Tillit och förstörd tillit...

Hej...

Jag litar inte på folk. Punkt. Det är så jag funkar. Jag förutsätter per automatik att människor är oärliga och vill mig illa, det är så jag skyddar mig själv. Om alla är dåliga, så behöver jag inte släppa in nån och då behöver jag inte utsätta mig själv för risken att bli sårad.

Mina nära vänner, de få jag har, är dom som har lyckats ta sig förbi mitt skyddande hölje, de som lyckats bevisa för mig att de är värda att lita på. Det har inte varit lätt och det har inte gått smärtfritt, men tillslut har det gått, och nu finns dom där, innanför, och kommer att stanna där.

Det är trist att ha den inställning jag har. Det öppnar ju inte upp för nåt vidare socialt liv direkt, om man säger så. Visst kan jag umgås med folk, när jag är på det humöret, herre jösses, när jag är manisk så är jag väl det mest sociala som existerar! Då älskar jag fester och mycket folk, men det betyder ju inte att jag släpper in någon.

Men, det roliga är att jag många gånger har fått kommentaren att jag är så himla lätt att få kontakt med, att jag är så öppen och social! Där ser man vilken bra skådis man är, om man lyckas övertyga människor om att man är öppen när man egentligen är det mest inbundna som finns...

Förstörd tillit, det är värre... Det har hänt att människor jag släppt innanför min skyddsbarriär gjort något som fått mig att tvivla. Det behöver inte vara mycket, men ett frö till tvivel är sått. Och mina instinkter är oftast rätt. Har jag börjat misstänka någon så visar det sig att den människan INTE gått att lita på. Då gråter mitt hjärta och min barriär blir ännu tjockare. Nästa gång dröjer det ännu längre innan jag släpper in någon tror jag.

Jag vill inte vara så misstänksam som jag är. Det är ett stort hinder för mig. Jag vet inte om det har med min sjukdom att göra men det är definitivt skovbundet. När jag är nere är barriären uppe desto mer. Jag analyserar vad människor säger och gör in i minsta detalj, för att komma fram till vad den personen EGENTLIGEN menar. Speciellt om någon säger att han/hon tycker om mig, för det går jag helt enkelt inte på. Sånt verkar för otroligt för att vara sant...

/Marit