Ja, sonen drabbades inatt, så nu går man ju bara och väntar på att resten av familjen ska trilla dit. Magsjuka har ju en tendens att smitta som ni vet. Men ungar är ju underbara, de är uppe och hoppar som om inget har hänt, och en annan känner sig mer död än levande om man legat och spytt. Jag känner mig död fastän jag inte spytt, för jag var ju uppe med sonen undertiden han var dålig, sen blev han dessutom pratglad vid sådär fyrasnåret. Då låg vi i soffan, för där är enda stället man kan ha en hink brevid sig. Nåja, sedan dess har han inte spytt, och nu äter han nästan som vanligt.
I övrigt så har dagen gått ut på att vara på sjukhuset och ta blodprov på min extremt stickrädda dotter. Hon har varit livrädd sedan hon var liten, och eftersom hon har en kronisk sjukdom så behöver hon ta prover med jämna mellanrum, och rädslan har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Idag slutade det med att vi var fyra stycken som höll i henne tills nålen satt i, då slappnade hon av och resten gick bra. En gång för nån månad sedan fick vi lov att ge henne lugnande innan vi lyckades sticka henne och det var en traumatisk händelse...
Tudeloo/Marit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar