En helt vanlig tisdag

Hej...

Har varit ute med Jemma nu på morgonen men det blev inte nån lång vända för jag skulle hinna upp på sjukhuset till min samtalskontakt till klockan nio. Ska ta en längre runda lite senare.

Måendet är lite si så där, kunde vara bättre. Jag har haft otroliga ångestplågor hela natten och morgonen samtidigt som jag har varit väldigt trött. Somnade väl lagom till när alarmet ringde i morse och då var det inte lätt att komma upp, så jag snoozade några gånger. Sedan fick jag skynda mig för att få barnen i ordning i tid till skola och dagis.

Nu är klockan runt kvart i elva och jag har inte blivit lugn ännu. Känner för att fly iväg, fly bort. Vill inte känna längre. Jag är som en hästhud som träffas av tusen flugor, det rycker i mig. Tänk om man kunde få lämna sig själv för några dagar... Jag orkar inte med rädslan, den konstanta rädslan som spökar för mig hela tiden. Jag är rädd för allt. Allt.

Jag tar så mycket anti-ångest tabletter jag får och mer därtill, men jag vill inte vara tvungen att äta sån skit hela tiden. Den underbara Dr P säger att vi får trappa ner dem successivt när jag mår bättre och att jag inte ska oroa mig för att bli beroende, men det gör jag... Vill inte ha fler beroenden nu. Jag äter nog med tabletter som det är. Men utan dom tabletterna skulle jag inte klara mig just nu.

Jag har börjat se och höra saker igen, efter ett uppehåll på ett par dagar. Det tömmer mig på energi, och gör så att jag mår ännu sämre... Musiken finns med mig som ständig följeslagare, synerna kommer och går. På natten blandas syner med mardrömmar, jag vet inte längre när jag är vaken och när jag sover. Hur ska jag kunna veta det, när allt är lika läskigt?

Nej, nu ska jag sluta gnälla. Ta en tur med Jemma och hoppas på att den här dan blir en bra dag...

/Marit