Morgonfunderingar

Klockan är nio på morgonen och det var en timme sedan jag lämnade barnen. Lägenheten är tyst, tom och kall. Jag hör brusandet av datorn och musiken som jag inte vet var kommer ifrån. Idag spelas den ganska tyst i alla fall, så den stör inte så mycket.

Igår började jag med en ny medicin, Lyrica. Ganska vackert namn för att vara en medicin tycker jag. Samtidigt så fortsätter jag att sänka Abilify och jag hoppas att den snart ska vara borta och benen bra igen. Förhoppningen med Lyrica är att den ska ta bort de generella ångestsymptomen jag har, till exempel det här med att jag är rädd för spisen osv.

Att vara rädd tar enormt mycket energi från mig. Jag känner mig trött och speedad på samma gång. Enda gångerna jag är helt lugn är när jag är med någon jag litear på till hundra procent och det inte händer något som jag uppfattar som otäckt. Hemma hos mamma känner jag mig trygg, det är enda stället som jag kan njuta av att det brinner i kaminen, det skulle jag inte kunna göra någon annanstans. Men det är fortfarande läskigt om någon öppnar kaminen för att lägga i mer ved till exempel. Det är sådana småsaker som var för sig inte är nåt, men som tillsammans bara blir för mycket.

När jag är ensam hemma som jag är nu så är ljud väldigt jobbiga. Allt utöver det normala får mig att rygga till. Om jag då till exempel sätter på TVn för att dölja småljud under en ljudmatta så blir det nästa så att jag koncentrerar mig ÄNNU mer för att höra.... Ja, jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara.

Pratade med min pappa igår, för första gången sedan.... Tja, Hedenhös ungefär. Nja, men det var länge sen i alla fall. Han har nog alltid skämts lite för att jag är sjuk och absolut INTE förstått vad bipolär sjukdom är för något. Viftat bort det lite med orden "det går nog över" ungefär, kanske inte ordagrant. Men igår kändes det annorlunda, vi kunde prata på ett annat sätt. Han hade till och med läst en bok om ämnet, och pratat med andra om det, han som inte vågat erkänna att hans dotter är sjuk. Jag rördes av det. Tack pappa.

Det är viktigt när man är sjuk att man har personer runt sig som förstår, ocj jag vill inte förlora någon av dem...

/Marit