Nattliga tankar

Klockan är snart halv fyra på morgonen och jag har varit vaken ett tag. Vaknade av mardrömmar och ångest som jag brukar och då är det svårt att somna om.

Just nu är jag väldigt rädd för allting och känner för att fly. Bara ta Jemma och sticka, ut härifrån från allt det farliga. Det kan jag inte göra naturligtvis, barnen ligger och sussar så sött i sina sängar, helt ovetandes om sin mammas privata helvete. Det är bra, dom ska inte veta nåt.

Jag skulle behöva prata med någon men man kan ju inte ringa till nån vid den här tiden. Mobila teamet vet jag inte om det existerar längre, och Säters sjukhus törs man ju inte ringa till för då blir man väl inlagd och det skulle ju vara katastrof. Det här är ju bara en tillfällig natt-svacka. Det kan bli så här ibland bara, men oftast så är ju sambon hemma så jag känner mig tryggare.

Det är ju synd att inte den underbare dr P har jour. Han kan jag i alla fall prata med. Han förstår.

Det är livsviktigt att ha människor runt sig som förstår och som kan sätta sig in i vad man går igenom, och som har ett öppet sinne. Och en katastrof om man förlorar en sådan människa.

För övrigt så undrar jag om jag inte ska be pappa komma och bo hos mig ett par dagar. Inte för att jag tror han kommer, men fråga kan man ju alltid, eller hur?

/Marit