Svartsjukemonstret

Hej...

Har ni nån gång, ni lugna och samlade människor, förvandlats till ett rödglödgat svartsjukemonster och efteråt insett att det var helt i onödan? Har ni någon gång befunnit er i den onda spiral som bara leder åt ett håll : FEL men som ni inte kan stoppa, känt en liten röst långt bak i huvudet som sagt "sluta! det här är tokigt" men där ni bara fortsatt för ni inte haft kontroll?

Varför finns svartsjuka egentligen? Vad fyller den för funktion, om någon alls? Kan någon svara på det? Är det så att vi, som dom grottmänniskor vi är, har svartsjuka som ett instrument för att ge oss kraft att försvara det vi anser vara vårt?

Men kommer det något gott ur svartsjukan? Vi vet ju att den finns i olika nivåer, en del påverkas inte alls medan andra blir så svårt angripna att det gränsar till psykisk sjukdom. Finns det något bra med svartsjuka i en mild grad, kanske till och med i måttlig grad? Jag menar på att det får mig att känna mig lite extra uppskattad om min partner är lite svartsjuk. Om han tydligt visar inför andra "hon är min, så hands off!" gör det bara att jag känner mig mer älskad och omhändertagen. Sen får det naturligtvis inte gå till överdrift, men det är en annan historia.

Att svartsjukan går hand i hand med kärleken är ju självklart, men varför är det så? Varför ser vi det som om vi måste kontrollera och äga dom vi älskar? Jag menar inte att alla har det behovet, men många har det vare sig dom erkänner det eller inte. Är det en fråga om tillit? Eller är det en fråga om osäkerhet på sin partner eller framför allt sig själv?

Svartsjukan kan vara vacker, det hävdar jag, men det kan framför allt vara ett eldsprutande ondskefullt monster som förgör, inte bara oss själva utan vår partner och den relation vi befinner oss i. Men kan man hålla det på en lagom nivå, så är det bara smickrande.

Jag är den första att erkänna att jag är svartsjuk. Än så länge har det inte lett till några större scener (ehh, ehum, mnja... nån kanske) men jag föröker alltid dölja min svartsjuka... Den känns som ett nederlag på något sätt. Men om min partner är svarsjuk och visar det, då blir jag bara glad! Konstigt, jag vet...

/Marit