Tänk att jag har två små knoddar... Det är egentligen helt otroligt för jag är ingen barnkär person. Det finns ett fåtal små rultor bara som jag gillar förutom mina egna, men jag var aldrig den som hängde över barnvagnar och ohhade och ahhade över dom små dreggel- och bajsmonstren som låg däri. Ändå var båda barnen planerade, inga små olyckor.
Ibland förundras jag över hur mycket jag är kapabel att älska. Jag skulle göra vad som helst för mina barn, VAD SOM HELST! Men det är ju inte alltid lätt att veta hur mycket man ska göra. Endel saker måste dom ju klara själva, och ibland måste man vara hård även om man bara vill ta dom i famnen och krama dom.
Min son har det speciellt jobbigt när jag mår dåligt. Han har enorm separationsångest och vill inte vara ifrån mig alls, och mår jag dåligt och behöver vara ifred så slår det ju slint. Han har, sex år gammal, tagit på sig ansvaret för mig på ett sätt som inte är nyttigt för honom. Om ett par dagar så ska vi på vårt första besök på BUP och får se om dom kan hjälpa oss. Han trivs på dagis ia alla fall, och även om det är problem vid lämningen varje gång så är han glad när han är där, och det andrummet behöver han.
Tudeloo/Marit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Va skönt att ni ska få hjälp för jag måste ju säga, Elias är ju EXAKT lika dan just nu... som du förstått så är de ju på gruna av annat men de är ju BARA mamma som gäller och han som annars är "pappas kille".. de är jobbigt när dom går in i en sådan roll och jag är glad att ni snart får hjälp..=/
SvaraRadera