Eftersom att jag är så dålig på att tala om vad jag verkligen känner, och hur jag verkligen mår, så har jag och min sambo kommit fram till skala-metoden.
Jag har ju en förmåga att avge automat-svar när nån frågar hur det är. "jovars, huvvet upp å fötterna ner" eller "jorå, helt ok" är det dom flesta får höra när dom frågar, oavsett hur jag mår. Det är den där förbannade skyddsmasken igen, jag vill inte visa folk mitt inre, jag skyddar mig själv automatiskt, även mot sådana jag älskar.
Skala-metoden är enkel. Min sambo frågar mig helt enkelt hur jag mår på en skala från ett till tio, där tio är fantastiskt och ett är outhärdligt. Då får jag sätta en siffra på det och behöver inte inveckla mig i några konstiga förklaringar om hur jag FAKTISKT MÅR. Säger jag en sexa, ja, då vet han att det inte är så farligt, men kunde vara bättre.
Nackdelen med den här metoden är att eftersom jag är bipolär så... tja, ligger jag på en tia så är jag troligtvis hyopman eller på god väg att bli det.
Idag mina vänner, ligger jag på en 3a... Riktigt lågt med andra ord. Jag känner mig ensam, ledsen och värdelös. Klarar inte av nånting, inte ens basgrejer här hemma som att fixa tvätten eller ta fram dammsugaren. Jag är bara trött och vill sova.
Jag känner mig tom.
/Marit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar