Det här med att vara sjuk....

Hej igen!

Jag har funderat över det här med att vara psykiskt sjuk. Jag har från början bestämt mig för att inte hymla med att det är just det jag är. Vill inte skambelägga psykiska sjukdomar mer än dom redan är. Om jag mörkar vad för sjukdom jag har, är inte det som att förneka en del av mig då?

När jag fick min diagnos så var det så mycket som föll på plats. Så mycket i mitt beteende som jag aldrig begripit som helt plötsligt "made sence". Jag hade turen att få bra folk hos mig från början, även om det var en del rantande hos stafettläkare och liknande. Sedan tre år har jag nu samma läkare, den underabara Dr P. Kan inte få en bättre människa till läkare, han finns alltid där och gör allt han kan. Sen har jag en samtalskontakt som jag går hos och pratar då och då, ofta när behovet finns, mindre ofta när jag mår bättre.

Förutom att jag har bipolär sjukdom så har jag några sidodiagnoser också. Bland annat så kallas jag gräns-psykotisk, det betyder att jag ser, hör och upplever saker som inte finns men till skillnad från en riktig psykos så är jag MEDVETEN om att det är inbillning. Lika skrämmande för det, det kan jag lova. Sen så lider jag av generell ångest och medicineras för det och får ångestattacker också. Dåså, diger lista. Vissa dagar fattar jag inte hur jag orkar...

Tudeloo/Marit