Mardrömsdag

En jobbig dag lider mot sitt slut, och tack och lov för det... Ångesten har rivit i mig hela dagen, tidvis så hårt att jag inte vetat om jag skulle stå ut. Hallucinationerna har tilltagit i styrka, har börjat höra röster och det har jag aldrig gjort förut.

Mitt på dagen låg jag på sängen och vred mig i plågor, allt var bara för mycket och jag funderade starkt på att ta alla tabletter jag har hemma för att få ett slut på det. Missförstå mig inte; jag vill inte dö, men jag orkar inte heller leva. Jag vill bara... Försvinna.

Det som fick mig på andra tankar var förstås barnen. Vad för öde ger jag dem om jag försvinner? Vilka frågor lämnar jag dem med? Frågor som aldrig kan bli besvarade... Nej, jag kan inte göra så mot dem, det kan jag inte, och just nu är det det som räddar livet på mig. Barnen och andra saker, naturligtvis, men mest barnen.

Pratade med Dr P idag, och han tyckte jag skulle läggas in... Och hur skulle det gå till? Vem ska ta hand om barnen och Jemma nu när sambon är utomlands? Nä, det förstod han ju att det inte gick, men han ville heller inte att jag skulle ha det som jag har det just nu. Han fick mig att lova att nästa gång jag funderade på att ta mitt liv så skulle jag ringa honom istället. Jag lovade, även om jag vet att det löftet kan bli svårt att hålla.

På eftermiddagen orkade jag inte vara ensam med barnen, levande och vakna mardrömmar red mig hela tiden. Jag ringde mamma och frågade om vi fick komma till henne, och det fick vi. Senare blev det bestämt att vi skulle sova hos henne också, så här är jag nu, hemma hos mamma, och det känns tryggt. Barnen sover gott (i mormors säng såklart) och jag hoppas på en lugn natt utan sovande eller vakna mardrömar.

/Marit