Första inlägget!

Herre jessus, då har man blivit som alla andra då. Följt mallen, ställt sig i kön. Börjat blogga. Varför då?

Jo, jag tänkte att jag hade något att komma med i denna djungel i cyberspace. Man kan ju skriva om allt, och alla gör det också. Så vad ska jag skriva om? Mig själv. Därför har jag döpt bloggen till I'm Marit, för det är ju helt enkelt det jag är, bara jag. Ni som läser det här kommer att få följa mig genom allt vad det innebär att vara mamma, sambo, matte och inte minst bipolär.

För er som inte vet vad Bipolär sjukdom är så kan jag säga att det är en psykisk sjukdom där den sjuke pendlar mellan mani/hypomani och depression. Jag har haft diagnosen i snart fem år men har troligtvis haft sjukdomen sedan tonåren. Sjukdomen kan vara svårmedicinerad och det har den verkligen varit i mitt fall, jag är fortfarande inte stabil utan kan pendla rätt kraftigt och perioderna mellan skoven är korta och tyvärr ganska sällsynta än så länge.

Jag kommer att förklara mer under resans gång och undrar ni så är det bara att fråga på!

I min familj ingår mina två barn och min sambo och såklart min hund Jemma, ögonstenen. Hon är en knähund av rasen Grand Danois som inte kan förstå att folk suckar när hon försöker sitta i knät... Hon som är så liten. Dessutom är hon ett matvrak utav sällan skådat slag, fullt i paritet med vilken labbe eller liknande som helst!

Min dotter... Ja du, åtta år och så förnumstig (är det ett ord ens?) och kavat att det är otroligt. Har alltid rätt, i alla fall enligt henne själv, och det ska vääääldigt mycket till innan hon erkänner ett misstag. Men intelligent är hon, ligger i toppen av klassen i alla ämnen förutom gymnastik, och älskar allt som andas. Tar hand om sin lillebror (när hon inte retas med honom).

Sonen är ett kapitel för sig. Han har just blivit sex år och kan redan läsa böcker som är för tioåringar. Han har ett otroligt rättvisepatos, och känner för sina medmänniskor. Älskar djur gör han också och sörjer fortfarande vårt hund My som gick bort för två år sedan. Han är den av barnen som har det jobbigast när jag är dålig, han tar det på sitt ansvar att ta hand om mig och det skär i hjärtat. Vi har kontakt med BUP för att hjälpa honom.

Nåja, gott folk, ni har fått en liten presentation av mig och de mina, det får väl räcka för den här första gången, eller? Skriver snart igen.

Tudeloo/Marit