden, hihi....

/Marit

Min dag

Hej...

Har haft en semi-bra dag idag. Började med ett energiryck direkt och åkte och tvättade bilen på morgonen, sedan åkte jag hem och knäppte några fina kort på den. In och la upp en annons på blocket för vi tänker sälja den.

Elin var hemma idag för hon mådde dåligt, så hon fick se lite på TV medan jag fixade köket (var kommer all disk ifrån?!) och sedan tog itu med tvätten. Det ringde en karl på annonsen ganska omgående men han var nog mest ute för att snacka... Ut med Jokke och Jemma, var för sig, och sedan tog jag och Elin en kort cykeltur, för jag ville att hon skulle komma ut i friska luften lite i alla fall.

Blev lite ledsen efter ett bråk med sambon, så jag tog Jemma med mig ut i skogen så jag kunde tänka lite. Andas frisk luft och klafsa runt i skogen rensar tankarna bra, tycker jag.

Hämtade Egon på dagis, han hade haft en bra dag (gympa, det tycker han är kul) och efter det var det bara att åka hem igen. Sambon fick ta sig iväg för att handla, och sen kom två kompisar över och käkade tacos med oss. Det var supertrevligt! Pratade lite strunt ett tag efter maten, och nu sitter jag här.

Det var min dag, det.

/Marit

33

Idag fyller jag 33 år. Känns inget annorlunda ännu i alla fall. Men å andra sidan så är det bara en siffra, och bara en dag som vilken annan.

Vissa påstår att jag redan är tant, andra säger att 33 är ingen ålder. Jag menar att man är så ung som man gör sig, och som man känner sig. Vilket innebär att jag vissa dagar är 100 och andra är 25...

Jag tror inte jag har haft nån 30-års kris ännu faktiskt. Och det beror nog på att jag egentligen inte tycker att 33 är någon ålder. Jag tycker helt enkelt inte att jag är gammal. Min mamma är 63 och jag tycker inte att hon är gammal heller =).

Grattis till mig själv, jag har överlevt ett till år! Hurra!

/Marit

Natt på Falu lasarett

Nyss hemkommen från Falun Lasarett. Dottern fick så ont i magen igen igår eftermiddag och det gav sig inte, så via sjukvårdsupplysningen blev vi hänvisade till Mora lasarett. Vi åkte dit och fick veta att vi blev tvungna att åka till Falun, där dom har barnakut. Tog en sjukbil dit eftersom vår bil som sagt är trasig.

På Falun är dom ju helt underbara, vilket mottagande man får, så har det varit varje gång vi har varit där och det börjar ju bli några gånger nu. Men dom hade fullt av patienter och väntan blev lång, inte förrän två på natten kom doktorn in till oss.

Det visade sig i kissprovet att dottern har UVI, och att det säkert har gjort magsmärtorna extra intensiva. Nu får hon antibiotika mot det i alla fall, men vi vet fortfarande inte varför hon har så ont i magen och mår illa så ofta. Vi har tagit tusen prover känns det som och de ger inga riktiga svar. Lågt blodvärde, lågt järnförråd och blod i avföringen är väl det vi har kommit fram till hittills. Men från Moras håll så HÄNDER det liksom inget! Nu har vi i alla fall bett om att få byta läkare då vi helt har förlorat förtroendet för den vi har. Han tar oss inte på allvar och tabbar sig hela tiden; glömda prover, inte påläst, glömmer ordinationer, ja, you name it.

Idag har vi åkt tåg hem, och jag är så trött att jag bara vill sova... Dottern är tapper, det är hon alltid, just nu sitter hon och ser på TV. Hon undrade just om vi skulle ta en cykeltur=). Den som det orkade...

/Marit

Om att orka...

Orken tryter...

Allt verkar hända på en gång och jag orkar inte vara en del av det. Jag orkar inte ta in mer. Jag orkar inte få ansvar för mer.

Vår mekaniker var och kollade bilen idag och i princip så måste hela bak-kärran renoveras. Kul. Sen är det ju drivknuten fram som måste bytas. Jätteroligt. Och så var det det att den dricker olja som attan, så han sa att motorn behövde renoveras också. Jag skrattar ihjäl mig.

Hemma ser det ut som ett råttbo och jag har bara inte energin till att göra något åt det. Jag orkar inte helt enkelt.

Laga mat är en utmaning. Kan ni förstå det, ni som är friska? Jag vet att det finns dom som INTE förstår... Jag menar, hur kan man vara rädd för att laga mat? Det måste vara svårt för andra att förstå... Och det är absolut inte ett sätt att smita iväg, att slippa undan. Jag är bara rädd. Bara tanken på att göra det får pulsen att öka och andningen att bli tung. Då ska man ha ORK att stå emot paniken, ORK att laga mat i alla fall. Andra tänker nog inte på hur mycket energi det går åt när man konstant är rädd... Det tömmer en. Man får ingen ork kvar.

Jag orkar inte mer/Marit

Jakten på prinskorv!

"Nånstans här har matte gömt prinskorv, det känner jag!"
"Här då? Njae, lite högre upp är det nog..."
"DÄR var dom, smaskit med prinskorv juh, fast måste dom va i träden?"

Varför?

Varför?

Varför kan inte jag vara frisk?
Varför kan inte jag vara som alla andra, i alla fall lite grann?
Varför måste jag drabbas av svängningar som gör att knappt jag själv vet vem jag är?
Varför måste jag äta mediciner, bara för att fungera i det vardagliga livet?
Varför fungerar inte medicinerna såpass att jag blir symptomfri?

Jag har haft en dag då jag svängt upp och ner flera gånger. Började med ett uppåt-ryck som fick mig att städa hela lägenheten innan klockan var halv tio, fortsatte sen med uteplatsen och följde upp med att åka och handla och fixa inför påsken. Innan lunch hade jag gjort jobb för två dar tror jag. Sen damp jag ner... Allt blev nattsvart och orken försvann, energin rann av mig och ångesten kom krypande. Torktumlaren av alla saker blev livsfarlig och jag skakade vid tanken av att använda den. Laga mat var inte att tänka på.

Fram mot sen eftermiddag kom energin tillbaka igen, livet lekte! Tog ut båda hundarna på rundor, tränade extra med Jemma och tog senare en rejäl cykeltur. Men alla andra är så långsamma och fixar inte mina idéer! Varför måste dom hålla mig tillbaka?

Nu är det kväll och jag är nere igen... Bilen har gått sönder. Nåt med nån broms som ligger på bak och måste bytas. Pengarna tryter och jag kanske inte kan åka på utställningen i Västerås som planerat. Så jävla trist. Dessutom har jag glömt förnya två recept, så när jag skulle hämta ut idag så fanns det inget, och NATURLIGTVIS så är det långhelg. Suck! Det betyder att jag blir stående utan två av mina mediciner över helgen vilket i sin tur antagligen betyder abstinens. Rolig påsk...

/Marit

Fler bilder från Fjällen

Fin fröken i backen!
Spillevink i backen!
I förbifarten! Sonen är aldrig stilla!
Packning på hemmaplan, ja, vi hade ett helt släp med oss...
Avkomman i backen, poserar som dom aldrig gjort annat =)

Cykeltur och prommis

Jag skulle ta en prommis med Jemma och dottern är hemma från skolan för att hon är förkyld, så hon fick följa med. Hon tycker att det är extremt tråkigt att promenera så cykeln fick komma fram. Se så stolt hon är! Jemma fick gå med klövjeväskan och det är hon så nöjd med så. Det var kallt och blåsigt idag så vi var båda två röda om kinderna när vi kom hem. Jemma gick raka vägen till bäddan och gosade in sig i täcket, det är en riktig madam det där=).

I går kväll skulle jag laga middag och fick en så hemsk ångestattack så det bara inte gick. Fick svårt att andas och skakade i hela kroppen. Ringde mamma för att "prata bort" attacken, men hon var inte hemma, sen ringde jag Maria, och hon kom över och gulle henne, hon gjorde mat åt oss. Vet inte vad jag hade tagit mig till utan Maria!

/Marit

En helt vanlig tisdag

Hej...

Har varit ute med Jemma nu på morgonen men det blev inte nån lång vända för jag skulle hinna upp på sjukhuset till min samtalskontakt till klockan nio. Ska ta en längre runda lite senare.

Måendet är lite si så där, kunde vara bättre. Jag har haft otroliga ångestplågor hela natten och morgonen samtidigt som jag har varit väldigt trött. Somnade väl lagom till när alarmet ringde i morse och då var det inte lätt att komma upp, så jag snoozade några gånger. Sedan fick jag skynda mig för att få barnen i ordning i tid till skola och dagis.

Nu är klockan runt kvart i elva och jag har inte blivit lugn ännu. Känner för att fly iväg, fly bort. Vill inte känna längre. Jag är som en hästhud som träffas av tusen flugor, det rycker i mig. Tänk om man kunde få lämna sig själv för några dagar... Jag orkar inte med rädslan, den konstanta rädslan som spökar för mig hela tiden. Jag är rädd för allt. Allt.

Jag tar så mycket anti-ångest tabletter jag får och mer därtill, men jag vill inte vara tvungen att äta sån skit hela tiden. Den underbara Dr P säger att vi får trappa ner dem successivt när jag mår bättre och att jag inte ska oroa mig för att bli beroende, men det gör jag... Vill inte ha fler beroenden nu. Jag äter nog med tabletter som det är. Men utan dom tabletterna skulle jag inte klara mig just nu.

Jag har börjat se och höra saker igen, efter ett uppehåll på ett par dagar. Det tömmer mig på energi, och gör så att jag mår ännu sämre... Musiken finns med mig som ständig följeslagare, synerna kommer och går. På natten blandas syner med mardrömmar, jag vet inte längre när jag är vaken och när jag sover. Hur ska jag kunna veta det, när allt är lika läskigt?

Nej, nu ska jag sluta gnälla. Ta en tur med Jemma och hoppas på att den här dan blir en bra dag...

/Marit

Bild på Jemma

Hon blickar ut över skogen och måhända undrar hon om det blir rådjur till middag ikväll...

Våren

"Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?" Var det visst Karin Boye som skrev. Och nu är det så där skälvande ute, sådär ögonblicket innan bomben briserar. Det porlar i bäckar och diken, snön glider av taken med ett swooshande ljud och småfåglarna har börjat kivas och kvittra i träden. Små rännilar av smältvatten rinner efter vägarna och grusvägarna förvandlas till gyttja. Snart ska våren explodera!

I år har vi ju haft väldigt mycket snö här och det märks för på vissa ställen är dikena redan översvämmade av smältvatten. Men vägarna är bara nu, i alla fall allfartsvägarna, och man drar med sig tonvis med sand in utifrån. Soliga dagar som denna droppar det från taket i nästan frenetisk takt, och visst minskar snöhögarna, det gör dom, men det kommer ta lång tid innan dom är borta.

Själv är jag ambivalent till våren. I regel brukar jag få ett uppåtsving vid den här tiden, men Litiumet ser nu till att jag inte drar iväg allt för mycket. Jag älskar ju vintern, men blir ändå glad när det börjar bli ljusare och det droppar från taken. Fågelkvittret på mornarna gör det lättare att stiga upp. Dessutom kan man ta senare hundpromenader och det är fortfarande ljust utan att behöva ta på sig reflexer och annat.

Våren innebär också blöta barnkläder i parti och minut. När dom är ute och leker så blir kläderna dyngsura på tio sekunder. Galonkläder har dom blivit för stora för och att bara sätta på sig regnkläder är fortfarande för kallt. Ett dilemma, helt klart. För övrigt så går tvättmaskinen på högvarv här hemma nu =/

Mera bilder

Jemma spanar förhoppningsfullt ut över vidderna från sin snöhög. Kan det månne finnas en lekkamrat därute?
Egon har hittat Hagrid gjord i LEGO i Hundfjällen =)
Eftersom jag inte kunde åka skidor fick jag helt enkelt åka hundspann istället, och jag hittade det här trevliga spannet vid Hundfjället. Stod i kö i en timme, betalade 100 spänn och fick åka kanske tio minuter... Men det var det värt ändå!
"Det är nåt därnere, jag lovar!" Jemma har fått korn på sanningen....
Utsikten (och taket på vår bil) från vår stuga. Om ni tittar riktigt, riiiktigt noga ser ni nog sambon åkandes där borta i backarna...

Blandade bilder från fjällen

Amanda, min brorsdotter i en snödriva i motljus, tycker att bilden är rätt vacker...

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Så, nu var fjällen avklarade. Summa summarum: Ett pajjat knä. Kul.

Jag hann med att åka en och en halv dag innan jag i låg fart (i barnbacken) åkte mot en vall i backen och det sa "knak" i knäet och sen var den slalomkarriären över för den här gången. Resten av resan har tillbringats med kryckor sittandes i vårt "basläger" i Hundfjällen där jag sett alla lyckliga människor susa förbi på sina skidor. MEN! Vi hade i alla fall tur med vädret! Jösses, vad solen har gassat. Enda dagen det har varit lite disigt var idag, och då skulle vi ju ändå åka hem så då spelar det ju ändå ingen roll.

Den som har haft ännu tråkigare än jag är nog Jemma. Stackarn, inte nog med att hon har fått vara ensam i stugan på dagarna (vi har ju varit hem på dan och så men ändå)men så går matte och gör illa knäet så det inte blir några riktiga promenader heller. Och inte har man fått vara lös på hela tiden, eftersom matte har varit rädd att hon skulle springa bort. Nu när vi kom hem och hade ätit och packat ur bilen så tog jag med henne ut i skogen (ja, det gick även om det var besvärligt med ett trilskande knä) och hon SPRANG! Härligt att se.

Barnen har haft en utvekling på skidor som är helt makalös. Från att aldrig ha stått på att par, så åker dom nu röda backar! Och dom bara åkte och åkte; dete tog aldrig slut energi tyckte jag. Så det där med slalom det var en HIT med stora bokstäver=).

Ska lägga in lite bilder också, när jag får över dom från telefonen till datorn.... Håll ut!

Tudeloo/Marit