Hej!
Sitter och skriver i väntan på att ströbrödet jag lagt i vatten ska svälla, sen ska jag börja göra älgfärsbiffar med svamprisotto. Lite ironiskt att jag lagar den maten då jag inte ens äter svamp, men familjen gillar det så so be it.
Jag har haft en otrolig rush de senaste veckorna. Inte manisk med rejält hypoman. Jag har fortfarande väldigt mycket energi, rastlös energi och har svårt att sitta still. Går upp tidigt på mornarna och börjar dagen med en sväng på motionscykeln medans barnen fortfarande sover. Det är skönt att köra ur kroppen ordentligt sådär på morronen. Idag är det lördag och jag hade cyklat, rastat Jemma och städat hela huset innan klockan var tio. Skickade ut barnen att leka i snön som kommit över natten (som nu tyvärr håller på att regna bort) och dom byggde en snögubbe medan jag fixade deras rum.
De senaste veckorna har jag dessutom varit på väldigt bra humör, positiv hela tiden. Men nu känner jag hur irritationen börjar växa i mig och jag tappar tålamodet när saker och ting inte sker så snabbt som jag vill. Jag är extremt rastlös och kan inte vänta på saker. Som att veta att nån ska ringa men sedan få vänta på samtalet, det driver mig till vansinne.
I morgon ska jag till frisören, och det ska bli intressant hur jag klarar att sitta still där. Sen på måndag är det äntligen dags för Jemmas biopsi. Det har varit jobbigt att vänta på den, eftersom vi alla är så nervösa över vad den ska visa.
Nu är det dags för älgfärsbiffar!
/Marit
lördag 14 november 2009
tisdag 3 november 2009
Long time, no see
Hej på alla!
Lång tid har gått sedan jag skrev här, och sååå mycket har hänt. Naturligtvis pendlar livet upp och ner, så är det när man är bipolär som jag, men på det hela taget så mår jag mycket, mycket bättre nu än jag gjorde sist jag skrev.
Just nu är jag inne i en hypoman period, och jag har så otroligt mycket energi! Energisk är mitt förnamn just nu, haha! Vaknar innan ringklockan på morgonen och är PIGG, sen kör jag hårt hela dagarna, non stop. Går powerwalks, flera mil, städar, fixar, donar, lämnar och hämtar barn, har alltid nåt projekt igång och allt är så himla KUL!!!
Det enda negativa i mitt liv just nu är Jemma, min älskade hund. Hon mår inte bra och har varit dålig till och från hela sommaren. Det senaste ultraljudet visade en mjälte som är täckt i tumörer. Immunförsvaret är starkt nedsatt så hon åker på det ena efter det andra. Hon har precis avslutat en kur antibiotika för en bakterieinfektion i huden, och igår fick hon akut öroninflammation.... Lilla gumman. Nästa steg blir i alla fall att ta bort mjälten, samt upptäcka om det finns fler tumörer.
Barnen mår bra i alla fall. Elin har börjat med glutenfri kost och verkar må bra på det, Egon är iofs KONSTANT hungrig, men han växer ju som en dåre just nu så det är kanske inte så konstigt. Egon har börjat med innebandy nu och han tycker det är hur kul som helst. Elin kör på med ju-jutsi och har börjat spela Valthorn av alla saker. Fantastiskt vad duktig hon har blivit på väldigt kort tid.
Nä, nu ska jag hjälpa sambon med maten, och jag lovar att det inte ska dröja lika länge innan jag skriver igen! Hedersord=)
Lång tid har gått sedan jag skrev här, och sååå mycket har hänt. Naturligtvis pendlar livet upp och ner, så är det när man är bipolär som jag, men på det hela taget så mår jag mycket, mycket bättre nu än jag gjorde sist jag skrev.
Just nu är jag inne i en hypoman period, och jag har så otroligt mycket energi! Energisk är mitt förnamn just nu, haha! Vaknar innan ringklockan på morgonen och är PIGG, sen kör jag hårt hela dagarna, non stop. Går powerwalks, flera mil, städar, fixar, donar, lämnar och hämtar barn, har alltid nåt projekt igång och allt är så himla KUL!!!
Det enda negativa i mitt liv just nu är Jemma, min älskade hund. Hon mår inte bra och har varit dålig till och från hela sommaren. Det senaste ultraljudet visade en mjälte som är täckt i tumörer. Immunförsvaret är starkt nedsatt så hon åker på det ena efter det andra. Hon har precis avslutat en kur antibiotika för en bakterieinfektion i huden, och igår fick hon akut öroninflammation.... Lilla gumman. Nästa steg blir i alla fall att ta bort mjälten, samt upptäcka om det finns fler tumörer.
Barnen mår bra i alla fall. Elin har börjat med glutenfri kost och verkar må bra på det, Egon är iofs KONSTANT hungrig, men han växer ju som en dåre just nu så det är kanske inte så konstigt. Egon har börjat med innebandy nu och han tycker det är hur kul som helst. Elin kör på med ju-jutsi och har börjat spela Valthorn av alla saker. Fantastiskt vad duktig hon har blivit på väldigt kort tid.
Nä, nu ska jag hjälpa sambon med maten, och jag lovar att det inte ska dröja lika länge innan jag skriver igen! Hedersord=)
måndag 18 maj 2009
Hot överallt!
Jag är i en nedåtgående spiral... När saker borde bli bättre så blir dom istället sämre, och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det.
Sambon och jag har pratat ut och jag får mer stöd än nånsin av honom. Barnen har det bra och verkar lyckliga. Men VARFÖR mår jag då SKIT?!
Jag ser hot överallt. Är rädd och nervös hela tiden. Börjar till och med känna mig hotad av Jemma och det gör mig såklart ÄNNU mer nervös. Jag ser bilder i mitt huvud hur hon går till attack, jag är rädd när jag är ute med henne, rädd för att jag ska tappa kontrollen, att det ska hända något hemskt.
Jag klarar inte att gå med hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag tar så mycket lugnande jag får men det verkar inte räcka. Ansikten förvrids framför mina ögon och blir till otäcka masker av ondska. Håller jag på att tappa förståndet en gång för alla? Håller jag på att bli galen? Synerna skrämmer mig och jag är så rädd för att tappa kontrollen och vara borta för alltid.
Minsta ljud får mig att hoppa högt för jag har nerverna på utsidan. Hur länge orkar jag hålla emot? Hur länge orkar jag kämpa för att vara "normal"? ALLT är farligt, allt ger mig pannikkänslor, allt trycker mig längre och längre ner. Vardagliga saker. Kylskåp, spis, micro, tvättmaskin, bil, diskmaskin... Jag är rädd för allt.
När jag åker bil sitter jag på helspänn och mår illa av nervositet. Kör jag själv så kör jag snabbt, bara för att det ska bli över fortare. Sitter jag bredvid så är det en ännu värre pina, för då har jag ingen kontroll.
Jag är rädd att något hemskt ska hända.
Sambon och jag har pratat ut och jag får mer stöd än nånsin av honom. Barnen har det bra och verkar lyckliga. Men VARFÖR mår jag då SKIT?!
Jag ser hot överallt. Är rädd och nervös hela tiden. Börjar till och med känna mig hotad av Jemma och det gör mig såklart ÄNNU mer nervös. Jag ser bilder i mitt huvud hur hon går till attack, jag är rädd när jag är ute med henne, rädd för att jag ska tappa kontrollen, att det ska hända något hemskt.
Jag klarar inte att gå med hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag tar så mycket lugnande jag får men det verkar inte räcka. Ansikten förvrids framför mina ögon och blir till otäcka masker av ondska. Håller jag på att tappa förståndet en gång för alla? Håller jag på att bli galen? Synerna skrämmer mig och jag är så rädd för att tappa kontrollen och vara borta för alltid.
Minsta ljud får mig att hoppa högt för jag har nerverna på utsidan. Hur länge orkar jag hålla emot? Hur länge orkar jag kämpa för att vara "normal"? ALLT är farligt, allt ger mig pannikkänslor, allt trycker mig längre och längre ner. Vardagliga saker. Kylskåp, spis, micro, tvättmaskin, bil, diskmaskin... Jag är rädd för allt.
När jag åker bil sitter jag på helspänn och mår illa av nervositet. Kör jag själv så kör jag snabbt, bara för att det ska bli över fortare. Sitter jag bredvid så är det en ännu värre pina, för då har jag ingen kontroll.
Jag är rädd att något hemskt ska hända.
onsdag 6 maj 2009
Talangjakt och annat
Hej!Igår gick skolans talangjakt av stapeln. Elin och kompisen Sara var med och sjöng Sarek's låt "Genom eld och vatten" och det gjorde dom bra, för dom vann! På kvällen var det show för föräldrar och andra och jag måste säga att alla 22 bidragen var SUVERÄNA! Vilket jobb dom har lagt ner. Men känslan av att se Elin där på scenen, med ett leende på läpparna, showandes för fulla muggar; det var inte utan att man fällde en tår eller två... Flickorna hade skött allting själv, till och med gjort koreografin själva och dom hade ett fint samarbete sig emellan.
Idag har jag varit på min andra ECT-behandling och jag har lika ont i huvudet idag. Jag var ruggit nervös innan dom sövde mig och inte blev det bättre av att dom hade svårt att sätta nål, så det blev några stick innan den satt. Den underbare doktor P var med idag, och så fick jag träffa den läkaren jag ska ha när han är borta över sommaren, också doktor P. Skönt att ha en fast läkare och slippa stafettläkare och ha olika varje gång. Han verkar trevlig, den nye.
Måendet då? Ptja... Jag vet inte. Jag skulle ju inte kalla det stabilt direkt. Jag tänker mörka tankar hela tiden, och ångesten är ständigt närvarande. Rädslan för eld och brand växer och även om jag vet att den är irrationell så kan jag inte påverka den. Jag ler, jag skrattar, jag skämtar men allt är en fasad. När nån frågar hur jag mår svarar jag så oärligt jag kan, men bara på ren automatik, jag vill inte ljuga. Jag säger att allt är bra, fast INGET är bra. Det finns några få personer som ser igenom mig, som ser hur jag egentligen mår. Dom personerna frågar dessutom bara om dom verkligen vill höra svaret.
/Marit
måndag 4 maj 2009
ECT nr 1
Ja, så var det kväll igen. Sitter med en sjujäkla huvudvärk och har just ätit middag.
Dagen började tidigt, för Jemma väckte mig halv sex och ville ut, och det dög inte att bara gå ut på baksidan för det regnade. Det var bara att dra på sig kläderna och ge sig ut på promenad med damen. När hon hade gjort sitt så vände hon och visade tydligt att hon ville gå hem, regn är inte hennes favorit-väder.
Vid det här laget var jag så pigg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan jag satt och läste tidningen i väntan på att alarmet skulle ringa. Höll på att törsta ihjäl, men jag var ju fastande och fick inte dricka nånting.
Mamma gav mig lift till lasarettet och så fick jag en säng och en sån där vacker sjukhusrock som jag fick svida om till. Jag var nervös och lite illa till mods. Blev nerskjutsad till avdelningen där behandlingen skulle äga rum och väl inne i rummet surrade det av människor överallt tyckte jag. Jag blev bara mer och mer nervös. Tillslut var dom redo att söva mig, och det brände rejält när sovmedicinen rann in i min arm. Det sista jag tänkte innan jag somnade var "tänk om jag inte vaknar upp nåt mer?"
Det gjorde jag som ni märker, med huvudvärk och kramp i käkarna. Jag var orolig när jag vaknade, och försökte sätta mig upp flera gånger långt innan drogerna gått ur kroppen. Jag vet att jag stönade. Dom bad mig: "sätt ord på vad du känner" och jag fick bara fram ett ord: "panik".
När jag kvicknat till fick jag gå upp, klä på mig och äta en macka med ett glas juice till, sen efter ett tag fick jag åka hem.
Ont i huvudet har jag haft hela dagen, men det onda i käkarna har släppt till viss del. Men OJ, så trött jag har varit!
Det var det hela/Marit
Dagen började tidigt, för Jemma väckte mig halv sex och ville ut, och det dög inte att bara gå ut på baksidan för det regnade. Det var bara att dra på sig kläderna och ge sig ut på promenad med damen. När hon hade gjort sitt så vände hon och visade tydligt att hon ville gå hem, regn är inte hennes favorit-väder.
Vid det här laget var jag så pigg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan jag satt och läste tidningen i väntan på att alarmet skulle ringa. Höll på att törsta ihjäl, men jag var ju fastande och fick inte dricka nånting.
Mamma gav mig lift till lasarettet och så fick jag en säng och en sån där vacker sjukhusrock som jag fick svida om till. Jag var nervös och lite illa till mods. Blev nerskjutsad till avdelningen där behandlingen skulle äga rum och väl inne i rummet surrade det av människor överallt tyckte jag. Jag blev bara mer och mer nervös. Tillslut var dom redo att söva mig, och det brände rejält när sovmedicinen rann in i min arm. Det sista jag tänkte innan jag somnade var "tänk om jag inte vaknar upp nåt mer?"
Det gjorde jag som ni märker, med huvudvärk och kramp i käkarna. Jag var orolig när jag vaknade, och försökte sätta mig upp flera gånger långt innan drogerna gått ur kroppen. Jag vet att jag stönade. Dom bad mig: "sätt ord på vad du känner" och jag fick bara fram ett ord: "panik".
När jag kvicknat till fick jag gå upp, klä på mig och äta en macka med ett glas juice till, sen efter ett tag fick jag åka hem.
Ont i huvudet har jag haft hela dagen, men det onda i käkarna har släppt till viss del. Men OJ, så trött jag har varit!
Det var det hela/Marit
torsdag 30 april 2009
Valborg
Hej...
Är hos mamma med familjen för att grilla och fira Valborg. Barnen är ute och röjer och senare ska vi åka och titta på kase som traditionen bjuder. Vädret är soligt men det blåser lite kallt, inte värre än att barnen kan vara ute i shorts och klänning i alla fall.
Idag på morgonen och förmiddagen var jag till lasarettet igen, och gjorde dom fysundersökningar som behövdes inför ECT-behandlingen. Allt såg bra ut, så på måndag blir första behandlingen klockan åtta på morgonen. Jag har avtalat med mamma och Uffe att dom kör mig dit eftersom att jag inte får köra bil efteråt.
Kände mig lite bättre mitt på dagen idag, men nu på eftermiddagen har jag blivit sämre och sämre och just nu mår jag piss. Stog och klyftade potatis och allt jag kunde tänka på var att jag ville ta kniven och köra den in i mig själv. Såna tankar skrämmer livet ur mig! Är så spänd att ryggen och nacken värker och vill hela tiden fly, från vad vet jag inte, antagligen mig själv.
Jag önskar att jag kunde bli någon annan, få andas ett tag. Jag vet att livet inte leker för alla andra, jag är inte dum nog att tro att alla andra har det bra och det bara är "stackars mig" det är synd om. Jag menar bara att jag någon gång, för en lite längre period skulle vilja LEVA! MED vardagliga bekymmer och problem... Men att kunna andas fritt, att kunna umgås, att slippa vara rädd, att slippa pendla upp och ner, upp och ner HELA tiden utan platåer där emellan...
Idag har jag bara sån ångest. Var till och med rädd för grillen för att inte tala om ugnen... Och det är så svårt att känna att andra människor måste ta hänsyn till mig hela tiden. Samtidigt som man ju VILL att dom gör det, för man är så rädd så STÄNG AV DEN DÄR JÄVLA GRILLEN!!! Jag skiter i om det inte blir nån mat... Jag vill bara springa iväg. Kunde inte vara ute, för där var grillen, kunde inte vara inne för där var ugnen på.
Jag är hela tiden på min vakt. Hela tiden. Non stop. Är det nåt som luktar? Är det nåt konstigt ljud? Ser jag nåt konstigt eller är det normalt? Har jag glömt nån platta på? Är kaffebryggaren avstängd? Låter inte bilen illa? Luktar det inte rök i affär'n? HELA TIDEN! Och det tar på krafterna nåt enormt...
Nåt av det värsta som finns är min nojja för polisen... Är på min vakt mot dom hela tiden, som om jag gjort nåt fel, fast jag inte har det. Så fort jag hör en bil stanna på vår parkeringsplats så tror jag att det är polisen och att dom ska komma och ta mig/ta barnen ifrån mig/ta sambon. Plingar det på dörren och jag inte väntar besök så åker hjärtat upp i halsgropen och dunkar som besatt för jag tror det är dom. När jag kör bil så undviker jag platser där jag vet att dom brukar ha kontroller, inte för att jag kör olagligt eller så utan för att jag är livrädd. Ja... Jag har aldrig påstått att jag är normal...
/Marit
Är hos mamma med familjen för att grilla och fira Valborg. Barnen är ute och röjer och senare ska vi åka och titta på kase som traditionen bjuder. Vädret är soligt men det blåser lite kallt, inte värre än att barnen kan vara ute i shorts och klänning i alla fall.
Idag på morgonen och förmiddagen var jag till lasarettet igen, och gjorde dom fysundersökningar som behövdes inför ECT-behandlingen. Allt såg bra ut, så på måndag blir första behandlingen klockan åtta på morgonen. Jag har avtalat med mamma och Uffe att dom kör mig dit eftersom att jag inte får köra bil efteråt.
Kände mig lite bättre mitt på dagen idag, men nu på eftermiddagen har jag blivit sämre och sämre och just nu mår jag piss. Stog och klyftade potatis och allt jag kunde tänka på var att jag ville ta kniven och köra den in i mig själv. Såna tankar skrämmer livet ur mig! Är så spänd att ryggen och nacken värker och vill hela tiden fly, från vad vet jag inte, antagligen mig själv.
Jag önskar att jag kunde bli någon annan, få andas ett tag. Jag vet att livet inte leker för alla andra, jag är inte dum nog att tro att alla andra har det bra och det bara är "stackars mig" det är synd om. Jag menar bara att jag någon gång, för en lite längre period skulle vilja LEVA! MED vardagliga bekymmer och problem... Men att kunna andas fritt, att kunna umgås, att slippa vara rädd, att slippa pendla upp och ner, upp och ner HELA tiden utan platåer där emellan...
Idag har jag bara sån ångest. Var till och med rädd för grillen för att inte tala om ugnen... Och det är så svårt att känna att andra människor måste ta hänsyn till mig hela tiden. Samtidigt som man ju VILL att dom gör det, för man är så rädd så STÄNG AV DEN DÄR JÄVLA GRILLEN!!! Jag skiter i om det inte blir nån mat... Jag vill bara springa iväg. Kunde inte vara ute, för där var grillen, kunde inte vara inne för där var ugnen på.
Jag är hela tiden på min vakt. Hela tiden. Non stop. Är det nåt som luktar? Är det nåt konstigt ljud? Ser jag nåt konstigt eller är det normalt? Har jag glömt nån platta på? Är kaffebryggaren avstängd? Låter inte bilen illa? Luktar det inte rök i affär'n? HELA TIDEN! Och det tar på krafterna nåt enormt...
Nåt av det värsta som finns är min nojja för polisen... Är på min vakt mot dom hela tiden, som om jag gjort nåt fel, fast jag inte har det. Så fort jag hör en bil stanna på vår parkeringsplats så tror jag att det är polisen och att dom ska komma och ta mig/ta barnen ifrån mig/ta sambon. Plingar det på dörren och jag inte väntar besök så åker hjärtat upp i halsgropen och dunkar som besatt för jag tror det är dom. När jag kör bil så undviker jag platser där jag vet att dom brukar ha kontroller, inte för att jag kör olagligt eller så utan för att jag är livrädd. Ja... Jag har aldrig påstått att jag är normal...
/Marit
onsdag 29 april 2009
En liten ljusning...
Det känns lite, lite ljusare idag, och anledningen till det är att jag får HJÄLP!
Den underbare doktor P har varit i kontakt med mig, dels har vi bytt en medicin, ska börja med en ny ikväll (kommer inte ihåg vad den heter för mitt minne är som ett såll just nu), och dels har jag varit uppe på lasarettet i dag och tagit prover som är förberedande för ECT-behandling. På måndag eller senast på onsdag ska jag börja med ECT och förhoppningen är att det ska vända mitt mående SNABBT.
I morgon ska jag till lasarettet igen och göra en fysundersökning, också den inför ECT-behandlingen. Där kollar dom att allt står rätt till med lungor och hjärta och så eftersom jag blir sövd under behandlingen.
Jag har blivit behandlat med ECT förut och det funkade bra, så jag hoppas på en snabb vändnning den här gången. Efter att det blev bestämt fick jag ett litet energi-ryck, fixade köket och tog hand om lite tvätt och aktiverade Jemma med godis-sök och lite trix.
Jag mår inte bra, men det känns lite lättare nu när jag vet att jag ska få hjälp. Jag ska bara ta mig igenom helgen och hoppas att det blir behandling på måndag redan.
/Marit
Den underbare doktor P har varit i kontakt med mig, dels har vi bytt en medicin, ska börja med en ny ikväll (kommer inte ihåg vad den heter för mitt minne är som ett såll just nu), och dels har jag varit uppe på lasarettet i dag och tagit prover som är förberedande för ECT-behandling. På måndag eller senast på onsdag ska jag börja med ECT och förhoppningen är att det ska vända mitt mående SNABBT.
I morgon ska jag till lasarettet igen och göra en fysundersökning, också den inför ECT-behandlingen. Där kollar dom att allt står rätt till med lungor och hjärta och så eftersom jag blir sövd under behandlingen.
Jag har blivit behandlat med ECT förut och det funkade bra, så jag hoppas på en snabb vändnning den här gången. Efter att det blev bestämt fick jag ett litet energi-ryck, fixade köket och tog hand om lite tvätt och aktiverade Jemma med godis-sök och lite trix.
Jag mår inte bra, men det känns lite lättare nu när jag vet att jag ska få hjälp. Jag ska bara ta mig igenom helgen och hoppas att det blir behandling på måndag redan.
/Marit
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
